Hands off Venezuela Sverige

”Läget är hoppfullt, men inte bara osäkert utan också extremt farligt”

Posted on: september 24, 2007

Under några få år har Latinamerika rest sig i revolt mot den nyliberala politiken vilket drastiskt förändrat det internationella läget. Om detta talade Vänsterpartisten Eva Björklund i fredags då Ung Vänster Storstockholm och Hands off Venezuela arrangerade venezuelakväll på ABF-huset i Stockholm. Eva talade under rubriken ”kampen mot nyliberalism och IMF i Latinamerika”.

Kampen mot nyliberalism har pågått länge

I början av 70-talet befann sig USA-imperialismen i djup kris. Dollarupptryckningen för att finansiera Vietnamkriget ledde inte bara till moralisk förtroendekris för USA utan också till förtroendekris för dollarn som världsvaluta och för USA: s monetära världsordning. Bretton Woods-systemets guldmyntfot måste överges 1973, och finansspekulationen satte fart.

Samma år genomfördes den CIA-styrda kuppen i Chile, där Chicagoskolan med Milton Friedman i spetsen fick pröva sina nyliberala teorier i skydda av militär terror. Latinamerika blev laboratoriet för denna form av upptrappning av den globala utplundringen, den föddes där och fick växa till sig under militärdiktaturerna.

I slutet av 70-talet inledde USA en kontraoffensiv för att återta sin världsledande ställning militärt, ekonomiskt och ideologiskt och öppna hela världen för det USA-baserade kapitalets expansion. Det gällde för USA att ”gå till offensiv eller förgås”. ”Tredje världskriget är redan här”, så löd Reaganregimens programförklaring i Santa Fe I 1980.

Det ekonomiska redskapet för detta var och är det vi kallar nyliberalism. För att återta den

ekonomiska ledarrollen hade US Federal Reserve 1979 börjat höja räntorna aggressivt för att konkurrera globalt om rörligt kapital och återställa förtroendet för dollarn.

IMF och Världsbanken, som ju domineras av USA:s vetorätt, fick nya roller.

När räntorna höjdes kraftigt och råvarupriserna föll på 1980-talet kunde de fattiga länderna inte betala utan tvingades låna mer och underkasta sig IMF: s och Världsbankens nyliberala ekonomiska politik: avreglering, privatisering, utförsäljning till transnationella företag, avskaffande av importrestriktioner, förbud mot att subventionera egna näringar, nedskärningar inom utbildning och hälsovård.

Många ser det som ett regelrätt skuldkrig; Sjukhus, daghem och skolor raserades, men inte med bomber utan med ekonomisk krigföring. Varje dag dör tusentals människor fortfarande som ett resultat av Syds skuldbetalningar.

Samtidigt skyddar de rika länderna sin egen industri och jordbruk genom både öppna och dolda handelshinder. EU: s och USA: s jordbrukssubventioner på uppemot 1,6 biljarder kronor sänker priserna på världsmarknaden och berövar hundratals miljoner människor i de fattiga länderna deras levebröd, enligt FAO.

Det ideologiska initiativet återtog USA med hjälp av den världsomfattande mediakoncentration som behärskas av USA-baserat kapital och står för över 80 % av ”nyhetsflödet” i världen, och en uppsjö tankesmedjor för kapitalistisk ideologiproduktion.

Med Reagan, Thatcher och Kohl i ledningen tillverkades samförstånd mellan elitskikten runt om i världen kring den nyliberala enda vägen och spreds konsumismen som frälsningslära för hela mänskligheten.

Ingenstans genomfördes doktrinerna så tidigt och så totalt som i latinamerikanska länder.

70- och 80-talets nyliberala militärdiktaturer följdes under 90-talet av nyliberal ekonomisk diktatur.

20 års tillämpning av den nyliberala ”enda vägens politik” ledde Latinamerika in i den värsta politiska, ekonomiska och sociala krisen någonsin. Det ledde till fattigdom, elände, klyftor och misstro mot det politiska systemet och partierna.

De länder som lydigast följde dogmerna hamnade också i de värsta kriserna, México redan 1994, Brasilien 1999 och Argentina 2001.

Men Latinamerika blev också platsen för de sociala rörelsernas framväxt.

1989 föll Berlinmuren och Sovjetunionen var på väg i graven, USA: s anspråk på världsherravälde saknade motmakt och historiens slut utropades. Den nyliberala globaliseringen, eller imperialismen som jag hellre kallar den, svepte fram utan mothåll och intog nya territorier.

Men redan 1989 startade det uppror som lett fram till dagens frigörelse. I Caracas, Venezuela skedde ett spontant, massivt, folkligt uppror mot den nyliberala politik som den nyvalde ”socialdemokratiske” presidenten Carlos Andres Perez helt mot sina vallöften införde.

El Caracazo, som det kallas, möttes av militär eld och skördade tusentals döda, osynliga i det Europa vars ögon var riktade österut. Det förebådade vad som skulle komma och skyndade på den militära resning som Chavez ledde 1992, som trots misslyckandet blev första steget på hans väg till att bli folkledare.

Annars brukar zapatisternas uppror i Chiapas, Mexiko, nyårsdagen 1994, räknas som startskottet för motståndsvågen, både vad gäller den sociala rörelsevågen av ursprungsfolk och samlingen mot nyliberalismen. Upproret inleddes samma dag som Mexiko införlivades i det så kallade Nordamerikanska Frihandelsavtalet, NAFTA, med USA och Kanada.

NAFTA blev en katastrof för Mexiko. Handelsberoendet ökade så att 75 % av importen kom från USA och 89% av exporten gick dit. Exporten ökade, men bara från de 300 USA- bolag som etablerade svältlönefabriker söder om sin gräns. Mexiko som varit en stor risproducent började importera 50 % från USA. Den stora mexikanska potatisexporten utestängdes från USA – av sanitetsskäl – och USA-potatis invaderade Mexiko. Från att ha varit bomullsexportör blev Mexiko importör. Den odlade landarealen minskade och 6 miljoner lantarbetare blev utan jobb.

Minimilönerna och hälften av löntagarna förlorade 50 % av sin köpkraft. Så gick det för sardinen i det fria mötet med hajen.

Erfarenheten från Mexiko förskräckte samtidigt som USA gick vidare och år 2001 lanserade ett NAFTA för hela Amerika, kallat ALCA, USAs annekteringsprojekt. Kampen mot ALCA blev en enande faktor som förde samman och stärkte de sociala rörelserna i de olika länderna. De sedan sekler marginaliserade ursprungsfolken steg fram som ledande aktörer framför allt i de andinska länderna.

Kuba blev mötesplatsen för idéutbytet och formuleringen av gemensamma initiativ. Under 90-talet var Kuba så gott som den enda rösten i världen som gick emot den nyliberala strömmen, men på 2000-talet anslöt sig allt fler och utvecklingen har gått fort.

1998: Chavez vann en förkrossande seger i presidentvalet i Venezuela, och sopade bort tvåpartidiktaturen från scenen

2000: Motståndet segrade mot privatiseringen av vattnet i Cochabamba, Bolivia och i Ecuador störtades presidenten, vägblockader blev en del av den politiska kamparsenalen.

2001: Argentina, det nyliberala skolexemplet, ställde in betalningarna, fabriksockupationer och grannskapskök blev nya tillskott till kampformerna.

2002: En facklig rörelse som bildat parti vann presidentmakten i Brasilien och i Ecuador störtades presidenten.

2003: Presidenten störtades i Bolivia.

2005: Evo Morales vann presidentvalet i Bolivia och i Uruguay vann 70- talets Breda Front.

2006: Chavez och Lula omvaldes som presidenter i Venezuela och Brasilien och vänsterinriktade partier vann presidentvalen i Chile, Nicaragua, Ecuador, medan högern med nöd och näppe och valfusk lyckades förhindra dem i Mexiko och Peru. I Oaxaca, Mexiko, inleds ett folkligt uppror som fortfarande pågår trots hård repression, och det sprider sig till andra delstater.

På 2000-talet har den politiska kartan totalt förändrats i Latinamerika. De folkliga protesterna växte över hela området och riktade sig alldeles särskilt mot ALCA. Med 2000-talets nya regeringar i några av de ekonomiskt viktigaste länderna i Latinamerika – Venezuela, Brasilien och Argentina – skapades ett nytt maktblock. Tillsammans med de omfattande folkliga protesterna i övriga länder har de pressat USA till reträtt när det gäller genomdrivandet av ALCA, så de försöker som motvikt driva på bilaterala avtal.

På fem år hade Bush-regimens ALCA-plan, som undertecknades av alla Amerikas presidenter i Kanada 2001 – utom Kubas – smulats sönder. Nederlaget befästes på Amerikanska toppmötet i november 2005 i Argentina där värdlandets president Nestor Kirchner öppnade med en nedgörande kritik av nyliberalismens ”Washington consensus”, och mötet slutade utan det avtal USA ville få igenom, tack vare Brasiliens, Argentinas, Venezuelas, Uruguays och Paraguays vägran att skriva under.

Året innan hade Venezuela och Kuba lanserat det Bolivarianska alternativet, ALBA i stället för ALCA.

Idag, 40 år efter Che Guevaras död i Bolivia upplever Latinamerika en ny era av förhoppningar och kamp. Och just Bolivia är en symbol för detta nya skede. För första gången i Amerikas historia, efter 500 år av kolonialistiskt folkmord och imperialistiskt förtryck, har en företrädare för de ursprungsfolk som överlevde valts till president. Och för första gången har den sociala rörelse, som blivit ett signum för kampen i Latinamerika, nått statsmakten.

Att den Sydamerikanska Unionens 2a toppmöte för snart ett år sedan, i december 2006 förlades till Cochabamba, Bolivia är signifikativt. Unionen grundades 2004 med ett samgående av länderna i Mercosur (Brasilien, Argentina, Uruguay, Paraguay och Chile) och i Andinska pakten (Bolivia, Colombia, Ecuador, Peru, Venezuela) samt Surinam och Guyana. De tolv länderna i unionen har tillsammans 380 miljoner invånare. De är världens största livsmedelsexportör, har de största ekologiska reserverna av regnskog, sötvatten och syre och ligger på en av världens största oljereserver.

På mötet i Cochabamba slöts avtal om utvidgat och förstärkt samarbete i regionen, trots de ganska stora meningsskiljaktigheter som finns mellan Venezuela och Bolivia på ena sidan, och Peru och Colombia på den andra, och med övriga på en skala däremellan.

Sydbanken neutraliserar IMF

En annan mycket viktig faktor är hur allt fler länder lyckats bryta IMF: s kontroll. Det började med Argentina där Nestor Kirchner, med hot om statskonkurs, förhandlade ner utlandsskulden med alla utländska långivare och fick IMF att gå med på bättre återbetalningsvillkor. Sedan köpte Venezuela en del av skuldpapperna och Argentina behövde inte längre följa IMF: s nyliberala direktiv. Venezuela kunde också med sina oljeinkomster befria sig från IMF: s överhöghet och erbjuda alternativa krediter till grannländer, utan krav på att styra deras ekonomiska politik.

Symptomatiskt nog kunde Ecuadors nyvalde president som en av sina första åtgärder kräva nedförhandling av IMF-skulden, bättre villkor och rätt att föra egen politik. Detsamma kan Nicaragua göra.

Ett av USA: s medel för att tvinga uppstudsiga regeringar på knä fungerar inte längre. Tvärtom har IMF hamnat på obestånd. För två år sedan fick fonden in 80 procent av sina intäkter (räntebetalningar) från Latinamerika, nu mindre än 1 procent. Utestående lån har minskat från 80 miljarder US-dollar till 11 miljarder, och ränteintäkterna i motsvarande mån.

Ytterligare steg till oberoende togs sedan med grundandet av Sydbanken. Finansministrarna från Argentina, Bolivia, Ecuador, Paraguay och Venezuela drog upp riktlinjerna på ett möte i Caracas 30 mars. En grundplåt är lagd med 7 miljarder US-dollar i Sydbanken.

Dock, flera viktiga länder accepterar och följer fortfarande de nyliberala doktrinerna inrikespolitiskt: Brasilien, Chile, Argentina, Uruguay. Och Colombia, Mexiko, Peru tävlar om att vara USA: s bästa vapendragare i området för att bryta vänstervågen.

Sverige och EU gräver ner sig allt djupare i USA-beroende. De har accepterat Monroedoktrinen och USA: s överhöghet på sin bakgård. Istället vänder EU sina blickar mot öster, till den egna nyöppnade bakgården för ekonomisk och politisk expansion. Och här i Sverige genomdriver borgarna den misslyckade politik som för 15 år sedan drev Latinamerika till konkursens brant.

Farligt

Läget är hoppfullt, men inte bara osäkert utan också extremt farligt.

Bush-regimens tillsättande i augusti 2006 av en särskild spionchef för Venezuela och Kuba, och ett nytt hemligt kapitel – av allt att döma militärt – i Bush-regimens Kuba-projekt, stöder farhågorna att USA varken har ändrat karaktär eller givit upp anspråken på att kontrollera Latinamerika.

Planerna – såväl paramilitära som inriktade på ”civilsamhället” – att störta Chavez fortsätter också. Och detta gäller naturligtvis inte bara Kuba och Venezuela, utan hela det nya Latinamerika.

Risken att USA med undergrävande verksamhet, mutor, terror och militärkupper än en gång försöker utrota vänstern i Latinamerika måste lyftas fram i ljuset och påtalas politiskt. Latinamerikas borde vara en historia att ständigt påminna om för att hindra nya brott mot mänskligheten.

Just nu gäller det Bolivia. Det är där USA hårdast inriktar sig på att undanröja den folkliga makten, för de ser Bolivia som den svagaste länken i den hoppets kedja som byggs av progressiva regeringar i Latinamerika.

Eva Björklund 070921

Annonser

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: