Archive for februari 2007
Revolutionens besök har börjat
Posted februari 22, 2007
on:Denna vecka är Carlos Escarrá, vice ordförande i Venezuelas utrikesutskott, på besök i Sverige för att sprida den bolivarianska revolutionens budskap och svara på frågor om utvecklingen i landet. Ikväll, torsdag 22:a februari, höll föreningen Resolver ett öppet möte med Escarrá på Stockholms Universitet.
Mötet började med en genomgång av Venezuelas historia, från tiden innan spanjorernas ankomst via befrielsekrigen till tiden med USA-lydiga regeringar och slutligen den bolivarianska revolutionens födelse och förlopp. Escarrá tog också upp frågan om den s.k. ”Ley habilitante” som givit Hugo Chávez makt att på vissa områden fatta beslut genom dekret i 18 månader. Escarrá poängterade att nästan alla venezolanska presidenter använt denna lag de senaste 50 åren, och att nationalförsamlingen givetvis kommer fortsätta stifta en rad lagar. Närvarade på mötet gjorde ungefär 100 personer, av vilka många var latinamerikaner.
På lördag fortsätter Escarrás besök i Sverige med två öppna möten: först 10:30 i Gamla Riksdagshuset under rubriken ”USAs och EUs politiska intervention i Venezuela och Latinamerika” i Vänsterns Internationella Forums regi, och sedan på Drabanthuset i Uppsala 15:00 och framåt på temat Folkmakt. Hands off Venezuela Stockholm kommer närvara på kamraterna i Resolvers möte i Uppsala och där sälja böcker och samla in pengar till Freteco, de arbetarstyrda fabrikernas organisation i Venezuela.
PS. Notera videoavdelningen, där man bl.a. kan se en 13 minuter lång video om Hands off Venezuela-kampanjen, tal av Chávez om det nya förenade socialistiska partiet, eller ett kort klipp från Hugo Chávez besök i London förra året, där han tackar Hands off Venezuela-kampanjen för solidaritetsarbetet. DS.
Stöd Freteco!
Posted februari 17, 2007
on:- In: Klasskamp
- Kommentera
Kvinnorna på Sel-fex
Företaget Sel-fex ligger i Venezuelas huvudstad Caracas. Företaget har funnits runt 60 år och där har 250 personer jobbat, i huvudsak kvinnor. Arbetet har varit oerhört slitsamt och lönen låg.
2005 stängde ägarna fabriken och efterlämnade stora skulder till underleverantörer, banker och till personalen i form av outbetalda löner. För att förhindra att arbetsgivarna plundrade fabriken på maskinerna, råvaror och färdiga produkter ockuperade arbetarna fabriken och krävde att få ut sina löner. Dessutom krävde de att företaget skulle förstatligas så att de utifrån samhällsekonomiska intressen ska få resurser att själva driva företaget vidare.
Arbetsgivarna lägger sig i politiken
25 februari bildade arbetarna på Sel-fex, tillsammans med arbetare på andra fabriker som var i en liknande situation FRETECO – Frente Revolucionario de Trabajadores de Empresas en Cogestión y Ocupadas.
Historien på Sel-fex är nämligen bara en av många liknande historier i Venezuela. Detta är ett uttryck för hur de stora kapitalägarna försöker stoppa en politisk utveckling som hotar deras privilegierade ställning. Sedan 1998 satsar regeringen i stället på att bygga bra bostäder med vatten och avlopp, utbildning utan avgifter så att alla får tillgång till den och där även vuxna lär sig läsa och skriva, sjukvård även för de fattiga och omfördelning av oanvänd jord till de som behöver.
Kapitalägarna lägger ner och missköter fabriker vilket skapar hög arbetslöshet, slår mot samhällsekonomin och på sikt kommer att sätta stopp för reformerna. Men precis som i fallet Sel-fex så ser arbetarna inte bara stillatigande på. 2002 gjorde en folklig resning att demokratin kunde återinföras efter att militärer och arbetsgivare genomfört en blodig kupp. En rad fabriker har efter att de lagts ner eller missköts ockuperats av arbetarna och på många håll driver de dem vidare under deras egen demokratiska kontroll. Detta har gett arbetarna en insikt om att de klarar sig utan arbetsgivarna. De har visat att de kan driva företagen mycket effektivare samtidigt som arbetsmiljön radikalt förbättras.
Föreningen för ockuperade fabriker och arbetardemokrati
Genom FRETECO kan arbetarna på ockuperade fabriker samarbeta. De lär sig av varandras erfarenheter och utvecklar metoderna för arbetardemokratin. Tillsammans kämpar de för sina krav gentemot arbetsgivare och regering. De kräver att man måste sätta stopp för arbetsgivarnas odemokratiska makt genom att förstatliga storföretagen och sprida arbetardemokratin så att den omfattar hela näringslivet.
FRETECO har arrangerat flera demonstrationer och nationella möten för de ockuperade företagen. I december är de också med och arrangerar ett internationellt möte i Brasilien för arbetare på ockuperade fabriker i hela Latinamerika. Arbetarnas kamp i Venezuela är en angelägenhet för arbetarrörelsen i hela värden. Deras kamp visar en väg framåt som trotsar marknadskrafternas och ekonomiska konjunkturers begränsningar. FRETECO är i stort behov av stöd för att de ska kunna arrangera möten och bedriva verksamhet. Arbetarna på Selfex har inte fått ut lön på många månader.
Därför har vi i Hands off Venezula startat en insamling till FRETECO. Varje krona är värd oerhört mycket. Vi håller själva kontakt med arbetarna inom FRETECO och vi vill att fl er blir delaktiga i kampanjen. Kom till våra möten och anslut din SSU-Klubb/kommun Ung Vänster-klubb, Fack-klubb eller dylikt till kampanjen och driv insamlingen som en del av er verksamhet.
- In: Demokrati
- Kommentera
Massdemonstration i Caracas, november 2006.
I media sprids en bild av Venezuela som en halvdiktatur, där man ”betalar ett pris för minskad fattigdom”. Man målar upp en bild av att folk är så fattiga att de röstar på regeringen trots att den är auktoritär, som nåt slags utbyte: social rättvisa mot demokrati. När media ändå tvingas beskriva de positiva sidorna av det venezolanska folkets bolivarianska revolution, är det nästan alltid just de sociala projekten som porträtteras: fattiga mödrar som hämtar matpaket från regeringen i kvartershörnet, gamla män som lär sig att läsa på äldre dar eller en ung mamma som får gratis vård av kubanska läkare.
Den fullständiga revolution av det demokratiska livet som Venezuela genomgått de senaste 8 åren beskrivs mer sällan: hur man utformade en konstitution genom tusentals öppna möten och röstade igenom den med 72% av rösterna 1999, hur tiotals politiker avsatts mitt under mandatperioden av valkåren p.g.a. konstitutionens principer om folkets suveränitet gentemot sina förtroendevalda, och för den delen hur mycket de s.k. missionerna bygger på frivilliga insatser från fattiga människor själva. För den som sitter på ett kontor i Stockholm och läst statsvetenskap på nåt universitet kan det vara svårt att greppa att människor i Venezuela uppfattar missionerna som en demokratisk revolution: nu har alla fri tillgång till vård och utbildning, de får ekonomisk hjälp att skaffa bostad och gratis mat tillhandahålls för de allra fattigaste.
Denna demokratiska revolution ger givetvis avtryck i venezolanernas attityder och beteenden gällande demokratin. Detta är några av resultaten av opinionsmätningen ”Latinobarometro 2006” som utfördes i Latinamerika förra året:
Deltagande i demokratin
47% av venezolanerna sa att de ”mycket ofta” eller ”ofta” diskuterar politik med sina vänner. Motsvarande siffra för Latinamerika som helhet är 26%.
16% av latinamerikanerna brukar mycket ofta eller ofta försöka övertyga någon som sina politiska ståndpunkter, att jämföra med Venezuela där 32% brukar göra det ofta eller mycket ofta. Venezolanerna är än mer överlägsna när det gäller att gå från att diskutera med vänner och bekanta om politik till praktisk handling: 25% av venezolanerna arbetade förra året ”mycket ofta” eller ”ofta” för ett politiskt parti eller en politisk kandidat, medan siffran var 9% för Latinamerika.
Definition av demokratin
Relativt många latinamerikaner menar – med sina erfarenheter av falsk demokrati, kan tilläggas – att ett auktoritärt system skulle kunna vara att föredra mot ett demokratiskt. Med bilden från media för ögonen skulle man kunna tro att många venezolaner kan tänka sig att acceptera auktoritärt styre för att få tillgång till andra fördelar, t.ex. social rättvisa. 70% av venezolanerna menar dock att de aldrig under några omständigheter skulle kunna föredra ett auktoritärt system framför ett demokratiskt. Siffran för Latinamerika som helhet var år 2006 58%.
Värt att notera är också att venezolanerna mer än andra latinamerikaner lyfte fram civila rättigheter som en central definition av demokrati (63% mot 42% bland latinamerikanerna som helhet). Venezolanerna verkar också ha mer av en uppfattning av vad demokrati är: medan 32% av latinamerikanerna var svarslösa på frågan vad som definierar en demokrati, låg samma siffra för venezolanerna på 12%. Vidare ställdes en fråga om huruvida en demokrati skulle kunna finnas utan flerpartisystem och parlament. 22% av latinamerikanerna ansåg att det kunde tänkas, medan bara hälften så många (12%) instämde i det påståendet bland venezolanerna.
Förtroende för demokratin
Men nu invänder vän av ordning: venezolanerna kan väl tycka vad de vill om demokrati i allmänhet, det här säger inget om huruvida de anser att deras demokratiska ideal förverkligas i deras eget land. Det stämmer, men följande siffror kan nog klargöra en del saker. På frågan vad för betyg de skulle ge sin egen demokrati på en skala från 1-10 – gav venezolanerna i genomsnitt demokratin i sitt land 7,0 – att jämföra med resten av Latinamerika, där man gav sina demokratier 5,8 av 10. Dessutom ansåg 55% i Venezuela att landet var mycket demokratiskt, medan 14% menade att deras land inte var ett dugg demokratiskt.
Det finns alltså färre i Venezuela än på övriga kontinenten som inte anser landet är demokratiskt alls, medan man hamnar på andra plats i undersökningen när det gäller andel av befolkningen som anser landet vara mycket demokratiskt. Hela 78% av venezolanerna har mycket stort eller stort förtroende för att demokratin är vägen till utvecklingen, medan latinamerikanerna som helhet är mer tveksamma, men 56% har ändå mycket stort eller stort förtroende för demokratin som väg till utveckling.
Sammanfattning
Det kan alltså konstateras att venezolanerna har ett högt deltagande i en demokrati som de har stort förtroende för, och att de inte vill byta ut den demokrati de har erövrat mot ett auktoritärt system.
Erik Andersson
Venezuelas nya statliga bolag
Posted februari 15, 2007
on:- In: Ekonomi
- Kommentera
Tolv statliga bolag ska byggas upp i Venezuela för att minska landets importbehov och öka industrins förädlingsgrad. De sektorer som omfattas är bland annat papper, aluminium, och specialstål. Till att börja med satsas 3,5 miljarder dollar och antalet nya jobb beräknas till 20 000. De kapitalistiska hierarkierna på företagen ska brytas ned och de ska ha karaktären av ”sociala producenter”. Dick Emanuelsson skriver om det här.
Den bolivariska revolutionen och studentungdomen
Inom den brittiska Hands off Venezuela kampanjen har man haft besök av en venezuelansk studentaktivist Ronny Pante som berättat om hur revolutionen påverkat utbildningssystemet.
Före Chavez kom till makten i Venezuela så var landets utbildningssystem ”utformad enligt den nyliberala modellen … den formade individualistiska konkurrensinriktade människor … i en utbildningsstruktur som är elitistisk och exklusiv.” Låter bekant, eller hur? Venezuelas Utbildning och Idrottsminister Aritóbulo Isturiz`s citat skulle kunna beskriva utbildningssystemet, speciellt universitetsvärlden i princip över hela världen. I Venezuela som i många andra länder hade fattiga studenter inte råd att studera på universitet. Saker har förändrats. Venezuelas Bolivariska universitet (UBV) som nu finns i det statliga oljeföretaget PDVSA gamla högkvarter (chefer för företaget blev avskedade efter att två gånger försöker störta den demokratiskt valda regeringen), är ett exempel för Latinamerika och den övriga världen att högre utbildning inte enbart är till för de privilegierade.
UBV inriktning skiljer sig radikalt från landets privata universitet ”Vi vill revidera den sociala betydelsen av betyg och erbjuda nya program, program som är innovativa och anpassade för landet.,” enligt Maria Ejilda Castellano, rektor för UBV i ett tal från 2004. ”Vi vill förändra den teknologiska utbildningen, göra den mindre fragmenterad, erbjuda praktik till studenterna på ett tidigt stadium och involvera studenterna i projekt med en gång istället för att studenterna läser flera år innan de får chans att göra något praktiskt, vilket har varit den dominerande modellen.
I stället för att som i den traditionella utbildningen skapa ”avpolitiserade akademiker” så har alla kurser en inriktning på att man ska ta ansvar för samhällsutvecklingen. 77% av studenter kommer från en fattig bakgrund så de får stöd med kostnader för mat, hälsovård och resor och de betalar inga avgifter för att studera.
För Venezuelanska studenter så bildades efter flera försök Frente Francisco Miranda (FFM) 2003 som har blivit den största ungdomsorganisationen i landet. Den är inte bara avsedd för studenter men de flesta medlemmar går i skolan i någon form, och de arbetar främst med utbildningsfrågor och de spelar en viktig roll i Mision Ribas, regeringens program för vuxna som hoppat av gymnasiet och Mision Sucre som syftar på att få människor från en fattig bakgrund att börja på universitetet.
Ronny Pante är en av ledarna för Movimiento Estudiantil Integracionista (Integrations student rörelsen), en officiell studentorganisation på ”Nationella experimentella universitetet Simon Rodriguez” (UNESR) som ligger i regionhuvudstaden i södra Bolivar. Under två år från 2004 till 2005 så var han organisation och ideologisk utbildningsofficer i Frente Francisco Miranda i Bolivar och har under ett år varit chefkoordinator för Missionens i Ciudad Bolivar.
Texten är översatt och något redigerad av Martin Lööf
Fakta om Frente Francisco de Miranda
Francisco de Miranda var samtida med Simon Bolivar och slogs för frihet för de spanska och portugisiska kolonierna och drömde om ett förenat rike från Mississipi till Kap Horn. Fronten verkar för en organisering för att bygga den nya människan och har i sin logo Francico de Miranda, Simon Bolivar och Che Guevara. Hugo Chavez är organisationens ”högste befälhavare”.
För att bli medlem i organisationen måste man skriva ett prov och vara beredd att vara aktiv utanför Venezuela. Provet har frågor om Venezuelas historia och revolutionens landvinningar. Organisationen är uppbyggd enligt fyra nivåer. Där de på en högre nivå kan besluta att flytta upp talangfulla medlemmar.
Första nivån inkluderar ledare och kader som arbetar heltid genom ett stipendium som är lägre än minimilönen.
Andra nivån är heltidsaktivister som arbetar med missionens de får också stipendium.
Tredje nivån är vanliga aktivister som är aktiva på sin fritid.
Fjärde nivån är sympatisörer.
Martin Lööf