Hands off Venezuela Sverige

Från djävul till ängel – William Izarra berättar sin historia

Posted on: januari 10, 2008

Under 18 dagar kring årsskiftet 2007-08 reste en grupp på 7 medlemmar i UBV-föreningen Latinamerikakommittén i Luleå runt i revolutionens Venezuela och träffade aktivister aktiva inom den bolivarianska processen. Anhalter gjordes från kusten till Anderna och under resans gång framträdde en allt klarare bild av Venezuela efter det historiska valnederlaget den andra december 2007. Bilden som framträdde var att revolutionen sannerligen inte är, som den mediala glädjeyran framhöll död, utan snarare mer vital och levande än någonsin. De möten med revolutionen som gruppen fick uppleva skildras i flera fristående artiklar. I den första delen får vi träffa den man som ofta brukar beskrivas som en av hjärnorna bakom den bolivarianska revolutionen och principen om socialism i det 21-århundradet, William Izarra.

Efter två veckor i Venezuela och många möten med revolutionära aktivister på basnivå var gruppen åter i Caracas torsdagen den tredje januari. Äntligen hade vi fått det positiva besked vi alla hoppats på. Ideologen och revolutionären William Izarra hade tid att ta emot oss för ett kortare samtal nästkommande förmiddag. Efter ett morgonmöte med Marcos, en representant från den fackliga landsorganisationen UNT på vårt hotell i Almtamira, packade vi in oss i två taxibilar och åkte iväg mot västra Caracas. Väl framme bjuder Izarras fru på sötat venezuelanskt kaffe i vardagsrummet medan Izarra började med att förklara sin del i den bolivarianska processen och hur det kom sig att en ung yrkesmilitär i 1960-talets Venezuela blev socialistisk revolutionär.

Redan som nittonåring var Izarra militär på heltid. Sin första tjänst gjorde han ombord på en helikopter och fienden under denna tid var vad han kallar för den ”kubanska gerillan” i Venezuela. Naturligtvis handlade det emellertid inte om en veritabel kubansk gerilla. Efter den kubanska revolutionens seger 1959 understödde den revolutionära regeringen olika mer eller mindre folkligt baserade resningar runt om i Latinamerika. En av de många gerillakampanjerna som fick kubanskt stöd under denna tid var den som stred på venezuelansk mark. Venezuelanska gerillakämpar åkte till Kuba i omgångar för utbildning och kubansk militärpersonell åkte i hemlighet till Venezuela för att stärka rörelsen. Det var alltså denna gerilla som utgjorde den unga Izarras motpart under den tidiga militära karriären, en fiende som han hyste lika mycket förakt som rädsla inför.

1967 stod den venezuelanska militärens kampanj mot gerillan på sin höjdpunkt och Izarra mins att han en gång under detta år fick följa med då en tillfångatagen kubansk general skulle förhöras:

Under den här perioden stred jag i en helikopterbataljon. Vi slogs mot den kommunistiska gerillan och jag sköt själv många gånger mot dem. När vi lyckats tillfångata en kubansk general som i hemlighet vistats i landet tillsammans med gerillan blev det min uppgift att intervjua fången. Plötsligt tvingades jag för första gången tala mellan fyra ögon med en kommunist! Jag hade ju under många år utbildats till att kämpa mot kommunister och att hata kommunismen men min egna erfarenhet av kommunister och kommunistiska principer var mycket begränsad.

Våra trupper höll generalen fången i en liten hydda på stranden . Jag var mycket rädd när det blev dags för mig att gå in och hålla förhöret. Jag trodde att jag skulle få möta djävulen! Jag gick in genom dörren och fick snart till min stora förvåning se att det inte var en djävul jag mötte, det var en ängel! Kubanen gjorde omedelbart ett enormt intryck på mig. Samtalet med den kubanska kommunisten skakade fullständigt om mina grundläggande värderingar.

Kommunismen var inte det som jag fått höra att det var. Jag började ifrågasätta allt vad jag lärt mig under min militära utbildning. Den natten låg jag vaken i timmar och funderade på mitt samtal med generalen. När det blev dags att återvända till basen nästa morgon fanns inte kubanen kvar i hyddan. Tidigt på morgonen hade man lett ut honom på stranden och skjutit honom i sanden. Den dagen förde vi kroppen till Caracas. Kubanerna dödförklarade honom strax därefter.

Izarra framhåller många gånger under vårt samtal mötet med den kubanska generalen som den stora vändpunkten i hans liv. När Izarra väl börjat ifrågasätta den världsbild han fått sig serverad i skolan och under den militära utbildningen i kampen mot kommunismen och den kommunistiska gerillan fanns inte längre någon återvändo. Izarra blev genom extensiv läsning allt mer en övertygad socialist och snart började han i hemlighet organisera liktänkande militärer i celler. Strax därefter blev den unga Izarra av den venezuelanska militären skickad till Harvarduniversitetet i Boston för vidare utbildning. Men han poängterar att han under denna period hela tiden i hemlighet var en aktiv revolutionär:

De skickade mig till ett universitet där man spred nyliberala tankar och utbildade en ny generation kapitalister. Jag låtsades ta till mig dessa tankar, men i hemlighet hade jag ju börjat min tankemässiga revolutionära utveckling. Ett bevis på detta var att jag inte tog fasta på de nyliberala idéer inom vilka jag undervisades. När jag efter avslutade studier återvände till Venezuela återvände jag med den stora äran av att ha studerat på ett fint amerikanskt universitet men istället för att förvalta denna ära och gå vidare med min personliga karriär började jag med ny kraft att organisera en revolutionär rörelse inom militären.

Den hemliga rörelse som Izarra sakta men säkert byggde upp inom barackerna kallades för ARMA. Denna verksamhet företogs under största hemlighet och försiktighet. Izarra var fullt medveten om att hans fortsatta karriär som yrkesmilitär hängde på att verksamheten förblev hemlig. En stor del av verksamheten inom ARMA gick ut på att utbilda män som skulle kunna ta över makten då man planerade att ta den politiska makten i landet med våld. 1983 gjorde ARMA ett misslyckat kuppförsök. Izarra berättar att han under den här tiden då han fortfarande var officer inom det venezuelanska flygvapnet företog många resor runt om i landet tillsammans med kamrater från ARMA: s ledning för att söka internationellt stöd. Dessa resor företogs naturligtvis i största hemlighet:

Vi reste mycket under den här perioden. Bland annat träffade jag personligen Saddam Hussein i Irak, Muammar Ahl-Gaddafi I Lybien och slutligen åkte vi till Kuba. Allt detta skedde naturligtvis helt underjordiskt. Vi var ju alla fortfarande verksamma militärer med olika befattningar. Vi reste oftast utklädda till turister och affärsmän. En resa till Kuba från Venezuela tar under normala förhållanden inte mer än två till tre timmar. När vi skulle resa till Kuba under den här tiden med ARMA var vi tvungna att resa Caracas – London – Prag – Toronto – Havana. Den resan tog tre dagar enkel väg. Sen när vi skulle tillbaka till Venezuela igen var vi tvungna att ta samma rutt på hemvägen.

Men trots alla försiktighetsåtgärder upptäcktes Izarras och ARMAS verksamhet under mitten av 1980-talet och Izarra ställdes inför rätta tillsammans med sina närmaste kamrater under åtalspunkten ”Marxist-leninistisk konspiration inom militären”. Izarra och hans kamrater dömdes först till 1 års fängelse var men straffet avtjänades aldrig då domslutet tillslut föll, enligt Izarra I brist på bevis. Men trots detta var det uppenbart för Izarra att en fortsatt yrkesbana inom det militära var omöjlig. 1985 sade Izarra upp sig från sin officerspost inom flygvapnet och har sedan dess uppburit tjänstepension samtidigt som han fortsatt sin revolutionära verksamhet, nu helt öppet. Ízarra framhåller själv särskilt ett möte med ARMA I Caracas som extra betydelsefullt:

Under första halvan av 1980-talet reste vi runt i världen mycket för att hämta inspiration och knyta kontakter. Samtidigt försökte vi rekrytera män inom militären till ARMA. Jag minns särskilt ett sådant möte I Caracas 1982. Vi försökte rekrytera två unga militärer. Särskilt den ena var hade vi bedömt som mycket intressant att knyta till vår rörelse. Den unga militären hette Hugo Rafael Chávez Frias.

Izarra och hans kamrater lyckades få över Chávez till ARMA efter att denne enligt Izarra ”fallit för projektet”. Chávez och de militärer som stod honom nära upptäcktes inte i samband med åtalet mot Izarra och ledningen för ARMA vilket gjorde att de kunde fortsätta vara verksamma inom militären även efter det att Izarra tvingades sluta. Det var i detta sammanhang som Chávez bildade den rörelse inom den venezuelanska militären som skulle bli känd under namnet MBR-200. Denna organisation som verkade I hemlighet fram till 1992 då man gjorde sig känd för allmänheten genom det misslyckade kuppförsöket lett av Chávez.

Kuppförsöket gav Chávez och MBR-200 en plats i det venezuelanska folkets medvetande och i många venezuelaners hjärtan. Då Chávez benådades 1994 efter två år i fängelse omprövade man sina strategier och ombildade MBR-200 till en öppen politisk organisation med presidentvalet 1998 som mål. Denna övergång från hemlig revolutionär cellverksamhet inom militären till öppet parti tog sin tid och var inte slutgiltig förrän efter ett nationellt stormöte i april 1997 då MBR-200:s medlemmar efter lång och häftig debatt med relativt liten marginal röstade för Chávez linje. En månad senare bildades Rörelsen För Den Femte Republiken – MVR, och resten är som man brukar säga – historia.

Annonser

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: