Hands off Venezuela Sverige

Historien om en misslyckad kupp – 6 år efter 11 april 2002

Posted on: april 11, 2008

Här kommer en längre artikel skriven av läsare av hemsidan som redogör för bakgrunden och sammanhanget för kuppen 2002.

 

För sex år sedan genomförde en grupp militärer med sina historiska allierade i Latin Amerika: industrimän, media och näringslivet en statskupp i Venezuela. Målet var att ta bort den valde vänsterinriktade presidenten, Hugo Chavez. Under två dagar hade de kontroll i landet under tiden upplöste de parlamentet och satte landet i undanstagstillstånd. De ockuperade radiostationer och telekanaler och försökte på det sättet dölja för befolkningen vad som hände i landet. De tog till fånga landets regeringschef och satte honom under arrest.

 

Dagen efter kuppen kunde man läsa i den ”fria” pressen i väst att ”demokratin” hade räddats och återinsatts i Venezuela. Medierna i Sverige lovordade kuppmakarna och det skrevs långa spalter av de mest kända liberala debattörerna som förklarade att kuppen hade räddat demokratin i Venezuela.

 

Ingen kom till försvar av den venezolanska regeringen och påpekade att t.ex. landets konstitution, som hade bearbetats och godkänts från samhällets alla instanser och vunnit laga kraft i en folkomröstning 1999, garanterade rätten att återkalla presidentens mandat om en majoritet av befolkningen så ville.

 

Det är unikt i världen. Det finns tre länder i världen som har implementerat en sådan lag och endast Venezuela använt sig av den möjligheten 2004. Ändå kallade de falska liberalerna i Sverige landets president för ”en diktator” och välkomnade kuppmakarna som frihetens förkämpar. Bland dessa ”freedom fighters” i Venezuela fanns media magnater, höga militärer och motsvarigheten till ordföranden i Svenskt näringsliv (som utsedde sig själv som president efter kuppen).

 

Vad var som gjorde att de så kallade liberala debattörerna och mediaskribenterna anslöt sig till de globala hurraropen när nyheten om kuppen spred sig?

 

Orsaker ligger i Venezuelas historia, som är kontinentens historia och även historien om nyliberalismen. Venezuela hade anammat den nyliberala ideologin. Ideologin hade svept över kontinenten i följespår och i intimt samspelt med de militära högerdiktaturerna under 70-talet.

 

Den nyliberala ideologins främsta och grundläggande kännetecken och stridsrop är privatiseringar, avregleringar och nedskärningar. Detta hade införts i Chile, Argentina, Uruguay och Brasilien i skydd av gevär, tortyr och massmord.

 

Det fanns inget annat sätt att införa ett sådant brutalt system. Vilket har visats i Ryssland, Kina och Irak. Orsaken är lika banal som självklart: ingen befolkning skulle i demokratiska val välja att svälta, förlora sina jobb, små affärer, industrier, låta landet tillgångar säljas ut för en spottstyver och plundras av gangsters. Milton Friedman, nyliberalismens ideolog var klart på denna punkt: Om det ska göras ska det göras snabbt, brutalt och hänsynslöst.

 

I Venezuela hade den nyliberala vågen nått landet i slutet av 80-talet när resten av kontinenten dragits in i en huggsexa och enorma förmögenheter skapades när statsägda industrier reades och skattefinansierade anläggningar plundrades av ”finanshajar”. Finansiering av köpeskillingen ordnades passligt nog med lånade pengar från IMF och statens egna medel som ”lånades ut” till förmånliga villkor. När kraschen kom (vilket händer överallt för eller senare) tog staten ansvaret för lånet så att allmänheten blev blåsta flera gånger: först fick de betala via skattesedel uppbyggnaden av den nationella industri och samhällsservicen, efter reades den ut till samma spekulanter till förmånliga priser, därefter när skojarna tömt verksamheten på tillgångar och kört den i botten övertog staten deras skulder till utlandet, och sist när de utländska finansspekulanterna hamnat i kris så höjdes räntan för att de skulle täcka sina förluster vilket resultera i att folket i dessa länder drabbades av ofantliga utlandsskulder. Det är den nyliberala ekonomin i fyra akter.

 

Venezolanerna gjorde motstånd mot bedragarna och deras utländska ”experter” och 1988 gav sig folket ut på gatan för att kräva sin rätt. De blev massakrerade av samma nyliberala president som hyllades av liberala debattörer som en ”sann demokrat”. Han hade vunnit valet med ett helt annat program, för att därefter börja implementera de ”strukturanpassningar” som IMF dikterade.

 

Presidentens legoknektar dödade så många som 3000 invånare i Caracas. Ingen vet exakt hur många som dödades. Då var det ingen i Sverige som klagade över denna brutale mördare, denna hänsynslösa maktgalne autoritäre president! Vad skulle hända om Chavez gjorde samma sak? Men det är skillnad!

 

Det är stor skillnad med president Chavez som har förbundit sig att komma till makten för att förbättra folkets levnadsvillkor och göra Venezuela oberoende av de utländska ”experterna”. Han vann valet med ett program som lovade politiskt deltagande, en ny konstitution, en offentlig sektor som garanterade vård skola, arbete och en nationell industri och som han sade ”en stort oberoende Venezuela”.

 

Han åberopade sina förfäder men framför allt Simon Bolivar, Amerikas store frihetshjälte från självständighetskrigen mot kolonialmakterna, som symbol och ledstjärna i sitt projekt: Den Bolivarianska Revolutionen. En revolution som skulle fullborda det förrådda första försöket från 1820- talet. Nu skulle det verkligen bli självständighet! Folket lyssnade och höll med. Alla deltog i utformade av den första bolivarianska konstitutionen på modern tid. Den diskuterades på alla arbetsplatser, alla skolor, på gatorna och byar, överallt deltog folket. De röstade igenom reformen 1999 med överväldigande majoritet (2007 röstade folket med knappt majoritet för att behålla den bolivarianska konstitutionen i sin nuvarande form istället för att förändra den och fördjupa innehållet).

 

Detta var för mycket för de som hade styrt landet i 150 år men inte gjort något förutom att plundra det, korrumpera det, sälj det och fyllt sina utlandskonton med de smulor de fick av sina partners i utlandet. De levde bra på det och brydde sig inte hur landet hade det. Men nu verkade saker vara i görningen och det lät farligt för deras livsstil. Något måste göras.

 

De satte igång en skrämselkampanj om det kommunistiska spöket som tidigare kommit väl till pass när olika nationalistiska, socialdemokratiska, socialistiska och t.o.m. riktiga liberaler hade kommit till makten i regionen. Det funkade inte. De använde sig av sin monopolställning inom media för att förtala regeringen. Det funkade inte heller. De klagade på hur oljeintäkterna ”gavs bort” till Kuba i utbyte mot 30000 läkare och till att bygga sjukhus, bostäder, fabriker och skolor. De hade inte klagat när olja gavs bort till de stora oljebolagen mot en spottstyver. Nu klagade de högljutt när staten tog en själig andel av intäkterna och använde dem till allas venezolaners nytta. Naturligtvis förlorade de säkert, som grupp, de småsmulor de fick för att tillåta detta röveri (som dock var miljontals dollars). Därför drabbades de av panikstämning.

 

Så kom den 11 april 2002. Kuppmakarna hade planerat i detalj händelsernas förlopp. De hade till sin hjälp amerikanska rådgivare och specialister i ”demokratis försvar”. De hade det militära kommandot och näringslivet med sig. De hade massmedia i sin kontroll. Under dagen hade de tagit initiativ till en demonstration i Caracas och ordnat så att prickskyttar sköt mot folk, både sina egna och Chavez anhängare. Samma kväll stormade de president palatsen.

 

Deras plan var att det skulle sluta så här. Man skulle enligt ”handboken” sätta in en stor repression mot de mest hängivna, döda några tusentals som ingen skulle nämna, skriva om eller komma ihåg, man skulle stänga medierna som sade fel saker, kasta obekväma politiker i fängelse, skicka andra till utlandet där de kunde vegetera och man skulle omedelbart motta stora lån från internationella långivare, investerarna skulle återvända när vinsterna säkrades, den internationella pressen skulle lovorda återinställande av ”demokrati” och några kanske skulle t.o.m. kritisera metoden (dock inte målet) och kräva en snabb återgång till den ”konstitutionella demokratin” (som just hade avskaffats med deras bifall!)

 

Men något gick fruktansvärd fel. Rykte hade börjat sprida sig i Caracas att Hugo Chavez inte hade avgått ”självmant” och folket börja samlas och diskutera. Man skickade kravallpoliser för slå ner grupper som krävde presidentens återinsättande. Man sköt på demonstranter och obeväpnade ungdomar. Sluminvånarna strömmade till centrala Caracas från deras pappersskjul och från deras misär. Folkmassan började röra sig mot centrala Caracas, sjungande, skrikande, uppmanande, dansande, beväpnad med påkar och pistoler, allt i en blandning av karneval, uppror, fest och upplopp. Mot kvällen den andra dagen efter kuppen nådde hundratusentals Caracasbor presidentpalatset bestämda att få sin president frigiven eller dö den kvällen.

 

Ställda inför valet att skjuta på sitt eget folk eller förena sig med dem valde styrkorna som hade intagit president palatsen det andra alternativet. Den venezolanska soldaten skiljer sig från andra i Latinamerika i att de inte har utbildats i USA i så stor utsträckning och att de flesta kommer från fattiga familjer. Det var lätt för soldaten att se sin mor eller sin syster i folkmassan. Det var lätt för dem att se beslutsamhet. Det var lätt för dem att se vilka som var vilka. Kuppmakarna fick fly i panik när soldaterna gick över till folket. Kuppen var över. Några timmar senare hämtades presidenten och välkomnades av folket som fyllde Caracas. Det var den 13 april 2002. Hugo Chavez lovade då att aldrig överge sitt folk, inte ens om det skulle kosta honom livet.

 

Det var för sex år sedan det här hände. En händelse som var unik i Latinamerikas historia. Folket hade inte gett upp, de hade inte tappat hoppet och inte modet. Trots den mediala blockaden hade nyheten sprids sig mun till mun, invånarna hade gett varandra tröst och mod, de hade beväpnat sig med beslutsamhet, de hade ingenting att förlora och mycket att vinna, president Chavez var inte ensam som Allende hade varit nästan 30 år tidigare. Och det var ingen slump för president Chavez hade talat för Venezolanerna om Allendes heroiska men ensamma kamp i president palatset. Alla visste vad som väntade dem. Historien är levande hos folket.

 

Men trots att mycket har gjorts i Venezuela för att säkra folkets deltagande i den politiska processen, för att försäkra dem om de basala behoven, för att bli oberoende av de stora oljebolagen och internationella institutioner som kvävde landet, för att utveckla den inhemska industrin och den offentliga sektorn, för att förberedda folket för en eventuell väpnad aggression, för att utveckla de kollektiva och de sociala medierna, och framför allt för att försäkra landets fortsatta välstånd genom ett medveten och konsekvent integrationsarbete med resten av Latinamerika och diversifiering av sina handelspartner, så finns det mycket fortfarande att göra.

 

Landet är hotat och det är hotat inte för att det har misslyckats så som en del propagandister försöker sprida utan för att det har gått framåt! Framåt på alla område: ekonomin växer, inflytandet växer och auktoriteten växer. Det går inte obemärkt bland folket i resten av kontinenten, inte obemärkt i resten av världen. Var än Chavez kommer välkommas han som en hjälte. I Arabländerna, i Ryssland, i resten av Latin Amerika och i Europa. Skulle han komma till USA skulle han också välkommas mycket väl av FOLKET. För folket hyser en intuitiv förståelse för vilka som är deras vänner och vilka som vill dem illa, vilka som ljuger för dem. Falska profeter är kortlivade. Chavez har redan varit president i 10 år snart. Det är ingen tillfällighet.

 

Men han är inte mer än vad folket gör av honom. Det finns redan tusentals Venezolaner och andra latinamerikaner som har tagit intryck och vaknat ur den dvala som diktaturer och den nyliberala dimman hade sänkt dem i. Man diskuterar, man hittar alternativa vägar, man accepterar inte att ”historien är slut” eller att ”det inte finns annan väg” som Thatcher och C. Bildt försäkrade på 90-talet. Man börja se sig omkring och man ser att man inte är ensam.

 

Därför har de mörka krafterna som verkar i slutna rum eller träffas på lyx hotell, försedda med prostituerade och feta bankkonto utfärdade av lika skumma organisationer för att konspirera och planera för nästa drag. De vilar inte. De skyr inga medel. De har inga skrupler, inga hämningar. Faktiskt är bland dem sådana drag dygd, inte tecken på fördärv. De kommer från mediavärlden, från stora bolag, från utländska regeringar, från lokala maffiabossar, i deras CV kan man hitta anställningar i högerorganisationer, i paraplyorganisationer som säger sig försvara demokrati, andra som säger sig förvara mänskliga rättigheterna, anställningar i think tanks finansierade av välkända aktörer, andra har jobbat för att föra diktatorer till makten andra har tillhört dödskvadroner eller stött terrorist organisationer, alla tror sig ha ett högre värde. Många av dem var nyligen samlade i Rosario. Från Sverige deltog liberalen och ”freedom fightern” Mauricio Rojas.

 

Dessa krafter kommer inte att vila. För dem är det en fråga om liv eller död. De kämpar för sina privilegier och friheten att råna folket samt att plundra länder. De hittar på alla möjliga ursäkter för sina uppsåt och de anställer en armé av pseudointellektuella som förse dem med behövliga argument om hur 2+2 kan bli 5. De räknar också med den internationella media som ligger i deras händer och viktigast av allt: de räknar med de sektorer i dessa samhällen som vill bevara etablissemangets privilegier. De fruktar att om de inte har makten i samhället så kommer deras välstånd att tas ifrån dem.

 

De här driver delar av småborgerligheten och medelklassen till vansinne. Ska arbetarsöner och döttrar komma in på universitet? Detta har lett till att universitetsstudenter med ”bättre” bakgrund gått ut och protesterat mot förslag som skulle göra det lättare att komma in på universitet. Detta är ett uttryck för en panik som drabbar dem som ser sina privilegier försvinna, de fruktar att de ska förlora sin roll i ett samhälle där alla har rätt till utbildning. De som gynnats av de gamla systemet kommer att fortsätta att protestera.

 

Och vi kommer att fortsätta höra om de verkliga framsteg som venezolaner gör trots den massiva och groteska propagandan, trots det mer eller mindre tysta krig man har deklarerat mot Bolivars ättlingar. Men för varje 11:e april finns det en 13.e april som man säger i Venezuela.

 

Det är viktigt att alla som vill försvara sann demokrati och som tror på människans frihet ser till att säga sin mening till de förvirrade människor som nu ser president Chavez som ett hot. Sprid information på nätet och i verkligheten.

 

Marc Leon

Annonser

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: