Hands off Venezuela Sverige

Kampen i Venezuela och 68:ornas misstag

Posted on: januari 29, 2008

Nyligen publicerades artikeln ”Socialismen kan inte stöpas i en form” av Jens Lundberg på SSU: s debattidning Tvärdrags hemsida. Artikeln tar upp och kritiserar problem i internationella solidaritetskampanjer. Jens tar upp Hands off Venezuela som ett negativt exempel.


Artikeln belyser grundläggande frågor som är viktigt att undersöka närmare. För det första handlar det om hur vänstern i solidaritetens namn okritiskt hyllar ledare och regimer. ”Starka ledare, gärna med militär bakgrund, lite skäggstubb och tonade glasögon ska utses till förebilder för ”socialismen” eller ”arbetarrörelsen” över hela världen.” Precis som Jens skriver var detta ett stort problem för 68-rörelsen. Då handlade det inte minst om Stalin och Mao. De otaliga upproren i tredjevärlden drevs av det kalla krigets logik i famnen på Sovjet och Kina. Råden som gavs därifrån var att kampen måste avstyras, att den ska föras av ombud och inte av folket självt. Arbetare och fattigbönder fick passivt titta på medan intellektuella ledare – PLO, ANC, Sandinisterna – förde deras talan i bergen och i djunglerna.

Men mycket har hänt i världen sedan 1968. Det stalinistiska Sovjet har rasat samman. Samtidigt har industrialiseringen av tredjevärlden fört människor samman i en allt starkare arbetarklass. Detta har gjort att kampvågen i dagens Latinamerika tar sig andra vägar än den gjorde 1968. I stället för att sitta hemma och hoppas på gerillan, strömmar miljonerna nu ut på gatorna och tar framtiden i sina egna händer. Varken stalinisterna eller andra ledare har kunnat ställa sig i vägen. President efter president har fallit i länder som Bolivia och Argentina. I stället för Kalasjnikovs heter vapnen nu generalstrejker, fabriksockupationer och lokalsamhällesråd.

Medan de intellektuella 1968 gick i täten med sina hyllningar av Mao och gerillan befinner sig nu många i kritikerlägret. De stöts bort när miljonerna själva tar sig ton och vägrar infoga sig i akademikerna scheman för hur kampen ska se ut. Men självklart är det lika fel nu som då att okritiskt hylla ledare och regimer. Läs på http://www.handsoffvenezuela.se och avgör själv om det är vad vi sysslar med!

I vårt upprop till försvar för revolutionen i Venezuela som Jens länkar till i sin artikel omnämns presidenten Chavez inte en enda gång. Där vi skriver folket, arbetarna, miljonerna och revolutionen har vissa personer – MUF: are, Magnus Linton och nu Jens Lundberg – en förmåga att läsa Chavez och regimen. Om vi bara ser presidenter, regeringar och ledare förstår vi inte mycket av vad som händer i världen idag och än mindre kan vi se några vägar fram.

Vad som pågår i Venezuela är inte en Chavez personliga kamp mot USA utan en revolution där arbetare och fattiga intagit samhällsscenen och vägrar att lämna den. Chavez fick i valet stöd av 63 procent av befolkningen därför att han utrycker deras strävan att förändra. Det som driver starka internationella kapitalintressen att ursinnigt attackera Venezuela är inte Chavez själv utan de explosiva krafter han representerar – de skrämmer. Den internationella arbetarrörelsen kan inte förhålla sig neutral i denna konflikt – men stödet ska gå till kampen och till enskilda personer bara i de fall och så länge de bidrar.

Den andra punkten Jens tar upp i sin artikel är att lösningen på problemen i ett land inte kan göras till lösning i ett annat land. Han citerar vårt solidaritetsupprop där vi skriver att ”utvecklingen i Venezuela är intimt förknippad med arbetarrörelsens framtid i hela världen”. Jens skriver: ”Kampen mot en borgerlig regering i Sverige har ganska lite att göra med kampen för fred i Palestina, kampen mot rasism i Danmark har ganska lite med kampen för offentliga sjukförsäkringar i USA att göra. Kampen för vettiga villkor för Brasiliens egendomslösa har ganska lite att göra med Venzuelas kamp mot USA-imperialismen.”

En och samma mening kan få så olika innebörd beroende på vilket perspektiv läsaren har. Ur politikerns perspektiv, ett perspektiv som begränsas av ekonomiska ramar och parlamentariska och byråkratiska regler och praxis är villkoren väldigt olika. Hands off Venezuela har inte det perspektivet.

På varje facklig grundkurs får man lära sig om ”löftet”. Man lär sig att en arbetares möjlighet att få ett bättre liv är beroende av andra arbetares möjlighet att ställa krav och förbättra sina villkor. Att Sverige är grannland med Polen där levnadsvillkoren drastiskt försämrats och den facklig rörelse ligger i spillror gör att Polska arbetare med låga krav på arbetsvillkor söker sig till Sverige på jakt efter jobb. Detta riskerar att pressa villkoren i Sverige nedåt. Om svensk arbetarrörelse handskas med detta utifrån att man i varje land ska lösa sina egna problem är vi ute på en farlig väg. I stället för att stänga gränserna måste arbetarrörelsen i Sverige ta gemensam strid för justa villkor på samma gång i Sverige och Polen

Alla jordens människor lever under samma globala kapitalistiska system. Människor jobbar i olika länder med olika arbetsmoment inom samma transnationella företag. Så flätas arbetarnas liv samman i intimt ömsesidigt beroende. När nu socialismen befinner sig på den politiska dagordningen i Venezuela och sociala projekt lyfter människor ur fattigdom är det något som förändrar villkoren världen över – det omdefinierar vad som är möjlig och vad som inte är det. Det är inte en tillfällighet att enorma resningar sedan år 2000 skakat land efter land i Latinamerika. Vi har att göra med en latinamerikansk revolution där kampen för jordlösa bönder i Brasilien i allra högsta grad hänger samman med kampen mot USA-imperialism i Venezuela.

I Venezuela formerar sig 5,7 miljoner människor i det Förenade socialistpartiet. I bostadsområdena beslutar invånarna genom stormöten. På många företag finns positiva exempel på arbetarstyre. Krav ställs på förstatligande av de stora företagen och bankerna. Om Socialismen genomförs skulle det skaka världen. Det skulle ge en injektion till arbetarrörelsen, till arbetare och fattiga världen över. Om revolutionen å andra sidan skulle dränkas i blod, om vi skulle få en andra militärkupp som denna gång lyckas skulle detta likväl som kuppen i Chile 1973 förmörka horisonten för människor inte bara inom landets gränser.

Hands off Venezuela har inte föreslagit presidentstyre i Sverige eftersom de har det i Venezuela, inte står heller lokalsamhälles- eller arbetarråd på dagordningen i Sverige i dag. Men likväl finns det mycket i Venezuela för oss att inspireras och lära oss av. Det som händer där visar på potentialen och styrkan som finns i varje land då vanliga människor tar strid – att politiskens ramar inte förblir strama när människor reser sig. Det är vägen fram också i Sverige.

Egil Karlow

Annonser

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: