Hands off Venezuela Sverige

Historiskt FRETECO möte – arbetare vid ockuperade företag diskuterar socialistiska företag, arbetarråd och byggandet av socialismen

Posted on: november 5, 2007

Av FRETECO – controlobrero.org

Fredagen 6 juli 2007

”Vad vi gör idag på detta möte är väldigt viktigt. Innan hade vi en regering som hindrade arbetarna när de ville organisera sig och diskutera hur man skulle ta över och styra fabriker. Jag vill tacka FRETECO för det här mötet som tillåter oss att göra just detta. Vi måste organisera besök till andra fabriker för att sprida övertagandet och ockupationerna av fabriker så att de styrs under arbetarkontroll. Det är en tickande bomb för kapitalismen och den enda vägen framåt mot socialismen”.

 Dessa rörande ord från Edgar Correa, en arbetare vid Sanitarios Maracay, är ett exempel på den entusiasm, klassmedvetenhet och ideologisk klarhet som fanns vid FRETECO:s (revolutionära fronten för ockuperade företag och arbetarkontroll) möte vid Inveval, en exproprierad fabrik som styrs under arbetarkontroll.

 Mötet var ett exempel på det kvalitativa steg som FRETECO tagit under de senaste månaderna, dels utifrån de antal fabriker som deltar i Fronten och utifrån dess betydelse. Under de senaste månaderna har antal fabriker som deltar i aktiviteter och möten ökat (metallfabrik Inaf, underleverantören till oljeindustrin Inveval, Sanitarios Maracay, MDS, textil företagen Franelas Gotcha och Sel-Fex etc). På det här mötet så var det arbetare från tomatfabriken Tomatera Caigua, sockerfabriken Central Azucarera Motatán från Trujillo. Arbetare från INTEVEP (teknologiföretag som är en del av PDVSA) och kamrater från den socialistiska fronten på Caracas Elektricitet (EdC), nyligen nationaliserat av Chavez.

 Förutom arbetare som tagit tillbaka företag som rättmättigt tillhör Venezuelas folk, så var det också en arbetare från det Brasilianska ockuperade företaget Flasko, Alexandre Tortorella, som även är en representant för rörelsen för ockuperade företag i Brasilien. Han gav en rapport om de brutala angrepp som Lulas regering genomfört mot de ockuperade företagen Cipla och Interfibra, och den försvarskampanj som utvecklas i Brasilien och internationellt. Alla deltagare visade sin solidaritet med den Brasilianska rörelsen och det bestämdes att man skulle skicka en delegation till Brasiliens ambassad i Caracas.

 Närvarande vid mötet var representanter från M-28 och den enade fronten av Bolivariansk ungdom, två ungdomsorganisationer samt kamrater från den revolutionära marxistiska rörelsen och Hands off Venezuela kampanjen. Vi måste rapportera att kamrat Marisabel Guzmán deltog. Hon är medlem av kommissionen för medborgerliga frågor som är underställd vice-presidenten, och ansvarig för att kontakten mellan regeringen och de ockuperade företagen.

 Diskussionen hade en hög politisk nivå vilket visades av de inlägg arbetare hade. Huvudsyftet med mötet var att diskutera FRETECOs förslag till debatten om ”socialistiska företag” som Chavez introducerat, om frågan om arbetarråd, och generellt om det program som arbetarna behöver presentera till presidenten och den bolivarianska rörelsen för att bryta med kapitalismen en gång för alla och bygga socialismen. Flera av de närvarande betonade betydelsen av att FRETECO var den första organisationen (och än så länge den enda) som diskuterar och formulerar ett tydligt revolutionärt förslag till alla de frågor som är avgörande för framtiden för revolutionen.

 Vad är socialism och vad är arbetarklassen roll i att bygga den Mötet öppnades av kamrat José León, en arbetare vid INAF i Cagua (delstaten Aragua). Han använde en PowerPoint presentation för att på ett tydligt och klart sätt förklara ”vad är socialism”.

 Kamrat Leon förklarade att ”socialismen är ett övergångsamhälle mellan kapitalism och kommunism. Det som kännetecknar ett socialistiskt samhälle är att produktionsmedlen är under kollektivt ägande av samhället och inte ett fåtals individers privata egendom.

 ”Vi talar om det privata ägandet av produktionsmedlen. När de stora produktionsmedlen (jorden, bankerna och de ekonomiskt dominerade industrierna) är i samhällets händer då kommer produktionen vara planerad enligt sociala behov, allas behov, inte ett privilegierat fåtals.

 Kapitalisterna säger att vi vill införa en diktatur eftersom de säger att socialismen kommer att stoppa den ekonomiska friheten. Men vilken frihet är det? Friheten att ta kapital från andra länder? Friheten att inte betala skatt till staten, inte betala sociala avgifter och göra som man vill?”

 José sammanfattade Marx och Lenins idéer, och visade deras betydelse idag i den Bolivarianska revolutionen. ”Kapitalisterna kan inte finnas utan arbetarklassen, fabrikerna fungerar inte utan oss, men de kan fungera utan chefer, vilket har visats i praktiken i Inveval, Sanitarios Maracay, INAF, Motatán, Tomatera Caigua och andra företag.

 ”Arbetarnas kamp visar hur korrekt den dialektiska lagen är som säger att helheten är större än summan av delarna” stod det på en av de banderoller som arbetarna från INAF, som var ansvariga för mötet, hade gjort. ”Arbetarna för att försvara sig själv behöver maximal enighet. Ensamma kan vi inte göra någonting, men om vi är enade kan vi förändra världen. Det är vår erfarenhet. Om bara vi på INAF kämpar kan vi inte göra något, men enade med kamraterna i FRETECO kan vi kämpa och segra.”

 Erfarenheten av två år av revolutionär samverkan och kampen för arbetarkontroll Många som deltog på mötet, inklusive flera från Intevep betona att om man studerar erfarenheterna av cogestión (revolutionär samverkan), så är Inveval det exempel som fungerar bäst. Det är inte en slump. På Inveval, så har arbetarna vilket förklaras i FRETECO:s grundningsdokument- förvandlat den revolutionära samverkan till arbetarkontroll och vi har nu ett företag som är finansierat av staten och styrt av arbetarna.

 Jorge Paredes, arbetarledaren på Inveval, vald av arbetarna, förklara, i början, att efter exproprieringen av företaget så var det viktigaste att ”få det att fungera, att starta produktionen på det sätt som var möjligt”. Inveval återtogs av arbetarna själva, de diskuterar alla uppgifter på arbetarmöten och tillsammans utför man alla nödvändiga uppgifter och arbetar för att fabriken ska producera igen. Detta visade i praktiken att ett företag kan finansieras av staten (som betalar för alla utgifter) och styras av arbetarna.

 När det var aktuellt så ville statstjänstemän att staten skulle äga 51% och att 49% skulle ägas av arbetarna genom ett kooperativ. Ledningen av företaget skulle bestå av en styrelse bestående av fem medlemmar, tre valda av arbetarna på företaget och två utsedda av staten.

 ”Fakta är att de representanter som utsågs av staten inte har deltagit på några möten” förklara Jorge. ”Vår erfarenhet av två år av cogestión har lett oss till flera slutsatser. Den första är att ett system med delat ägande är värdelöst. Det är ett kapitalistiskt system inte ett socialistiskt. I praktiken så har Inveval finansierats av staten och styrts under ledning av arbetarna.

 ”En annan slutsats betona Jorge, är att det inte var ett effektivt sätt som varken var tillräckligt demokratiskt eller det mest revolutionära och socialistiska sättet att styra ett företag. Som ett resultat av det bestämde vi att styrelsen skulle ersättas av ett bredare fabriksråd, där medlemmarna är valda och kan återkallas av arbetarna själva. Erfarenheter måste delas av alla arbetarna, vi måste socialisera vår kunskap.”

 Angående debatten inom arbetarrörelsen om fabriksråd, så betonade Jorge en sak: ”Fabriksråden kan inte ersätta fackföreningarna. De måste komplettera varandra. Fabriksråden är ett vapen för arbetarna att styra över företagen och kontrollera ekonomin. Fackföreningarna är ett verktyg för att försvara arbetarnas rättigheter. En del kamrater i fackföreningarna är förvirrade i den här frågan de är emot arbetarråd. Det är ett allvarligt misstag. Revolutionära fackföreningar måste verka för att bilda fabriksråd för att utveckla arbetarkontrollen”.

 Fabriksråd – Ett praktiskt exempel: Invevals fabriksråd Angående den här frågan så hade kamrat Nelson Rodriguez, en arbetare vid Inveval, ett briljant inlägg om den historiska erfarenheten av arbetarråd i den ryska och tyska revolutionen och under kampen i Italien 1919-1920. Nelson citerade den italienske revolutionären Antonio Gramsci, en av ledarna för arbetarråden i industristaden Turin, om erfarenheten av arbetarnas styre av företagen: ”…om man ser på saken, vad som behöver undersökas är hur man organiserar fabriken som ett verktyg för produktion för i den hitta, arbetaren som producent, som en skapad och inte bara en enkel lönearbetare, embryot till den framtida staten, den nya demokratin”.

 Nelson berättade om det huvudsakliga problemet som Inveval arbetarna mött under de senaste två åren man har styrt fabriken, en erfarenhet som de delar med andra återtagna fabriker och förklarade hur man ska övervinna dem. Framförallt så förklara han de kvalitativa steg som Inveval arbetarna tagit genom att bilda ett fabriksråd och dela upp de uppgifter som krävs för att styra fabriken bland arbetarna på fabriken: Vi diskutera med kamraterna från den revolutionära marxistiska strömningen (CMR) som har stött oss till och med innan exproprieringen, och med alla arbetarna på mötet, vi hade utbildningskurser, vi diskutera olika revolutionära erfarenheter, och vi kom fram till att det bästa sättet att styra fabriken är genom ett så brett fabriksråd som möjligt, vald med möjlighet att de blir återkallade av delegaterna från arbetarrådet, som är den högsta auktoriteten. Rådet sätts samman av företrädare från varje avdelning och andra som varit arbetare men som är frivilliga och som godkänts av arbetarrådet att företräda arbetarna.”

 Inom fabriksrådet, som består av 32 personer, har vi skapat olika ansvarsgrupper, ekonomi och administration, bokföring och uppföljning, disciplin, teknik, etc. Varje grupp har ansvar för någon del, design av ventiler (Inveval gör ventiler för oljeindustrin), följa upp produktionen, kvalitetskontroller, försäljning, etc. Varje grupp sammanställer rapporter om utvecklingen inom sitt ansvarsområde, skriver förslag, etc., till rådet”.

 ”Vi gör verklighet av det som Gramsci sa”, förklara Nelson. ”Arbetaren är inte längre ett passivt subjekt som producerar, det är inte en arbetare som bara kommer för att få sin lön, utan arbetaren deltar i alla delar av produktionen både som skapare och producent. Ingenjörer och förmän fungerar inte längre som en piska mot arbetarna, utan är bara en del av kollektivet. Det är det mest demokratiska sättet. Det är vad som gör att vi kan börja röra oss mot en demokratisering av kunskap och bygga arbetardemokrati.

Sprid fabriksockupationer och expropriera kapitalisterna En av slutsatserna av debatten som delades av alla var att den här modellen kan inte fungera om den är isolerad till en fabrik. Arbetarkontroll i ett eller flera företag kan bara vara steg mot arbetarnas styre av ekonomin och samhället och mot byggandet av en revolutionär arbetarstat. Nelson avslutade med att säga: ”Som Gramsci förklara, de här råden måste kopplas till bonderåden, till kvartersråden, etc, för att lägga grunden till den nya revolutionära staten som vi vill bygga. Enbart detta kan sätta stopp för det sabotage som kapitalisterna, byråkrati, korruption, etc skapar. Arbetarna vid Inveval gör detta genom att ha varit med och bilda FRETECO, de har organiserat aktiviteter ihop med människor och organisationer runt i samhället där fabriken ligger, och de har föreslagit till arbetarna vid Sanitarios Maracay att de ska skicka representanter från respektive råd för att utbyta erfarenheter.

 ”Det här måste spridas till alla företag, vi kan inte vänta på den kommission för planering av socialistiska företag som regeringen bildat, vi måste genomföra våra egna förslag och praktisera dem, och kämpa så att arbetarna kan delta direkt i kommissionen”, föreslog Nelson Rodriguez i slutet av sitt tal.

 Antonio Betancourt, också en arbetare vi Inveval, betona att de egendomar som företag har måste tillhöra samhället och kollektivet. ”Om vi är på väg mot socialistiska företag så måste vi ifrågasätta det privata ägandet av produktionsmedlen. I ett kapitalistiskt samhälle så blir till och med idéer privat ägande (genom patent, etc.) det är ett hinder för samhällets utveckling: det finns många idéer och projekt som inte kan genomföras på grund av att de krockar med den privata äganderätten av produktionsmedlen.”

 Antonio förklara kortfattat och på ett enkelt sätt några av marxismens grundläggande idéer om politisk ekonomi om hur kapitalisternas vinster kommer genom utsugning av arbetarna, och hur privat äganderätt av produktionsmedlen och hur strävan efter allt högre profit oundvikligt leder till anarki i produktionen och ekonomiska kriser. Till skillnad från detta så bygger ett socialistiskt samhälle på demokratisk planering av ekonomin för att fylla sociala behov. Men det är omöjligt att planera när ett fåtal individer äger produktionsmedlen och bara använder dem när de vill, för att de själva tjänar på det”.

 ”Det är därför”, förklara Antonio, ”att Inveval arbetarna försvarar iden att företaget måste ägas till 100% av staten och administreras av arbetarna. Det här borde ske på alla företag: stora företag, banker och jorden borde exproprieras. Arbetarna bör välja representanter som kan återkallas som ska delta i planeringskommissionen. ”På det sättet”, sa Antonio, ”kommer den revolutionära regeringen och arbetarna att kunna styra, leda och verkligen planera ekonomin.

 Sanitarios Maracay, Motatán, Inaf, Tomatera Caigua I debatten runt de här föreslagen så kom många intressanta inlägg. Kamrater från olika företag berätta om sina erfarenheter och de problem som de har. En gemensam nämnare återkom: problemet med de ockuperade och/eller återtagna företagen är att de är socialistiska öar i en ekonomi som fortfarande är kapitalistisk med en statsapparat som, trots att den präglas av tryck från olika klassmotsättningar i grunden är den gamla borgerliga staten. Man har problem med att få råmaterial och att företagen ska överleva trots blockad av kapitalismen, man har problem med rättsväsendet som uppehåller de borgerliga lagarna, man kämpar mot delar av statsbyråkratin, etc., det är en del av vår dagliga erfarenhet. Som en kamrat förklara: ”det är en kamp inom staten mellan revolutionära funktionärer och en majoritet av byråkrater som varken tror att arbetarna kan styra företagen och samhället, eller vill att det ska hända.”

 Kamrat Richard López, från Inaf, berätta om de förhandlingar som har varit mellan representanter från FRETECO och kommissionen för medborgarefrågor som är underställd en viceminister som står direkt under presidenten. De här mötenas syfte har varit att förklara – och i en del fall lösa – några av de konflikter som uppstått med rättsväsendet och byråkratin (få råmaterial, lagar, finanser, försäljning) som varje företag drabbas av. Flera kamrater betonade att de här mötena varit ett steg framåt, och att det varit möjligt tack vare att man gått samman i FRETECO och mobiliserat för att försvara sina intressen. Man ville speciellt lyfta fram det viktiga arbete som kamrat Marisabel Guzmán från kommissionen lagt ner. Samtidigt så var en gemensam slutsats att vi måste kämpa på ett enat sätt, för att sprida ockupationen och för att ta över företagen och kämpa för en global lösning som måste innebära expropriering av kapitalisterna. Francisco Javier Méndez, från Motatáns sockerfabrik, pratade om hur inte bara kapitalisterna utan även statsfunktionärerna är ett hinder mot utvecklingen av arbetarkontroll och de socialistiska företagen. ”De sa till oss att vi bara skulle få minimilön. Men sen var det återkommande förseningar av lönen och av nödvändigt råmaterial. Vi var tvungna att använda pengar från våra egna fickor för att ta tillbaka företagen och se till att de drevs vidare. Det betydde att många kamrater inte kunde stå emot. Om inte vår president den 19 juni bestämt att vi skulle ha våra rättigheter och bonusar så skulle vi ha haft det sämre än under vår gamla kapitalistiska chef”. Alexander Milanés förklara hur fackföreningen var i ledningen för kampen för att ta tillbaka företaget. ”Vi ser fackföreningen som vårt språkrör. Det är det legala verktyg som gör det möjligt för oss att kämpa.

 Yajaira Soler, från Inaf, förklara hur försöket att samverka med den gamla chefen ledde till konstanta sabotageförsök, detta ledde till att arbetarna tog över fabriken och började styra den själva. ”Vi började med tomma händer, vi samlade in 500 000 Bolivares (1600 SEK) från arbetarna, och genom det har vi kunnat fortsätta produktionen och behålla våra kunder. Arbetarna styr företaget och vi kräver nationalisering under arbetarkontroll. På egen hand skulle vi inte kunna sprida information om vår kamp och gå framåt, men tillsammans med de andra arbetarna i FRETECO så har vi kunnat göra det”.

 Flera arbetare från Sanitarios Maracay, keramikfabriken från Aragua, förklara hur deras företag har styrts under arbetarkontroll och att de har krävt nationalisering under flera månader. Edgar Correa förklara: ”vår kamp är för nationalisering av företaget, att regeringen ska avsätta chefen och företaget ska användas för att tillfredställa sociala behov.” Marcos Suárez betona att kooperativmodellen bara kan ses som ett mellansteg, det gäller att kämpa för nationalisering under arbetarkontroll: ”Staten ska äga företagen så att inte arbetarna får ett kapitalistiskt tankesätt, det händer med kooperativen, vilket kamraterna från Inveval förklarat. Vi måste skapa den nya socialistiska människan.

 En kamrat från Intevep beklaga sig ”de av oss som föreslog att bilda arbetarråd i PDVSA eller andra statsägda företag attackeras och anklagas för att splittra”. Kamraterna från den socialistiska fronten vid Caracas elektricitet tog upp hur fackföreningar attackerades under flera år och behovet av att rensa ut de gamla kapitalistiska cheferna och ersätta den kapitalistiska strukturen i de företag som nationaliserats med en revolutionär socialistisk struktur. Under debatten, så kritiserade flera kamrater att projekt som Sociala produktionsföretag (EPS), In i fabriken (Fábrica Adentro), är tänkta att bli kapitalistiska företag, förklädda under beteckningar som ”marknadssocialism” eller blandekonomi. ”Samexistens mellan socialistiska och kapitalistiska företag är omöjligt, på samma sätt som det är omöjligt att komma överens mellan arbetare och kapitalister. Det är samma typ av avtal som råder mellan en häst och dess ryttare”.

 Kampanjen för att öka antalet fabriksockupationer och att kämpa för nationalisering under arbetarkontroll Alla deltagare var överens om behovet av att kämpa för nationalisering under arbetarkontroll i företagen och av behovet av arbetarråd för att styra dem. Ett resultat av det här var att en slutsats av mötet var organisera övertaganden och ockupationer över hela landet och sprida exproprieringen som började 2005 över hela landet. Som Carlos Ramírez från CMR förklara i sitt inlägg: Det kan inte finnas öar av socialism. Ett isolerat företag under arbetarkontroll kommer att ställas inför många problem för att överleva. Även om det är exproprierat av staten så om det är isolerat så kommer det att utsättas för påtryckningar från statsbyråkratin som – president Chavez sagt –ett av kapitalismens arv. Socialistiska företag kan bara överleva om ockupationen och exproprieringen av företag sprids till hela ekonomin.

 Den fackförening som vill bedriva klasskamp, UNT, borde ta ledningen och tillsammans med FRETECO organisera övertagandet av företag över hela landet och kräva att regeringen exproprierar dem. FRETECO måste genomföra en nationell kampanj i den riktningen”. Alla deltagare välkomnade förslaget entusiastiskt. Mötet avslutades med en omröstning om alla de föreslag som diskuterats, vilket sammanfattades i ett dokument med namnet ”FRETECO och de socialistiska företagen”, och man skickade en förfrågan till folkministern för lättindustri och handel (MILCO), María Cristina Iglesias, för att ha ett möte och diskutera de förslag man har och diskutera hur arbetarna på ockuperade och återtagna företag kan hjälpa till med processen att bygga socialistiska företag. Till slut valdes representanter från olika företag till FRETECOs samordningsgrupp.

 I slutet av mötet så underteckna alla deltagarna en appell till stöd för arbetarna vid de ockuperade fabrikerna i Brasilien som nyligen attackerats av polisen på order av Lulas regering. En annat uttalande antogs tillstöd med de spanska fackföreningsaktivisterna Candido Gonzalez och Juan Manuel Martínez Morala som dömts till tre år för att de har kämpat för att rädda sina jobb vid varvet Naval Gijón. Översatt Martin Lööf

Annonser

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: