Hands off Venezuela Sverige

Den venezolanska revolutionens historia

Posted on: november 13, 2007

Det som händer i dag i Venezuela har djupa rötter i kolonialismen och kampen för frigörelse. Motståndet till revolutionen har gång efter annan visat att högern inte skyr några medel för att stoppa demokratiskt fattade beslut.


Kolonialism, tvåpartisystem, masskamp

På 1500-talet kom spanska kolonisatörer till det som i dag kallas Venezuela. Gruvbrytning inleddes med förslavade indianer som arbetskraft. I takt med att arbetskraften slets ut importerades slavar från Afrika. Med tiden öppnades fler gruvor och kakaoplantage utifrån intressen hos europeiska handelsföretag.

Under 1800-talet spred sig en kamp mot kolonialismen runt hela Latinamerika. Indianer, slavar och nybyggare förenades i en kamp mot kolonialmakterna. Stora delar av kontinenten sammanfördes i en gemensam nation. Några av dem som ledde kampen var Simon Bolivar och Fransisco de Miranda. Simon Bolivar har gett namn till den boliviarianska rörelsen och den bolivarianska republiken Venezuela. Men den latinamerikanska kontinenten bröts upp till följd av de priviligierades konkurrens om resurserna. De olika latinamerikanska länderna kom att bli beroende av kolonialmakter och storföretag. Ländernas utveckling begränsades på grund av kolonial plundring och den konstruerade onaturliga uppdelningen i stater. Venezuelas ekonomi blev dock starkare än många andra länder i Latinamerika bland annat tack vare dess rika oljetillgångar som förstatligades under 70-talen.

Sedan demokratin infördes 1958 har landet i praktiken haft ett tvåpartisystem kontrollerat av ett kristdemokratiskt (Copei) och ett ”socialdemokratiskt” (Accion Democratica, AD) parti. Tillsammans hade de gjort upp en pakt om att turas om att styra landet på ett liknande sätt. Detta system kallades för ”Fjärde Republiken”.
Under 80-talet försämrades ekonomin och landets skuldsättning ökade. Utifrån IMF: s riktlinjer togs subventioner på en rad basvaror bort. Priserna på vissa varor steg med flera hundra procent. För att undkomma svält invaderades centrala Caracas 1989 (Venezuelas huvudstad) av de fattiga från förorterna. Demonstrationer och kravaller tog vid. Presidenten Perez använde militär för att krossa protesterna. Tusentals människor dödades. Denna protestvåg kallas för Caracazo.

1992 försökte överste löjtnant Hugo Chavez Frias tillsammans med en liten grupp militärer (de kallade sig ”den revolutionära Bolivararianska rörelsen – 200”) genomföra en statskupp för att störta den impopulära presidenten. Försöket misslyckades och Chavez fängslades. Chavez använde rättegången mot honom som följde som en plattform för att anklaga den sittande regeringen för att vara de riktiga kriminella. Detta ledde till att hans popularitet ökade bland stora delar av befolkningen. Vid valet 1994 vann den presidentkandidat som lovade att frige Chavez, vilket också skedde.

Den venezolanska ekonomin avreglerades och omfattande privatiseringar genomfördes. Levnadsstandarden fortsatte att sjunka och klyftorna ökade.

Under mitten av 90-talet byggde Chávez och hans allierade upp sin rörelse, och drog till sig alltmer stöd av en bred skara partier och sociala rörelser som ville ha ett slut på den korrupta Fjärde Republiken. Man var oenig om mycket, men enades i sin vilja att bygga ett nytt Venezuela, fritt från fattigdom och korruption.

Ny president och konstitution

Varken vänsterpartierna eller fackföreningarna var tillräckligt starka för att erbjuda ett alternativ till det etablerade styret. Chavez och folk runt honom började planera för hur man skulle förändra samhället genom val. Chavez kom att fylla ett vakuum. I presidentvalet 1998 vann Chavez stort på ett program som lovade välfärdsreformer och en ny grundlag.

Bland det första Chavez och hans regering tog initiativ till var en folkbildningskampanj där människor gick samman för att studera och diskutera innehållet till förslaget till ny grundlag. Genom en folkomröstning 1999 kunde förslaget antas med 72 procent av rösterna. Landet bytte namn till den Bolivararianska republiken Venezuela.
Konstitutionen innebar en rad förbättringar för folk, bland annat beslutades att jord som inte brukades kunde tas över av jordlösa bönder, alla politiska poster blev direkt återkallbara och den deltagande demokratin överordnades den representativa. Dessutom erkändes kvinnors hemarbete som värdeskapande, och man grundlagsfäste rätten till gratis sjukvård.

Stora problem

En rörelse växte fram, den bolivarianska rörelsen uppkallad efter Simon Bolivar. Människor organiserade sig i bolivarianska cirklar, lösa nätverk av aktivister på arbetsplatser och i bostadsområden. De kom att spela en stor roll för revolutions framtid genom att bli den politiska rörelse som samlade de som stödjer Chavez och revolutionen. Fler och fler partier och vänstergrupper anslöt sig år efter år till den bolivarianska rörelsen.

Men Hugo Chávez första år vid makten präglades i hög grad av att den gamla staten höll tillbaka utvecklingen. Utan en tillräckligt stark massrörelse i ryggen var regeringen utelämnad till privilegierade statstjänstemän, som var fientligt inställda till revolutionen. Även om vissa saker uppnåddes, kan man se att så länge man försökte förändra via den befintliga statsapparaten förblev Venezuela kvar i djup fattigdom.

Sedan den bolivarianska rörelsens födelse har det alltid funnits de som sagt att om man är för offensiv provocerar man högern till våldsamheter, att folket inte är moget att överta makten, och stått för en naiv tro på statsapparatens neutralitet. Eftersom vanligt folk givetvis helst vill uppnå förbättringar med så lite bråk som möjligt, stödde många under de första åren den försiktiga linjen.

De resultat och det stöd som växte fram gjorde att revolutionen fick stort motstånd. Etablissemanget som tjänat på det gamla styret började frukta att revolution skulle ta från dem deras rikedomar och privilegier. Den ökade kontrollen över det statliga oljebolaget PDVSA hade gjort att inkomsterna från oljeindustrin inte längre försvann i korruption. Överklassen som äger medierna i Venezuela började använda dem för att sprida lögner om Chavez och uppmanade folk att störta den demokratiskt valda regeringen.

Genom sin kontroll över media har de lyckats få ett visst stöd, framförallt hos den övre medelklassen. Oppositionen har ibland kunnat samla till stora manifestationer, men det har alltid besvarats av än större demonstrationer från den bolivarianska rörelsens sida. Efter tre år vid makten regerade Chavez över ett land präglat av djupa, olösta motsättningar mellan skilda sociala krafter.

Upproret sprider sig

Men något hade förändrats: i länder som Ecuador, Argentina och Bolivia uppstod massiva gatuprotester under åren 2000-2001. Efter att ha plågats först under kolonialism och sedan nyliberalism reste sig det ecuadorianska folket den 15 januari 2000. Efter en vecka av demonstrationer och strejker intog en massrörelse regeringsbyggnaderna, parlamentet och högsta domstolen och bildade en alternativ regering. Rörelsen dominerdes av ursprungsbefolkningen, i den ingick tiotusentals fattigbönder, arbetare och studenter. Revolten fick en verkligt landsomfattande karaktär. Massdemonstrationer ägde rum över hela Ecuador. Folket tog över statliga och kommunala institutioner och bildade egna lokala och regionala parlament. Ett exempel är staden Cueca, där 50 000 innevånare drabbade samman med polisen och militären och intog stadshuset. Bakgrund till dessa protester var de åtstramningar som IMF krävde 1997, då man i ett slag höjde eltaxorna med 500 procent, gastaxan med 340 procent och teletaxan med 700 procent.

Men istället för att folket tog makten tillträde ännu en borgerlig president, som möttes av nya protester, varpå folket bar fram Lucio Gutierrez till presidentposten år 2003. Gutierrez framställde sig som en motståndare till nyliberalismen, men följde sedan slaviskt IMF-politiken. Efter två år var han störtad.

Argentina upplevde en omfattande kris mellan 1999-2002, då ekonomin gick väldigt dåligt och regeringar avsattes på löpande band genom massdemonstrationer. Under dessa år sjönk BNP med mer än 20 procent, samtidigt som fattigdomen nådde sin högsta punkt år 2002, med 57,5 procent levande i fattigdom. Sedan mitten av 90-talet hade arbetslösheten legat över 10 procent, med en topp på 18,3 procent i december 2001.
Till saken hör att Argentina tidigare setts som ett skyltfönster för nyliberalismen, och nu visade sig effekterna av den brutala högerpolitiken i kristider. I detta ”stabila” land uppstod år 2001 långvariga och ibland våldsamma protester, som bland annat tog sig uttryck i kamporganisationer för de arbetslösa och tusentals fabriksockupationer runtom i landet. Efter att en rad presidenter avsatts på kort tid kallades det till slut till val år 2003, som vanns av Nestor Kirchner. Under Kirchners tid har man alltmer brutit med IMF-politiken: det fanns ingen väg framåt under IMF-diktaturen längre, inte ens för det hårt pressade politiska etablissemanget.

Även Bolivia drogs in i stora folkliga protester under Chávez första år vid makten, och år 2000 bröt ett stort uppror ut i staden Cochabamba. Orsaken till protesterna, som kom att kallas ”Vattenkriget”, var att regeringen försökte privatisera stadens vatten. Efter en lång tids demonstrationer och strider på Cochabambas gator segrade folket och privatiseringen drogs tillbaka.

Alla dessa protester har bidragit till att radikalisera revolutionen i Venezuela, som i sin tur har inspirerat andra länder i Latinamerika att kämpa emot nyliberalismen. Men fortfarande hade den venezolanska högern mycket krut kvar, när revolutionen i Venezuela gick in på sitt fjärde år.

Kuppen i april 2002 – folket räddar revolutionen

Lördag den 13 april 2002, mindre än 36 timmar efter att en grupp av generaler och ledare för högeroppositionen tagit makten, föll den kortlivade diktaturen samman. Miljontals människor gick då ut på Venezuelas gator och krävde att demokratin skulle återupprättas. Enbart utanför presidentpalatset hade hundratusentals människor samlats. Strax efter klockan tio på kvällen den 13: e april arresterades den av kuppmakarna utnämnde presidenten Pedro Carmona Estanga (ledare för Venezuelas arbetsgivarförening). De folkvalda och tjänstemän som hade blivit avvisade av kuppmakarna återvände till sina poster. Till sist återvände Chavez under folkligt jubel och kunde återta sin plats som Venezuelas president.

Kuppen startade med en demonstration mot Chavez den 11 april, då högern efter massiv mediepropaganda fick ut tiotusentals på gatorna. Kuppmakarnas första beslut var att alla Venezuelas demokratiska institutioner skulle upplösas, och med Chavez i fångenskap började man jakten på kända företrädare för rörelsen. Dessutom stängde kuppmakarna ner alla tv-kanaler som stödde Chávez. Att folket trots medieblockaden begav sig ut på gatorna för att störta diktaturen visar på människors beslutsamhet och mod.
Kuppen leddes av högeroppositionen och deras folk i militären. Men det var helt klart att Washington var med och planerade den. Bushregeringen vill gärna ha kontroll över Venezuelas oljeindustri genom att ha en lojal regering. Det är en del av USA: s strategi efter den 11 september att intervenera aggressivt i alla länder. USA: s intresse är delvis ekonomiskt eftersom Venezuela är ett av världens största oljeproducerande länder. Det kaos som USA bidragit till i mellanöstern har gjort att de är i behov av säkra leverantörer av olja.

Den viktigaste faktorn är dock att man är orolig för att den massradikalisering som skett i Venezuela ska sprida sig i ett Latinamerika som plågas av ekonomisk och social kris. Genom att göra sig av med Chavez hoppades USA att de skulle få ett starkare grepp om Latinamerika. En framgångsrik kupp skulle tjäna som en läxa till Latinamerikas folk.

Storlockouten mot Chavez december 2002, januari 2003

För svag för en ny kupp försökte oppositionen samla internationell uppmärksamhet runt den ”odemokratiske” presidenten. Genom sin propaganda kunde man sammankalla en demonstration mot Chavez i Caracas med 100 000 deltagare.

2 december 2002 påbörjades lockouten som syftade till att Chavez skulle avgå. De försökte förlama ekonomin för att tvinga regeringen på knä. De arbetare som kom till sina arbeten stängdes ut. Detta stöddes av CTV (den dåvarande fackföreningsfederation motsvarande svenska LO).

Kapitalägarna försökte samtidigt skapa kaos genom att stoppa leveranser av baslivsmedel. Man använde också sin kontroll över media till fullo: under de två månader som lockouten varade sändes mer än 15 000 reklaminslag mot Chavez (och då har vi inte ens nämnt innehållet i själva programmen). Elitens strypande av tillgången på olja väckte en stor folklig vrede, när det inte fanns bränsle till bilar, bussar och folk till och med dog medan ambulanserna stod stilla.

Reaktionen från vanligt folk kom snabbt – 7 december demonstrerade 2 miljoner människor mot lockouten. Redan 11 december fungerade stora delar av den statligt ägda industrin som vanligt, eftersom arbetarna där gick emot lockouten. I delstaten Carabobo, som är ett av de viktigaste industricentren, uttalade sig 52 fackföreningar mot lockouten.
På det stora statliga oljebolaget PDVSA gjorde en grupp direktörer och högre tjänstemän allt för att sabotera de högteknologiska system som var nödvändiga för driften. Arbetarna kämpade för att ta över kontrollen och fortsätta driva företaget för att minska effekterna av sabotaget. Oljearbetarnas ledare som i tystnad stött kuppen vågade inte stödja lockouten, utan kunde bara se på när arbetarna stegvis tog kontroll över oljeindustrin.
10 januari var PDVSA:s produktion uppe i 50 procent av kapaciteten. I samband med återtagandet av PDVSA styrdes detta högteknologiska storföretag i många fall demokratiskt av arbetarna själva.

När oppositionen insåg att de misslyckats försökte de få banker, skolor och universitet stängda. En del banker stängdes i 48 timmar, men majoriteten påverkades inte. I de flesta skolor såg föräldrar, studenter och lärare till att skolorna förblev öppna, i några fall emot skolledningens vilja.

Efter kuppen och lockouten – folket går på offensiven

Kuppmakarna i statsapparaten gjorde på bara 36 timmar i april 2002 slut på rörelsens naivitet. Folket har alltmer börjat inse hur präglad den gamla staten är av korruption, ineffektivitet och vägran att utföra demokratiskt fattade beslut. Efter kuppen och lockouten hade folket fått nog av elitens sabotage. Detta ledde till att regeringen år 2003 tillsammans med folkrörelsen lanserade det man kallar för misiones. Istället för att reformer genomförs genom staten går pengar direkt till sociala projekt – misiones – som genomförs med stor samverkan från de som är berörda (se sid 36).

Efter de fyra år som misones existerat är resultaten slående: miljontals vuxna deltar i utbildningssatsningarna, fattiga har fri tillgång till gratis sjukvård, och tiotusentals kvinnor har fått lån genom kvinnobanken (se sid 22).

Långt ifrån att vara Chávez eget verk har revolutionen drivits framåt och vid varje avgörande tillfälle räddats av det venezolanska folkets massor. De förde regeringen tillbaka till makten efter kuppen 2002, de startade upp oljeindustrin efter lockouten, och de har byggt upp en mäktig massrörelse med miljoners deltagande. Venezuelas arbetare och fattiga har mer än nog visat sig mogna att styra staten – som ännu präglas av ineffektivitet och korruption. Som Chávez själv påpekat finns det bara ett sätt att utrota fattigdomen: att ge de fattiga makten.

Folkomröstningen augusti 2004

Efter att ha misslyckats två gånger med att störta Chávezregeringen genom odemokratiska metoder, satsade nu högern allt på en folkomröstning för att återkalla Chávez mandat. Genom konstitutionen från 1999 måste det hållas beslutande folkomröstning, för att avgöra om en politiker ska få sitt mandat åter kallat, om en politikers förtroende om 20 procent av väljarkåren kräver det. Denna rättighet har använts av såväl högern som vänstern och lett till att tiotals politiker avsatts mitt under mandatperioderna av sina missnöjda väljare.

Efter en stor kampanj, där många anställda hotats med sparken om de inte skrev på för folkomröstning, presenterade oppositionen 3,6 miljoner namn. Dessa namnunderskrifter analyserades sedan av valmyndigheten, som ansåg 1,9 miljoner av underskrifterna vara godkända, medan 1,1 miljoner sågs som tveksamma och 460,000 helt inkorrekta. Bland de helt inkorrekta underskrifterna fanns bland annat döda, småbarn och utländska medborgare. Valmyndighetens analys innebar att oppositionen inte nått upp till 20 procent av väljarkåren, vilket väckte kravaller i Venezuelas rikare områden.
Som en lösning på krisen beslutade valmyndigheten att ge folk möjlighet att bekräfta att de verkligen ville skriva under för en folkomröstning. Efter fem dagars kampanjande godkändes 2,4 miljoner av högerns namnunderskrifter, även om valmyndigheten i en senare analys kom fram till att 15 000 av signaturerna tillhörde människor som dött år 2003. Polisen gjorde också under kampanjen beslag av tusentals förfalskade ID-kort, som man misstänker att oppositionen använt för att fejka signaturer.
Efter en kampanj med stora massdemonstrationer från båda sidor, där Chávez understöddes av så kallade valbataljoner med deltagande av drygt 1 miljon aktivister, röstade 59 procent för att ha kvar Chávez, medan 41 procent röstade emot. Efter att ha deklarerats som segrare på valnatten, bjöd Chávez in oppositionen till samtal för nationell samling, vilket besvarades av flera dagars kravaller från oppositionens sida.

Chavez blir socialist

Fram till år 2005 hade Chávez aldrig pratat om socialism, utan sa sig vilja gå en liknande väg som socialdemokratin gått i väst. Men överklassens och statsbyråkratins budskap till det venezolanska folket var tydligt: så länge vi har makten tänker vi inte tillåta att ni genomför grundläggande reformer för att förbättra era livsvillkor.

Detta ledde till en stark frustration bland folk, man hade genom kampen börjat ta stora steg framåt, men gång på gång möttes man av motstånd från eliten i samhället. Det blev alltmer uppenbart att man behövde gå en annan väg än den nyliberala och kapitalistiska för att bryta sig loss från den fattigdom och korruption som plågat landet under hundratals år.

Första gången Chávez uttalade sig till förmån för socialismen var på World Social Forum i januari 2005. Till publikens jubel sa han: ”Varje dag blir jag mer övertygad, det finns ingen tvekan, och som många intellektuella har sagt är det nödvändigt att överskrida kapitalismen. Men kapitalismen kan inte överskridas med kapitalistiska metoder, utan genom socialism, sann socialism med jämlikhet och rättvisa. Men jag är också övertygad om att det går att genomföra genom demokrati, men inte den typ av demokrati som Washington försöker pracka på oss. Vi måste återuppfinna socialismen. Det kan inte vara den typ av socialism som vi såg i Sovjetunionen, utan den kommer att utformas när vi utvecklar nya system som bygger på samarbete, inte konkurrens”. (Cleto A. Sojo – Venezuela’s Chavez Closes World Social Forum with Call to Transcend Capitalism, Venezuelanalysis)

Efter World Social Forum gjorde Chávez en rad radikala utspel, bland annat varnade han de storföretag som saboterade ekonomin att de skulle nationaliseras om de inte skärpte sig. Han förklarade att man hade en lista på drygt 1000 företag som misstänktes delta i sabotage, och uppmanade arbetarna att ockupera sina företag, i enlighet med parollen “En stängd fabrik är en ockuperad fabrik!”. Men Chávez uppmaning hörsammades inte av de fackliga ledarna.

Samma år genomfördes de första nationaliseringarna: pappersbruket Venepal förvandlades efter ett år av ockupation till det arbetarstyrda företaget Invepal. I samma veva togs fabriken Veneval (tillverkar ventiler till oljeindustrin) över av arbetarna och staten tillsammans, och döptes om till Inveval.

Efter att Chávez kommit ut som socialist var det dags för val till nationalförsamlingen. Opinionsmätningarnas prognoser tydde på en jordskredsseger för Chávez allians över högeroppositionen. Men istället för att möta ännu ett valnederlag, valde oppositionen att bojkotta valet, trots att valet sedermera godkändes av alla internationella valobservatörer på plats. Därför valdes enbart representanter för den bolivarianska rörelsen in.
På grund av bojkotten tillsammans med människors låga förtroende för partier och politiker röstade enbart 25 procent av väljarkåren. Den nationalförsamling som nu sitter i Venezuela har ett betydligt svagare mandat från väljarna än Hugo Chávez, vars röstetal har ökat kraftigt i varje val sedan 1998.

Presidentvalet 2006

I december 2006 hölls presidentval i Venezuela. Spänningen i landet illustrerades tydligt veckan innan valet, då högern först mobiliserade flera hundra tusen till en manifestation i Caracas, som besvarades dagen efter av 2 miljoner människor som slöt upp för att visa sitt stöd för Chávez.

Resultatet blev en överväldigande seger för revolutionen: 63 procent röstade för Chávez, medan 36 procent stödde högerns kandidat Manuel Rosales. Att bara 0,2 procent lade sin röst på någon annan än de två huvudkandidaterna visar vilken vikt folk lade vid sin röst. Valdeltagandet var det högsta i Venezuelas historia, uppåt 80 procent, och Chávez röstetal fördubblades gentemot valet 1998.

Chávez sa i sitt segertal att folket inte röstat på honom som person, utan för att förvandla Venezuela till ett socialistiskt land. Valet godkändes liksom alla andra valprocesser som hållits under Chávez tid av internationella valobservatörer.

Nytt parti och ny konstitution

Under 2007 har bygget av PSUV startat, Venezuelas förenade socialistiska parti. Människor uppmanas att registrera sitt intresse för att ansluta sig för att man ska kunna bilda partiorganisationer som ska kunna välja delegater för att i slutet av året ha partiets konstituerade kongress.

Den stora privata tv-kanalen RCTV: s (som aktiv stödde militärkuppen mot Chavez) licens att sända i det statliga grundutbudet upphör och förnyas inte. Oppositionen tillsammans med imperialismen startar en kampanj till försvar för ”pressfrihet”. Det påstås att tv-kanalen har stängts ner. När kampanjen trappats av börjar RCTV åter sända via satellit.

Chavez förklarade i början av året att alla de företag som privatiserats skulle åternationaliseras. På detta följde nationalisering av el och telekomföretag. 1 maj togs det sista privata oljeföretaget över (även om utländska bolag fortfarande har ägande ihop med PDVSA i oljesektorn).

Den 2 december röstar venezolanerna om en ny konstitution. Förslaget arbetades fram på så sätt att Chávez förde fram ett grundförslag på 33 reformer, varpå man inledde diskussioner i nationalförsamlingen som pågick i ett antal veckor. Dessutom gick man ut på gatorna och organiserade under en dryg månad totalt 10 000 öppna möten, där befolkningen fick föra fram förslag till ändringar eller tillägg till konstitutionsreformerna. Efter all denna diskussion runtom i landet tillförde nationalförsamlingen 36 reformer och godkände det omarbetade förslaget i sin helhet.

Bland reformerna som föreslagits finns sex timmars arbetsdag, förbud mot diskriminering på grund av sexualitet, krav på jämlik könsfördelning till politiska poster och ett socialt skyddsnät för arbetande inom den informella sektorn. Dessutom föreslås en massiv maktöverföring till olika direktdemokratiska organ, som till exempel lokalsamhälles-, arbetar-, student- och bonderåd. Tanken är att dessa ska kunna gå ihop i gemensamma gräsrotsstyrda “kommuner”, som steg för steg ska ersätta den traditionella offentliga förvaltningen.

Bland de internationellt mer kända och kritiserade reformerna finns förslagen om att presidentens mandatperiod ska förlängas från 6 till 7 år och att gränsen, för antalet gånger presidenten kan väljas om, tas bort.

Man kan vara säker på att kampen kommer bli intensiv fram tills dess. Delar av oppositionen talar om att stoppa reformerna genom våldsaktioner, och i oppositionstidningen El Nacional manades nyligen armén att “krossa konstitutionsreformerna”. På den andra sidan står de allt mer välorganiserade venezolanska massorna, organiserade i PSUV – Venezuelas första gräsrotsparti. Att konstitutionsreformerna kommer godkännas av det venezolanska folket råder det ingen större tvekan om, frågan är dock om oppositionen kommer acceptera att de genomförs utan att ta till våld. Den enda permanenta lösningen på överklassens och oppositionens konspirationer mot demokratin är att folket tar makten genom sina egna gräsrotsorgan, och ju förr det görs desto bättre.

Erik Andersson och Martin Lööf

Annonser

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: