Hands off Venezuela Sverige

Venezuela: nationaliseringarnas socialistiska innebörd

Posted on: september 4, 2007

Artikel skriven av Alan Woods, intiativtagare till Hands off Venezuela kampanjen i maj 2007 när han var i Mexico. Översatt till Svenska. 

Kungörelsen om omfattande nationaliseringsåtgärder i Venezuela kommer att mötas med entusiasm av arbetare i alla länder. Den representerar ett stort steg framåt för den venezuelanska revolutionen och är ett hårt slag mot kapitalism och imperialism.

Tisdagen den 15 maj skrev BBC News korrespondent i Caracas, James Ingham, en artikel med titeln ”Nationaliseringar drabbar Venezuela”. Den börjar:

”Privata investerare och den politiska oppositionen hatar det, men anhängarna till president Hugo Chavez älskar det. En virvel av nationaliseringar och hot mot privata bolag håller på att förändra Venezuelas ekonomiska klimat, och hotar att spä på den spända sociala polariseringen ytterligare.”

”Chavez trappar upp kampanjen för att förvandla Venezuela till en socialistisk stat.”

”Han tar större kontroll över landets tillgångar och varnar bolag som inte delar hans visioner att han kan ta över dem.”

Omedelbart efter att han återvalts tillkännagav presidenten ett program med långtgående nationaliseringar: ”Allt som tidigare privatiserats kommer att nationaliseras” sa han. Och hittills har han hållit vad han lovat.

Nationaliseringen av olja

På första maj, arbetarnas dag, togs de sista privata oljebolagen över. President Chavez sa till jublande arbetare under en ceremoni på José Oljeraffinaderi: ”Detta är den sanna nationaliseringen av naturresurserna… Idag avslutar vi en pervers cykel.”

Orinoco Belt Project, som hade målet att utveckla en av världen största oljereserver, kontrollerades tidigare av sex utländska bolag: USA-baserade ConocoPhillips, Chevron och Exxon Mobil, det brittiska BP, norska Statoil och franska Total. Dessa utländska storbolag förberedde sig på att håva in jättelika vinster på kompanjonskapet.. Nu kommer det statliga PDVSA att kontrollera minst 60 procent av projekten, vars vinster kommer att komma tillbaka till Venezuela. Förhandlingar pågår om ett fortsatt aktieinnehav och möjlig kompensation för raffinaderierna.

Är det tillåtet ur en socialistisk synpunkt att ingå överenskommelser med utländska kapitalister eller att ge kompensation för nationaliseringar? Det beror på en rad olika faktorer. Under det tidiga 1920-talet var Lenin beredd att tillmötesgå utländska kapitalister för att de skulle utveckla Sibirien, något som den unga Sovjetrepubliken inte hade möjligheter att göra. Det fördes till och med förhandlingar med amerikanska kapitalister, i huvudsak organiserade av den förmögne amerikanska affärsmannen Arnold Hammer. Men de ledde ingen vart eftersom imperialisterna ville krossa Sovjetstaten, inte förhandla med den.

Frågan om kompensation är inte en fråga om principer. Marx lyfte fram möjligheten att köpa ut kapitalisterna i England. Trotskij sa också att det i USA skulle vara möjligt att betala kapitalisterna i utbyte mot ett fredligt överlämnade av fabrikerna för att minimera riskerna för våld. Vad som inte är tillåtet däremot, är den reformistiska idén om att köpa industrierna till marknadspris, eftersom detta skulle göra hela idén om nationaliseringar omöjlig. Ett möjligt slagord skulle vara: Nationaliseringar med en minimal kompensation grundad på bevisade behov. Detta skulle ge viss ersättning till små aktieägare, men inget till alla storägare.

Venezuela har bara övervägt uppgörelser grundade på det bokförda värdet, istället för det mycket högre nettovärdet. I princip vore det acceptabelt, eftersom Venezuela har betydande resurser och har möjlighet att betala – på villkor att industrierna överlämnas utan försening och utan sabotage. Men det är i högsta grad tvivelaktigt om dessa villkor kommer att accepteras av imperialisterna och de stora utländska företagen. I vilket fall så har regeringskällor sagt att det kanske inte blir någon kompensation överhuvudtaget i vissa fall.

BBC-korrespondenten kommenterade syrligt: ”Medan Chavez på överlämningsceremonin proklamerade att han hade köpt tillbaka oljan till folket, och befriat Venezuela från nordamerikansk imperialism, såg skeptiker bekymrat på. Analytiker förutspår att statliga PDVSA kommer att få kämpa hårt för att klara av dessa svåra oljefält. De säger att utan expertisen och erfarenheten som de privata bolagen har, kommer produktionen att falla.”

Det är samma gamla visa som vi har hört så många gånger förut! Bourgeoisien kan aldrig acceptera att det är möjligt att sköta ekonomin utan de privata bankernas och kapitalisternas hjälpsamma hand. Men historien lär oss något annat. Experimentet med de första femårsplanerna i Sovjetunionen visar inte bara att det är möjligt att sköta ett vidsträckt land utan kapitalister, utan att en planerad nationaliserad ekonomi, till och med en som styrs med byråkratiska metoder, kan ge utmärkta resultat.

I åratal har kapitalets predikanter ihärdigt spridigt myten att kapitalism fungerar bättre än en planerad ekonomi och sagan att den fria marknaden i det långa loppet kommer att lösa alla problem. Vilket Keynes kommenterade med: I det långa loppet är vi alla döda.

Ett enkelt historiskt exempel motbevisar marknadsivrarnas centrala tes. Under andra världskriget, när Hitlers arméer stormade fram över Europa och Storbritannien stod med ryggen mot väggen, vad gjorde den brittiska bourgeoisien då? Sa de att vi måste låta de privata bolagen och ”marknadens osynliga hand” sköta allt? Självklart inte! De centraliserade ekonomin, introducerade element av planering, rationaliserade och till och med nationaliserade delar av industrin som var viktiga för krigsindustrin. Varför gjorde de så? För det gav bättre resultat!

Tillämpningen av marknadsekonomin i Latinamerika har varit förödande för massorna, som inte fått någon del av den ekonomiska tillväxten under de gångna årtiondena. Tillväxten har enbart ökat de redan stora vinsterna för banker, kapitalister och framförallt för de stora utländska monopolen som Exxon. Bekymret för dessa herrar är inte att Venezuela saknar experter som vet hur man sköter de svåra oljefälten, utan att  Exxons ägare kommer att berövas sina stora vinster.

Till och med BBC korrespondenten tvingas erkänna att dessa åtgärder kommer att hjälpa de fattigaste delarna av befolkningen, människorna som röstade på Chavez och som vill se en total förändring av samhället:

”De fattiga kan komma att tjäna på det eftersom vinster kommer att gå till sociala projekt.” Men sen lägger han omedelbart till en giftig kommentar: ”men det finns en oro att detta kommer att vara till priset av långsiktiga investeringar i industrin. De internationella bolagen kan stanna kvar som minoritetsägare, men om de inte får en ordentlig kompensation under förhandlingarna, så kommer de att sticka.”

Detta är verkligen skandalöst! Dessa utländska monopol har i generationer plundrat Venezuela på landets oljetillgångar. Den största delen av tiden betalade de inte ens skatt. Trots det, när nu folket i Venezuela håller på att ta tillbaka sina egna tillgångar, begär dessa giriga herrar kompensation. Det är det venezuelanska folket som borde få kompensation för alla rikedomar som man i årtionden har stulit från dem.

De stora utländska bolagen använder frågan om kompensation som utpressning mot Venezuela. Vad de i princip säger är: ”Ni får inte hindra oss från att stjäla från er. Det är vår rätt och vi kräver att få fortsätta. Om ni vägrar så kommer vi använda våra stora muskler för att sabotera för er. Vi kommer att dra oss tillbaka från Venezuela, bryta all kontakt och stoppa alla investeringar. Vi kommer att ordna en internationell bojkott av ert land. Vi kommer att förgöra er. Vi kommer att svälta er till lydnad!”

Nästa bolag på nationaliseringslistan är Venezuelas största telecombolag, CANTV, som privatiserades 1991. Sen dess har det gett stora vinster till sina ägare, men företagets service har aldrig nått de allra fattigaste. De flesta venezuelaner förlitar sig på det nätverk av affärer som drivs av telefonbolagen och som är fyllda med bås som man kan ringa från. Eller så ringer de från stånd som drivs på gatan, där mobiltelefoner är fastkedjade vid ett bord och användarna betalar för att låna telefonerna.

Från och med juni kommer staten att ta kontroll över detta bolag och förvandla det från, som Chavez säger, ett ”kapitalistiskt privat bolag till ett statligt styrt socialistiskt företag”. De långa köerna av människor som väntar på att få ringa hem kommer att bli historia. Han planerar att installera mer än en miljon nya linjer och sänka kostnaderna för att ringa. ”År 2011 kommer varje område med mer än 500 invånare att ha tillgång till telefonlinjer” säger han.

Bland andra företag som man har tänkt nationalisera finns landets största elbolag, Electricidad de Caracas. Cement- och stålindustrin som exporterar det mesta av sina varor har blivit tillsagd att den kommer att nationaliseras om den inte säljer mer till venezuelaner. Viktigast av allt, bankerna, som tidigare trodde sig vara som immuna, kan nu också ställas inför nationaliseringar.

”Privata banker måste prioritera att finansiera industrisektorn i Venezuela till låga kostnader.” sa Chavez  nyligen. ”Om bankerna inte håller med om detta är det bättre att de går, att de lämnar över bankerna till mig, att vi nationaliserar dem och får alla banker att arbeta för utvecklingen av landet, i stället för att spekulera och skapa jättevinster.”

Bankerna i Venezuela har gjort enorma vinster den senaste tiden. The Economist skrev den 8 maj följande: ”Det kan vara svårt för banker att protestera eller göra motstånd, särskilt som de har noterat stora vinstökningar – en uppgång med 33 procent 2006 – tack vare ett ökande inhemskt kreditbehov på grund av en snabbt växande ekonomi (med i genomsnitt mer än 12% de senaste tre åren). Även om man kanske inte tänker nationalisera sektorn så sägs regeringen planera andra reformer som kanske innehåller en begränsning av vinsterna (där överskottet skulle gå till sociala projekt), och ytterligare direkt kontroll över räntenivån och utdelningen av krediter.”

Även om Chavez senarelägger nationaliseringarna av bankerna och istället introducerar en sådan kontroll, så kommer det att göra det omöjligt att driva bankerna på ett kapitalistiskt sätt, och därför kommer det sluta med att de nationaliseras. Nationaliseringen av bankerna är grundläggande om Venezuela slutgiltigt ska avskaffa kapitalismen. Bankerna är ett viktigt instrument för ekonomisk makt, ett mäktigt verktyg. Kontrollen över krediterna är en grundläggande del i en socialistiskt planerad ekonomi och måste ligga i statens händer. Detta tillåter staten att fördela resurser och investera enligt samhällets behov, istället för att dela ut vinster till ett fåtal parasiter.

En klassfråga

Ingham sammanfattar reaktionerna på nationaliseringarna på följande sätt: ”Det är en orolig tid för en investerare och privata bolag. Men de miljoner människor som tror på presidenten och hans finansiella hjälp, de kommer att vara nöjda med att det ser ut som om pengar rör sig från det rika till de fattiga.” Dessa ord från en fiende till den Bolivariska revolutionen och socialismen uttrycker väl hur den verkliga klasskonflikten i Venezuela har utvecklats under mer än ett årtionde och nu har kommit till en avgörande punkt. Frågan om nationaliseringar står nu i centrum för den politiska debatten, och är avgörande för revolutionens framtid.

Nyheterna möttes av jubel från arbetarna, bönderna och de fattiga människorna i Venezuela, som hoppas på Hugo Chavez löfte att göra revolutionen oåterkallelig. Detta kan bara göras genom att direkt utmana den så kallade heliga privata äganderätten. Om inte den ekonomiska makten tas ur händerna på den kontrarevolutionära oligarkin så kommer aldrig den Bolivariska revolutionen att segra och revolutionens landvinningar kan aldrig garanteras.

Lika förutsägbar var reaktionen från imperialisterna i hela världen. Det har kommit vrål av protester från alla håll. Medierna är fulla av hårresande skräckhistorier om hotet från den ”kommunistiska diktaturen” i Venezuela. De glömmer bara den obetydliga detaljen att Hugo Chavez under det senaste decenniet har vunnit fler val och folkomröstningar än någon annan politisk ledare i hela världen. I presidentvalet i december förra året vann han den största segern i Venezuelas historia.

”Demokrater” som George W Bush och Tony Blair är bara för demokrati så länge som det inte hotar bankernas, markägarnas och kapitalisternas intressen. Men så fort folket väljer en regering som försöker förändra samhället och utmanar rikedom och privilegier, så ändras genast deras attityd. I april 2002 försökte sig CIA på en kupp i Venezuela som skulle ha installerat en blodig diktatur i stil med Pinochets i Chile. Dagen efter kuppen erkände Washington genast regeringen, ledd av affärsmannen Carmona som aldrig hade valts av någon. Så stor är den amerikanska imperialismens ”demokratiska” trovärdighet.

Det som verkligen oroar dem är att Hugo Chavez, för att föra den Bolivariska revolutionen framåt, börjar ta krafttag mot privategendomen när han nationaliserar bolag och mark som tillhör den venezuelanska oligarkin och stora utländska bolag. De är livrädda för att detta exempel ska sprida sig till andra länder (vilket redan håller på att hända) och att arbetarna i Europa och USA kommer att kräva liknande åtgärder mot storföretagen som utnyttjar dem för att göra stora vinster, skada miljön med oljespill och andra förorening  och som stänger fabriker för att tjäna mer pengar genom att plundra fattiga länder.

Ramaskriet  över ”pressfriheten”

Särskilt vidrig har reaktionen i varit i västerländsk media. Medan jag skriver detta från Mexico City har alla tevekanaler varje halvtimme sänt högljudda protester mot att licensen för RCTV inte förnyats, vilket presenteras som en attack på ”yttrandefriheten.” Tevebolaget ifråga har under många år spytt ut den mest avskyvärda och missvisande propaganda mot den valda regeringen. Det inbegriper personangrepp på presidenten, som upprepat betecknas som galen och eller något ännu värre. Bolaget har upprepade gånger sänt ut uppmaningar att störta regeringen med våld och att mörda Hugo Chavez.

Detta är inte bara en grupp oskyldiga tevereportrar som försvarar friheten. Tvärtom har bolaget länge stått i centrum för den kontrarevolutionära komplotten för att destabilisera och störta den folkvalda regeringen. I april 2002 var bolaget de verkliga organisatören av kuppen, det uppmanade venezuelanerna att stödja kuppen och spred falska rapporter om att regeringen deltagit i en massaker. De vägrade kategoriskt att låta valda ministrar ge sin bild i teve.

Med andra ord, detta var en av nervknutarna i förberedelserna för en kupp som hade till syfte att förvandla Venezuela till en diktatur och som skulle ha kostat otaliga människors liv. Det var ett av de viktigaste instrumenten för oligarkin och CIA. I vilket annat land som helst skulle kanalen ha stängts ner för länge sedan och dess chefer dragits inför rätta. I Venezuela har ingen arresterats, vilket verkligen borde ha gjorts, och stationen har tillåtits sända ända tills den dag då licensen gick ut. Myndigheterna har helt korrekt vägrat att förnya licensen, vilket de har laglig rätt till. Det är allt. Därför borde det raseri som piskas upp av skandalpressen angående den så kallade attacken mot press friheten i Venezuela avvisas med det förakt som det förtjänar.

Den så kallade pressfriheten i väst är i själva verket några få superrika mediamogulers, som Rupert Murdoch, privategendom. Långt ifrån att vara yttrandefrihetens försvarare, så är dessa härdade reaktionärer inget annat än imperialisternas, bankernas och storföretagens talespersoner. De försvarar ihärdigt den rådande ordningen, det vill säga hela världens förslavande under en handfull rika parasiter. De är de mest hängivna fienderna till frihet och framsteg överallt.

Arbetarna världen runt kommer inte att luras av den här grälla internationella mediakampanjen. De kommer att förstå att vad det handlar om är en kamp på liv och död mellan fientliga klasser som håller på att utvecklas i hela världen. De kommer omedelbart att förstå att samma gula press som systematiskt ljuger och förtalar arbetarna varje gång de går ut i strejk för att försvara sina intresse, har sina egna skäl att attackera Chavez och Venezuela, och att dessa skäl inte har något att göra med vad tidningarna skriver.

Den latinamerikanska revolutionen

Över hela Latinamerika reser sig massorna. I Ecuador har vi valet av Rafael Correa, som säger att han har Chavez som förebild. Han är invecklad i en strid mot kongressen, och har stöd av över 80 procent av befolkningen. I Bolivia har Evo Morales, uppmuntrad av nationaliseringarna i Venezuela, lyft frågan om att nationalisera landets naturresurser:

”De nyliberala regeringarna gav bort berg, floder och gruvtillgångar. Vi måste ta tillbaka dessa tillgångar” sa Morales innan han började processen med att nationalisera gasindustrin. Precis som i Venezuela möter regeringen i Bolivia hårt motstånd från oligarkin, som stöds av Washington och de internationella företagen. BBC:s korrespondent i Caracas uttrycker imperialisternas oro:

”Förändringarna i Venezuela märks på andra ställen i Latinamerika. Chavez vänner i Bolivia och Ecuador gör liknande manövrer.”

I Bolivia sa det statliga energibolaget YPFB att de skulle ta kontroll över framställningen av olja och naturgas i landet. I årets förstamajtal lovade Morales att ta större kontroll över ekonomin:

”Om ni verkligen vill leva i ett värdigt Bolivia då måste vi ta den anti-imperialistiska, anti-liberala och anti-koloniala vägen mina vänner.”

Regeringen hade hoppats att man skulle ha avslutat nationaliseringarna av telecom-industrin innan första maj, men förhandlingarna med Telecom Italia – som äger hälften av de stora telecom-företagen – har för närvarande avstannat. Telecom Italia sa förra veckan att man ville ha en internationell medlare när det gäller försäljningen av Entel, efter att regeringen i Bolivia hade fastställt två dekret med syfte att åternationalisera bolaget. Så försöker imperialisterna använda sig av alla sorters tricks och manövrar för att stoppa folkets vilja och sabotera deras försök att återta kontrollen över naturresurserna. Men rörelsen för nationaliseringar fortsätter att växa, uppmuntrad av det venezuelanska exemplet. Detta ses i Washington som ett försök av Chavez att exportera revolutionen.

Lanseringen av Telesur, den latinamerikanska tv-kanalen som sänder från Caracas till miljoner människor över hela kontinenten och vidare, var ett direkt svar på USA-imperialismens kontroll av radiovågorna genom CNN. Chavez har också sagt att han vill dra ut Venezuela ur IMF och Världsbanken.

Presidenten sa att han hade gett finansministern Rodrigo Cabezas i uppdrag att starta den formella processen för att lämna dessa två internationella organ. President Chavez har pratat om sina ambitioner att starta vad han kallar en söderns bank. På basis av Venezuelas oljeintäkter skulle banken finansiera projekt i Sydamerika. Detta steg kommer också att ses som ett hot mot imperialismens strypgrepp om kontinenten genom dessa finansiella institut. Exemplet är smittsamt. I Nicaragua har Ortega sagt att han förhandlar med IMF ”för att lämna fonden” och att han hoppas kunna ”ta sig ur fängelset” av IMF-skulder.

Imperialisternas strateger har kommit till samma slutsatser som marxisterna: Förhållandena är mogna för en allmän revolutionär rörelse i Latinamerika som kommer att få enorma konsekvenser i USA och i hela världen. Venezuela fortsätter att vara stormens öga, där efter årtionden av kamp revolutionen håller på att nå den punkt då ingen återvändo finns.

Här i Mexiko har de åtgärder Chavez tillkännagivit gjort den härskande klassen nervös. De står redan inför en massrevolt som inte avklingat sedan valfusket förra året. En mexikansk vän sa till mig: ”Detta är häpnadsväckande. De attackerar Chavez regering varje halvtimme på alla kanaler och försvarar de venezuelanska journalisterna, som om det handlade om något som hände i Mexiko.” Detta är viktig poäng. Det finns en mycket god anledning för imperialisterna och deras tjänare i Latinamerika att attackera Venezuela så vildsint. De fruktar med all rätt att den venezuelanska revolutionen inte ska göra halt vid gränsen utan spridas till andra länder. De senaste nationaliseringarna visar på ett exempel som andra vill följa. Det får varningsklockorna att ringa i maktens korridorer från Washington till Mexiko City och därbortom.

Här i Mexiko tillträdde Calderon förra året efter omfattande valfusk som ledde till massiva folkliga protester där miljoner av arbetare och bönder deltog. Enbart den 31 juli var tre miljoner arbetare ute på gatorna och krävde att man skulle erkänna PRD:s kandidat Lopez Obrador. I Oaxaca bröt det ett uppror ut som varade i flera månader. Där satte man upp en sovjet (APPO), skapade en folklig milis och övertog tevestationerna.

Upproret i Oaxaca krossades med brutal kraft. Hundratals människor arresterades och ett okänt antal mördades av säkerhetstjänsten. Det skrevs självklart inte ett enda ord om det här i vår ”fria press”, som bara gapar om ”diktatur” när de rikas intressen hotas. Alla i Mexiko vet att Lopez Obrador vann valet och att Calderon inte har valts demokratiskt. Men Washington och London erkänner Calderón och försöker med alla medel hålla honom kvar vid makten. De kommer dock inte att lyckas.

Rörelsen i Mexiko har inte avslutats, den har bara börjat. Den 2 maj var det en generalstrejk som antog gigantiska proportioner. En nationell strejkkommitté har skapats för att organisera en ny generalstrejk. I fackföreningarna jäser det bland de vanliga medlemmarna som utmanar och vinner över ”charro”, högerledarna. Hela situationen är explosiv. Är det då konstigt att den härskande klassen i Mexiko och dess överhuvud i Washington är livrädda för vad som händer i Venezuela?

Imperialisternas valmöjligheter i Venezuela är nu mycket begränsade. USA-imperialismen med all sin rikedom och militära styrka är paralyserad. Tidigare skulle de ha ingripit direkt, skickat in marinkåren. Men det är inte möjligt just nu. De är intrasslade i ett krig som de omöjligt kan vinna i Irak. Bush är nu den mest impopulära presidenten i USA:s historia. Motståndet mot kriget växer på alla nivåer. Det är otänkbart ens en sådan träskalle som Bush skulle kunna kasta sig in i ett nytt militärt äventyr i Latinamerika just nu.

Lönnmords-alternativet återstår, något som CIA säkerligen har förberett under en tid. Men också detta medför stora risker för USA-imperialismen. Det skulle sända en våg av raseri genom Latinamerika och hela världen, med sin början i Venezuela, där det första resultatet skulle vara att man stoppade leveranserna av olja till USA. Inte en enda USA-ambassad i hela regionen skulle förmodligen lämnas oskadd. Bitterheten mot USA skulle vara i generationer och leda till ytterligare uppror och kamper.

”Aptit får man av att äta”

Det finns ett gammalt talesätt: ”Aptit får man av att äta.” Allt fler arbetare i Venezuela kräver arbetarkontroll och nationaliseringar. Detta är fallet på Inveval, där arbetarna redan har tagit över och driver fabriken under arbetarkontroll. Likadant är det på Sanitarios Maracay, som vi har rapporterat om tidigare. Dessa och andra fabriker har organiserat Freteco, fronten för ockuperade fabriker, som ökar sitt inflytande och som trappar upp kampanjen för nationaliseringar. Presidentens deklarationer kommer att ge ny stimulans till rörelsen.

SIDOR är det största stålverket i andiska regionen med en produktion på 4.2 miljoner ton årligen. SIDOR producerar kablar och rör, inklusive de sortens rör som den venezuelanska industrin behöver. Enligt företagets rapporter går 63 procent av produktionen till Venezuela, och 37 procent exporteras

Företaget var statligt från dess grundande1962 till 1998, då det privatiserades. 60 procent av aktierna köptes upp av ett konsortium som heter Amazonia som består av det argentinska bolaget Techint, som majoritespartner, och det mexikanska bolaget Hylsamex, brasilianska Uniminas och venezuelanska Sivensa som mindre partners. Regeringen behöll 20 procent av aktierna och de resterande 20 procenten av aktierna delades ut till arbetarna på verket.

Chris Carlson rapporterade på Venezuelanalysis.com att den 9 maj organiserade arbetare i Mérida protester utanför SIDOR stålverk i Puerto Ordaz, och krävde att regeringen skulle nationalisera bolaget. Arbetarna från SIDOR-facket samlades utanför verket igår, blockerade trafiken och förhindrade inträde från och med de tidiga morgontimmarna.

Chavez har varnat företaget att han skulle nationalisera det om det inte i första hand tillfredställde till den inhemska industrins behov istället för att exportera till utländska kunder. För tillfället verkar det dock som om företaget kommer att förbli i privata händer.

”Som arbetare kräver vi en slutgiltig lösning på denna situation” sa Ulmaro Ramos, ordförande för facket på en lokal radioutsändning. En talesperson för facket sa att arbetarna stödjer presidentens avsikt att nationalisera företaget.

”Vi stödjer presidentens uttalande om möjligheten att befria företaget som har varit underkastat den nyliberala kapitalismens slaveri de senaste 8 åren” sa José Meléndez, medlem av den fackliga organisationen Alianza Sindical de Sidor. Meléndez sa att när verket privatiserades hade det 11 600 anställda och att det nu finns bara 5 700 arbetare som är ”utnyttjade och utan några som helst förmåner”.

”Vi är inte splittrade och vi är överens om att presidenten borde ta kontroll över detta bolag så att det så småningom kan komma under arbetarnas kontroll” sa Meléndez.

Och nu då?

Chavez har visat att det är möjligt för revolutionärer att använda sig av den formella borgliga demokratins institutioner för att mobilisera massorna i syfte att omvandla samhället. Han har bedrivit en intelligent politik som har gjort att han har kunnat vinna val efter val, genom att basera sig på ett revolutionärt demokratiskt programs krav och reformer som inte gick utanför kapitalismens ramar men som mobiliserade miljoner av arbetare och bönder för att förändra samhället.

Dessa segrar har demoraliserat och demobiliserat de kontrarevolutionära krafterna. Oppositionen, som gjorde ett seriöst försök att mobilisera sina styrkor för att slänga ut Chavez i december, är hopplöst splittrad och disorienterad. Stämningen inom högern är dyster och uppgiven. Som resultat av sitt beslut att bojkotta valet 2005 har nu oppositionen har inga representanter i nationalförsamlingen. Chavez förkrossande seger (som inte ens de borgliga internationella observatörerna vågat ifrågasätta) ger honom en position att rycka framåt med ett socialistiskt program. Det är precis vad han gör och det ska han respekteras för.

Men revolutionen har ännu inte passerat den kritiska punkt då kvantitet förvandlas till kvalitet. Mäktiga krafter arbetar för att försöka bromsa revolutionen, att försvaga och sabotera den inifrån. De borgliga kontrarevolutionära krafterna är för svaga för att åstadkomma detta. Det görs i stället av den bolivariska byråkratin –  den högerflygel som representerar en femte kolonn för kontrarevolutionen inom rörelsen och som hela tiden arbetar för att isolera presidenten och sabotera hans dekret.

Venezuela har ännu inte brutit med kapitalismen utan står i ett ohållbart mellanläge. Det finns stora faror i detta. Det är omöjligt att göra en halv revolution. Faran är att genom att introducera några nationaliseringar och andra progressiva reformer så kommer Chavez att göra det omöjligt för kapitalismen att fungera, samtidigt som nödvändiga mekanismer av planering och kontroll saknas, mekanismer som är en grundläggande förutsättning för en socialistisk planerad ekonomi.

Det finns oroande tecken på att allt inte är väl med ekonomin. Inflationen håller på att stiga, vilket kommer att drabba den fattigaste delen av samhället hårdast, och brister råder på flera områden. Kapitalet svarar med en kapitalstrejk och sabotage, korruption och byråkratiska hinder är utbredda fenomen. The Economist kommenterar:

”Med de inkomsterna från oljeexporten som en skänk från ovan de senaste åren – oljan inbringade nästan 59 miljarder dollar 2006 – och svällande utländska valutareserver, har Chavez-regeringen pengar över. Men när man lägger ihop det med dess ekonomiska åtaganden, särskilt de kostsamma sociala programmen och subventionerna, så kommer detta att lägga ytterligare press på ett redan växande budgetunderskott. Underskottet låg på 1.8 procent av BNP 2006 och the Economist Intelligence Unit spår att det kommer att öka till 4.9 procent av BNP i år. (Det verkliga finansläget är värre eftersom en del av satsningarna kanaliseras utanför budgeten via det statliga oljebolaget och den nationella utvecklingsfonden). Själva BNP-tillväxten saktar ner – till 5.8 procent i år och till 3.2 procent 2008 enligt våra prognoser.

”Radikaliseringen av Chavez politik i kombination med tecken på försvagning av ekonomin – som man inte bara kan se i försämringen av de offentliga finanserna och inbromsningen av tillväxten utan också i den tvåsiffriga inflationen, den högsta i Latinamerika – skapar mer rädsla bland investerare. Caracas börshandels index har sjunkigt de senaste dagarna. Privata direktinvesteringar har också minskat under flera år, och denna trend har en benägenhet att intensifieras sedan januari. Siffrorna för utländska direktinvesteringar var negativa förra året. Nedgången i investeringar kommer att ytterligare minska BNP- tillväxten på medellång sikt.

”Dessutom har den premie som betalas för dollarn på svarta marknaden stigit. Bolivaren har försvagats till cirka Bs 3,950:US$1 (jämfört med en fastställd officiell kurs på Bs 2,150:US$1), vilket ligger nära bottennivån i januari på cirka Bs 4,000:US$1. Detta kommer att öka trycket på regeringen att devalvera den officiella kursen, även om den kommer att vara ovillig i ett läge med en årlig inflationstakt på närmare 20%.”

Vi välkomnar helhjärtat nationaliseringsåtgärderna. Men samtidigt måste vi insistera på att nationaliseringarna ska gå hand i hand med sann demokratisk arbetarkontroll och styre. Ekonomin måste skötas av arbetarna för arbetarna och man måste vidta åtgärder för att hindra att byråkratin tar kontrollen.

Vi måste också påpeka att processen ännu är ofullbordad. Det är helt felaktigt att, som byråkraterna och reformisterna  gör, hävda att vi måste gå fram sakta och stegvis för att inte reta bourgeoisien och provocera imperialisterna. Bourgeoisien är redan tillräckligt uppretad och imperialisterna är mer än tillräckligt provocerade.

Genom att fördröja den oundvikliga uppgörelsen mellan samhällsklasserna, kan vi bara ge tid till kontrarevolutionens krafter att omgruppera sig och organisera nya intriger mot revolutionen. Ännu allvarligare är att genom att tillåta kapitalisterna att fortsätta med sitt sabotage, framkallande av konstgjorda brister och vanskötseln av produktion, så finns det risken att massorna kommer att tröttna på alla svårigheter och bli apatiska och likgiltiga. Detta är precis vad reaktionärerna vill. När väl styrkeförhållandet börjar röra sig mot revolution, kommer kontrarevolutionen att slå till igen. Och de har många dolda allierade i ledarskapet för den bolivariska rörelsen som vill hejda revolutionen och som väntar på ett tillfälle att vända sig mot presidenten. Faran är fortfarande där. Vi måste därför handla snabbt för att ta itu med problemen vid rötterna.

Kampen mot byråkrati

Den bolivariska revolutionens slutgiltiga öde kommer att avgöras av en intern kamp för att rensa ut främmande klasselement ur rörelsen, och förvandla den till ett instrument som är användbart för att förändra samhället. Bildandet av det Förenade Socialistpartiet (PSUV) ger de revolutionära arbetarna, bönderna och ungdomarna en möjlighet att göra precis det. De måste förstärka partiet och vinna nya skikt av revolutionärer från massorna som är hängivna socialismens sak. De måste avslöja och driva ut de korrupta element, karriärister och byråkrater, som har gått med i rörelsen bara för att gynna sin egen sak och som kommer att förråda det så fort de får chansen.

Det nya partiet kan bli ett äkta revolutionärt arbetarparti bara om det är totalt demokratiskt. De vanliga medlemmarna måste bestämma alla frågor och ledningen måste väljas, kunna avsättas och utgöras av dem som har bevisat sin ärlighet och hängivenhet till socialismen och arbetarklassen.

Fackföreningarna är den andra avgörande faktorn i ekvationen. Marxisterna slåss för fackföreningsenhet samtidigt som vi kämpar för en demokratisk och kämpande fackföreningsrörelse. Fackföreningarna måste stödja regeringens progressiva åtgärder, särskilt nationaliseringarna, och kämpa för att utöka alla åtgärder som höjer massornas levnadsstandard och utdelar slag mot oligarkin. Men fackföreningarna måste förbli totalt oberoende av staten. Bara fria och oberoende fackföreningar kan försvara arbetarnas intressen samtidigt som man försvarar den revolutionära regeringen mot dess fiender.

Fienderna är tvillingarna opportunism och sekterism. Kampen mot opportunism består å ena sidan i kampen mot korruption, karriärism och byråkrati och å andra sidan i kampen mot främmande idéer som har trängt in i rörelsen, särskilt delar av ledarskapet, som har kapitulerat inför reformismen och övergett den revolutionära målsättningen.

Vad betyder detta?

Ur den internationella arbetarklassens synpunkt så är vikten av dessa händelser uppenbar. Ända sedan Sovjetunionens fall har bourgeoisien bedrivit en rasande kampanj mot socialismens och marxismens idéer. De förklarade högtidligt att kommunismen och socialismen var slut. De var så självsäkra att de till och med förkunnade historiens slut. Men historien har inte slutat. Den har knappt börjat.

Efter ett och ett halvt årtionde kan alla världens arbetare se den hårda verklighet som kapitalismens dominans innebär. De utlovade en värld av fred, välstånd och demokrati. Nu ligger bourgeoisiens alla illusioner i ruiner. Fler och fler människor inser att kapitalismen inte kan erbjuda någon framtid för mänskligheten.

Det finns ett begynnande uppvaknande överallt: arbetare, bönder, ungdomar är på marsch. Idén att revolution och socialism försvunnit från dagordningen motbevisats av verkligheten. Revolutionen har börjat i Venezuela, och sprider sig genom Latinamerika som ringar på vattnet. Vågorna från revolutionen börjar kännas i USA och Europa. I Pakistan och Indien, i Ryssland och Ukraina börjar folk fråga sig: Vad är det som händer i Venezuela och vad betyder det?

Det är inte nödvändigt att hålla med Hugo Chavez till 100 procent om allt eller att idealisera den bolivariska revolutionen för att förstå de den kolossala betydelsen av dessa händelser. Här har för första gången på årtionden en viktig världsledare förkunnat behovet av världssocialism och fördömt kapitalismen som slaveri. Han har offentligt inför miljoner människor förklarat behovet av att läsa Marx, Lenin, Rosa Luxemburg och Trotskij.

Framför allt  har Chavez mobiliserat miljoner arbetare, bönder och ungdomar under den socialistiska revolutionens fana. Och han försöker genomföra ett nationaliseringsprogram, som om det genomförs fullt ut kommer att innebära seger för socialismen i ett avgörande land i Latinamerika, och spridandet av revolutionen till hela kontinenten och vidare.

Imperialisterna förstår mycket väl vikten av detta, och de gör allt som står i deras makt för att krossa revolutionen i dess vagga. De håller på att mobilisera mäktiga krafter för att krossa den venezuelanska revolutionen. Världens arbetare måste mobilisera den internationella arbetarrörelsens styrka för att stoppa dem.

Försvara den venezuelanska revolutionen!

Länge leve socialismen!

Hands off Venezuela!

Annonser

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: