Hands off Venezuela Sverige

Ekonomiska relationer i omvandling

Posted on: november 21, 2007

När man läser om Venezuelas ekonomi brukar den antingen beskrivas som ett under eller som en katastrof beroende på hur artikelförfattaren i övrigt ställer sig till politiken i Venezulea. I själva verket är båda dessa beskrivningar sanna – utvecklingen är motsägelsefull. I kampen på arbetsplatserna blir det tydligt vilka de verkliga problemen är och vad som är vägen fram.

Precis som i övriga Latinamerika domineras Venezuelas ekonomiska utveckling av utländska kapitalintressen. Naturtillgångar exploateras på storföretagens villkor och vinsterna hamnar i fickorna på kapitalägare i framför allt USA. Samtidigt konkurrerar varor från det industrialiserade och teknologiskt utvecklade väst ut inhemsk produktion vilket förhindrat en industrialisering och utveckling av den inhemska produktionen.

I Venezuelas statliga oljebolag försvann tidigare hundratals miljoner dollar varje år i korruption utan att staten hade någon kontroll. Den inhemska produktionen är outvecklad vilket leder till att landet tvingas importera 60 procent av konsumtionsvarorna. 70 procent av jordbruksprodukterna som konsumeras i landet importeras, trots stora bördiga jordarealer.

Samtidigt som den ekonomiska världsordningen – imperialismen – förhindrar utveckling för folkflertalet tjänar en liten inhemsk elit på den samma. Resurserna är oerhört ojämnt fördelade. Ekonomin kontrolleras av ett fåtal stora kapitalägare i inte minst multinationella företag. 60 procent av jorden ägs av 1 procent av befolkningen.

Den politiska omsvängningen i och med Chavez makttillträde 1998 innebar ett hot mot denna elit som gör sitt yttersta för att försvara sina intressen. Detta blev särskilt tydligt i och med storlockouten 2003. Deras vapen mot de politiska förändringarna är främst ekonomiskt sabotage och investeringsstrejk.

Staten driver ekonomin

Alla dessa problem till trots har Venezuela den högsta tillväxten i Latinamerika och den näst högsta i världen (efter Kina). Arbetslösheten har minskat från 15 procent 1999 till 8,3 i juni 2007. Andelen fattiga har minskat från 55,1 procent när det var som värst under storlockouten till 30,4 procent i slutet av 2006.

Denna utveckling har skett tack vare stora offentliga investeringar. Detta har i sin tur möjliggjorts dels genom skärpt beskattning av de utländska oljebolagen och bättre satteindrivning från privatpersoner och företag, dels genom att oljepriserna näst intill femdubblats sedan Chavez kom till makten. De offentliga utgifterna utgjorde 1998 25 procent av BNP, 2004 32 procent och 2006 39,4 procent. Statens investeringar ökade 2005 med 50,2 procent och med ytterligare 50,8 procent 2006.

Stora investeringar har gjorts i infrastruktursatsningar och offentliga arbeten. En bro har byggts över Orinocofloden, järnvägslinjer har byggts och tunnelbanesystem har byggts ut under flera städer. Att sådana satsningar inte gjorts tidigare visar på problemen med att ekonomin domineras av utländskt kapital. Även om ett järnvägsnätverk skulle ha kunnat utveckla ekonomin och integrera landet har det inte byggts eftersom företagen inte behövde det för att frakta oljan ur landet. Historiskt har i princip all industriell utveckling i Venezuela skett genom statliga investeringar som oljetillgångarna möjliggjort (som till exempel under presidenten Carlos Andres Peréz första regeringsperiod.)

För att få fart på den inhemska produktionen och bli mer självförsörjande har regeringen en rad olika angreppspunkter. Vissa nationaliseringar har genomförts av bland annat CANTV ett telekomföretag (vilket möjliggör stora satsningar på billig telefoni och utbyggnad av mobiltelefonnätet), multinationella företag som arbetar med oljeutvinning i Orinocobältet samt elektricitetsföretaget Electricidad de Caracas.
Ett statligt holdingföretag har bildats – Coniba. Dess syfte är att bygga 12 större statliga företa. Det handlar om papper, aluminium, textiler och andra strategiskt viktiga produkter.

En rad mindre företag som skuldsatts, körts i botten och övergivits har på regeringens uppmaning övertagits av arbetarna för att drivas i kooperativ form och i olika former av samägande med staten. En särskild mision ger människor utbildning och annan hjälp för att starta och driva kooperativ.

Inom jordbrukssektorn omfördelas jord till kooperativ där flera familjer ansvarar för en större jordareal och ges tillgång till traktorer, skördetröskor och andra tekniska hjälpmedel. Man har inrättat en statlig matvarukedja Mercal som köper in jordbruksprodukterna från kooperativen. I Mercal butikerna säljs basprodukter till lågt pris. Målet är att bygga upp en sluten produktionskedja där landet ska bli självförsörjande på basvaror.

Problemen kvarstår

De första åren av Chavez regeringsperiod ökade inte BNP för att sedan tillföljd av lockouten 2002 dramatiskt rasa. När lockouten besegrades 2003 vände ekonomin upp. Tillföljd av statliga investeringar och den internationella högkonjunkturen har BNP sedan fortsatt att utvecklas positivt.

Genom de statliga investeringarna har det privata näringlivet gynnats. Det skapar en efterfrågan och inebär att företag kontrakteras för att genomföra byggprojekt och liknande. Inte minst inom finanssektorn har stora vinster tagits ut. Men detta till trots fortsätter företagen sin vägran att själva investera. För första gången under Chavez åtta år vid makten minskade direktinvesteringarna från utlandet 2006.

Medan statens investeringar möjliggör för företagen att kamma hem goda vinster gör regeringens försök att via regleringar tvinga företagen till att bidra till ekonomins utveckling att företagen på andra sätt och i andra områden får svårare att verka. Man har bland annat regleringar för vad olika basmatvaror får kosta, kontroller av valutaväxling, ett förbud för företag att importera sådant som kan producera i landet och det finns regler för vilket belopp som banker måste låna till olika delar av ekonomin.

När företagen inte får sälja varor till marknadspriser lagras varorna för att tvinga fram en höjning av priserna eller så säljs dom på en svart marknad. Företagens ovilja att investera i företagen leder successivt till att produktiviteten sjunkit. Uppskattningar gör gällande att 5000 företag lagt ner sin verksamhet mellan 1997 och 2006.

Chavez gav uttryck för den problematiska situationen när han hotade att förstatliga stålföretaget SIDOR och bankerna. Han sa till bankerna ”vi kan inte ha en situation där staten är de enda som ger lån till utveckling av landets produktion”. Han tillade ”vi kan inte acceptera SIDOR: s position. Företaget får råmaterial, el och bränsle billigt från staten. Det tillverkar stål som säljs på världsmarknaden, till världsmarknadspris, som sedan omvandlas till industrivaror och maskiner i andra länder som sedan säljer tillbaka till Venezuela till världsmarknadspris”.

Kooperativen har svårt att överleva konkurrensen på den kapitalistiska marknaden. De har problem med att få tillgång till råmaterial, få lån och hitta marknader för deras produkter. Enligt officiella siffror ökade antalet kooperativ från 900 år 2001 till de 215 000 som nu är registrerade. Men bara 70 000 av dessa är aktiva, vilket innebär att nästan 70 procent har misslyckats.

Kooperativen används av stora företag för att outsourca arbetsuppgifter, man låter arbetarna bilda kooperativ och bjuda under varandra i kampen om att vinna upphandlingar.

Samtidigt som produktionen släpar efter har reformerna gjort att vanliga människors ekonomiska situation förbättrats vilket innebär att efterfrågan ökat. Detta leder till brist på basvaror i affärerna (26 procent) och hög inflation (20 procent). När politiker och ekonomer i Sverige diskuterar problemen med inflation är den självklara lösningen alltid att sänka efterfrågan genom att försämra för vanliga människor (nedskärningar i välfärden eller sänkta löner). Vill inte företagen investera då är lösningen ett bättre företagsklimat det vill säga att göra det möjligt för företagen att ta ut större vinster genom försämrade villkor för de anställda.

Men folket i Venezuela vägrar att ge upp den värdighet och de grundläggande rättigheter som de har vunnit. Tvärt om kräver de att utvecklingen måste gå framåt, stora problem kvarstår. De vägrar gå tillbaka till det som en gång var. Det är tydligt att storföretagens väg innebär utveckling på kapitalägarnas villkor det vill säga ingen utveckling för landet, så som fallet har varit under hundra år av kapitalism i Venezuela. Problemen med inflation måste lösas, inte genom att folket sänker sin standard, utan genom att produktionen sätts i gång så att efterfrågan kan mötas.

Arbetare och bönder tar makten

Under storlockouten 2003 togs många företag över och drevs av arbetarna. Oljebolaget PDVSA som är ett av Latinamerikas största företag, en högteknologisk jätte, drevs demokratiskt av arbetarna i 40 till 50 dagar. I diskussionerna efter detta drogs slutsatsen att om arbetarna kan styra PDVSA kan arbetarna styra vilket annat företag som helst, ja hela samhället.

Inveval, ett företag som tillverkar ventiler till oljeindustrin, har drivits under arbetarkontroll sedan april 2005. Till följd av arbetarnas krav har fabriken förstatligats. I stället för chefer väljer arbetarna via stormöten ”produktionssamordnare”, på mandat som när som helst kan dra tillbaka. ”Alla här får exakt samma lön oavsett om de jobbar med administration, politisk organisering, säkerhet eller med att hålla golvet rent” berättar Marino Mora, en av arbetarna på fabriken i en intervju.

Förutom att arbetarna visar att de kan styra företagen så visar samlade erfarenheter från arbetarstyrena att arbetarna gör det betydligt effektivare än kapitalisterna. Ingen känner produktionen bättre än arbetarna själva, arbetarkontroll innebär att arbetarnas kunskap och kreativitet kommer till sin rätt. När arbetarna styr själva innebär det att produktionen utformas efter deras behov alltså en hälsosam arbetsmiljö. Dessutom blir arbetsglädjen och stoltheten en annan vilket också påverkar produktionsresultatet.

Problemen i ekonomin beror inte på arbetarnas oförmåga utan på att de arbetarstyrda fabrikerna hittills har varit undantag i en i övrigt kapitalistisk ekonomi. På Inveval har arbetarna arbetat hårt för att få tillgång till råmaterial likväl som för att få beställningar. Företaget är underleverantör till det statliga oljeföretaget PDVSA men samarbetet med dem har varit mycket problematiskt. Arbetarnas slutsats är att korrupta personer i PDVSA: s ledning mycket hellre gör affärer där de kan tjäna pengar. ”PDVSA: s upphandlingsprocess bjuder in till korruption. De borde lägga av med upphandlingarna och bara köpa in ventiler från oss eftersom vi är ett statligt företag och de är ett statligt företag” säger Marino Mora i ovan nämnda intervju.

Vad som är företagsekonomiskt lönsamt och vad som är samhällsekonomiskt lönsamt kolliderar i Venezuela på ett tydligt sätt i kampen mellan de privilegierade och arbetarna. För att lösa problemen kräver arbetarna på Inveval förstatliganden och att konkurrens ersätts med ekonomiskt samarbete för att möta samhälleliga behov. ”Vi vill att staten ska äga företaget till 100 procent, men att det står under arbetarkontroll, att arbetarna ska kontrollera produktion och administration. Det är så här vi ser på den nya produktionsmodellen, vi vill inte skapa några nya kapitalister här” säger Pinero, en annan arbetare på Inveval.

Arbetarna på Inveval har tagit initiativ till att samla arbetarna på de olika ockuperade fabrikerna i Venezuela i föreningen FRETECO. I oktober 2006 hölls en nationell kongress med representanter från 10 fabriker och 30 juni 2007 hölls ett möte med representanter från 20 fabriker. På FRETECOs möten diskuteras erfarenheter, problem likväl som strategier för hur arbetarrörelsen kan ta över fler fabriker och hur de kan genomföra en verklig arbetardemokrati. FRETECO har också gemensamma möten med arbetare på ockuperade företag i andra delar av Latinamerika.

Livsmedelsproduktionen är en särskilt monopoliserad sektor i den venezolanska ekonomin. Den domineras av en handfull företag så som Polar som aktivt saboterar produktionen. Detta är ett särskilt stort problem eftersom mat är så grundläggande för människors överlevnad.

För några månader sedan hölls en demonstration i Caracas med anledning av sabotagen i livsmedelsindustrin och bristen på livsmedel. Demonstrationen organiserades av bondeorganisationen Ezequiel Zamora och andra revolutionära organisationer. De ockuperade arbetsgivarföreningens lokaler och skanderade “om ni tar vår mat tar vi era fabriker”. Ezequiel Zamoras nationella bondefront har meddelat arbetarna i FRETECO att de behöver råd från dem så att de får den kunskap som behövs för att ockupera och ta över fabriker i livsmedelsbrachen.

Den statliga livsmedelskedjan Mercal står inte under demokratisk kontroll vilket har lett till korruption och stölder av produkter på alla nivåer i företaget. Där kräver arbetarnas fackliga organisation arbetarkontroll och organiserandet av konsument och producent råd för arbetarna att samarbeta med i styret av nätverket.

I arbetarnas kamp och samarbete finns fröet till en socialistisk ekonomi. FRETECO kräver att de stora företagen förstatligas och att arbetarkontroll utvecklas i hela ekonomin, att konkurrensen ersätts med demokratisk planering. Det är lätt att föreställa sig vilket eko detta skulle få i Latinamerika och världen över.

Egil Karlow

Annonser

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: