Hands off Venezuela Sverige

En socialistisk välfärd

Posted on: oktober 13, 2008

Under 80- och 90- talets nyliberala politik mer än fördubblades andelen av Venezuelas befolkning som levde under fattigdomsstrecket till cirka 80 procent. Enligt Världsbanken var Venezuela det land i Latinamerika med den största ojämlikheten, där över 50 procent av befolkningen arbetade i den informella sektorn. Idag pratar Venezuelas regering om att betala tillbaka vad man valt att kalla den sociala skulden till landets befolkning. När Chávez kom till makten 1999 försökte han att på olika sätt bekämpa fattigdomen och förbättra välfärden i landet. Finansieringen av den offentliga sektorn utökades och Plan Bolívar 2000 utarbetades som hade till syfte att använda militären i sociala projekt runt om i landet.[1]

En korrupt och borgerlig statsapparat

Regeringen ställdes inför stora problem i byggandet av en välfärd för landets fattiga. Den ställdes inför en statsbyråkrati som var korrupt och föga intresserad av att pengarna skulle gå till att förbättra välfärden i landet. Pengarna försvann i en kultur av korruption och illvilja mot sociala projekt som fortfarande präglar stora delar av den venezuelanska statsbyråkratin. Det visade sig att det inte räckte med att byta ut enskilda personer och att för-söka reformera statsapparaten, den förblev ett verktyg för borgarklassen. Efter att landets företagsägare under hösten 2002 lyckades sabotera stora delar av den bolivarianska regeringens arbete genom det som av borgerlig media kallas för oljestrejken, men som bättre kan beskrivas som en lockout, insåg regeringen att man var tvungen att hitta nya sätt att förbättra välfärden i landet och att man inte kunde förlita sig på den korrupta och borgerliga statsbyråkratin. Chávez regering satte då igång arbetet med att bygga upp en alternativ social och ekonomisk sektor som står utanför den gamla borgerliga statsapparaten.

En alternativ social och ekonomisk sektor

2003 lanserade Chávez sju välfärdsprojekt, så kallade missioner. Missionerna får pengar direkt av staten och av oljeinkomsterna från det statliga oljebolaget PDVSA och har starka inslag av frivillighet och folklig organisering. Fyra utbildningsmissioner startades för att ge fattiga venezuelaner i alla åldrar en möjlighet att skaffa sig den utbildning som de tidigare var utestängda från. Den första missionen var misión Robinson I som lärde 1,4 miljoner människor att läsa och skriva. I oktober 2005 förklarade regeringen Venezuela för alfabetiserat område. I enlighet med FN organet Unescos riktlinjer är ett område fritt från analfabetism när minst 96 procent av befolkningen kan läsa och skriva. Alfabetiseringen möjliggjordes med hjälp av hundratals kubanska experter och 100 000 frivilliga venezuelaner som använde sig av en kubansk pedagogisk metod baserad på videoundervisning.[2] Missionerna Robinson II, Ribas och Sucre ger fattiga människor möjlighet till en utbildning ända upp till universitetsnivå, och står självständiga gentemot den övriga utbildningssektorn.

Utbildnings- och idrottsminister Aritobulo Isturiz menar att problemet med den gamla skolan var att den svarade mot nyliberalismens intressen och krav. Den formade människor till individualism och konkurrens, i en elitistisk och exkluderande skolstruktur.[3] De bolivarianska skolorna är en ny typ av skolor som bygger på socialistiska principer som solidaritet och inklusion. De har inte ersatt de gamla skolorna utan har byggts upp parallellt med dessa. Idag finns det över 4 500 bolivarianska skolor runt om i landet med över en miljon barn inskrivna.[4]

2003 lanserade Chávez misión Barrio Adentro I för att kunna ta itu med de allvarliga hälsoproblemen i Venezuelas fattiga områden. Misión Barrio Adentro I har byggt små kliniker i Venezuelas fattiga bostadsområden, vilka erbjuder gratis primärvård och kraftigt subventionerade läkemedel. I kliniken finns även plats för läkarens bostad och tanken är att läkaren ska vara en integrerad del av bostadsområdet. Till en början försökte man mobilisera Venezuelas läkarkår men väldigt få ville jobba och bo i fattiga bostadsområden till en lön som var lägre än den lön som de kunde få genom att arbeta på privata läkarmottagningar, detta trots att många venezuelanska läkare går arbetslösa. Man tog då hjälp av 20 000 läkare från Kuba.

Misíon Barrio Adentro II är en fortsättning på Barrio Adentro I och ger utvecklad och gratis hälsovård samt tandvård till Venezuelas befolkning. Idag står Barrio Adentro missionerna för 70 procent av Venezuelas hälsovård.[5]

Till varje misión Barrio Adentro I finns lokala hälsokommittéer knutna som har till uppgift att fungera som en länk mellan läkarna, vårdpersonalen och lokalbefolkningen. De har också i ansvar att skydda installationer och utrustning från stöld. Tidigare var det vanligt att läkare stal utrustning för att använda det i sina privata kliniker. De som deltar i hälsokommittéerna får gå en undersköterskeutbildning på 1–2 år och ge primärvård som volontärer i sitt bostadsområde.

Misión Vuelvan Caras och misión Mercal har till syfte att bygga upp en alternativ ekonomisk sektor. Misión Vuelvan Caras har till syfte att ge människor en yrkesutbildning och hjälpa dem att starta demokratiskt styrda kooperativ. Misión Mercal är en statligt ägd livsmedelskedja som erbjuder starkt subventionerat livsmedel till Venezuelas befolkning. Under oljelockouten stängdes livsmedels-distributionen ned av ägare på många håll för att sabotera för regeringen, vilket väckte medvetandet om nödvändigheten av att starta en statligt ägd livsmedelskedja. Misión Mercal köper i första hand in livsmedel från inhemska jordbrukskooperativ i syfte att understödja byggandet av en självförsörjande livsmedelsproduktion i Venezuela, och att bygga en socialistisk ekonomi som klarar sig självständigt gentemot den kapitalistiska produktionen. Ännu fler missioner har startats sedan 2003, och missionerna har blivit ryggraden i den revolutionära processen. De bygger en ny socialistisk välfärd som står fri från den gamla statsbyråkratin. Den borgerliga statens institutioner finns i stor utsträckning fortfarande kvar men utvecklingen sker i den nya, socialistiska välfärden som byggs upp som en parallell struktur. I takt med att den nya välfärden växer sig starkare ska de gamla institutionerna rivas ned och helt ersättas av de nya, alternativt underordnas.

Kampen mellan den fjärde och den femte republiken

I december 1999 röstade en majoritet av Venezuelas befolkning för en av världens radikalaste och mest demokratiska grundlagar och den femte republiken utropades. Sedan dess har den bolivarianska rörelsen radikaliserats och idag talar regeringen öppet om att målet är att bygga en socialistisk stat. Men en socialistisk stat är inte något det räcker att utropa, utan den byggs nu i stark konflikt mot de rester av den fjärde republikens borgerliga stats-apparat som fortfarande finns kvar. Klasskampen i Venezuela ger sig inte bara uttryck i en politisk kamp mellan oppositionen och regeringen. Trots att revolutionen har gjort stora framsteg står kampen fortfarande mellan den gamla fjärde republikens borgerliga stat och den gryende femte republikens socialistiska stat. I kampen mot den borgerliga statsapparaten blir den folkliga organiseringen ett mäktigt vapen. Missionernas syfte är därför inte bara att skapa välfärd, utan också att organisera människor och skapa ideologiskt medvetande för att kunna bekämpa den statsbyråkrati som försöker sabotera revolutionens framsteg.

I det arbetet kan man inte förlita sig på byråkrater från den gamla staten, oavsett politisk färg. Därför startade Chávez 2003 ungdomsorganisationen Frente Fransisco de Miranda, som arbetar med att fördjupa och försvara den bolivarianska revolutionen och gå i spetsen av missionerna. 50 000 ungdomar har i 11 omgångar skickats till Kuba för att utbildas till socialarbetare, eller sociala kämpar som de kallas, och ungdomsorganisationen är idag Venezuelas största. De flesta medlemmar kommer från fattiga områden i Venezuela och de skickas också tillbaka till sina bostadsområden när de är klara med sin utbildning, för att jobba med missionerna. Heltidsaktivisterna tjänar endast 80 procent av minimilön och det händer även att lönerna blir frysta i flera månader[6] för att skilja dem som endast är medlemmar för att få en inkomst från dem som drivs av en vilja att förbättra villkoren för människorna i sina bostadsområden och fördjupa revolutionen.

Kampen mellan den borgerliga staten och den socialistiska tar sig väldigt konkreta uttryck i Frente Fransisco de Mirandas vardagliga arbete. I arbetet med den nystartade missionen, Misión Humanisacion, mission humanisering, arbetar organisationens medlemmar med att bekämpa den gamla statens repressiva element. Sexhundra ungdomar från Frente Fransisco de Miranda arbetar med denna mission som har till syfte att införa de övriga missionerna i landets fängelser. Det finns 20 000 fångar i Venezuela, varav många får sitta av en längre tid än vad straffet är fastställt till. Ricardo Sanchez berättar att det i fängelserna inte finns några mänskliga rättigheter. Medlemmar i Frente Fransisco de Miranda är de enda som lyckas bli insläppta i fängelserna. “Även om regeringen försöker förbättra situationen för fångarna dras vi fortfarande med den fjärde republiken inom fängelsesystemet,” förklarar han. Misión Humanisacion arbetar därför med att organisera fångarnas anhöriga för att kräva en förbättring av situationen för fångarna.[7] Den folkliga organiseringen blir här ett kraftfullt verktyg i kampen mot den borgerliga statsapparaten.

Venezuela bygger socialism

Sedan Venezuelas fattiga gjorde uppror och satte Chávez till makten har välfärden i landet vuxit explosionsartat. Miljoner människor har fått utbildning, arbete, sjukvård, och därmed möjligheten till ett värdigt liv. De bolivarianska missionerna innebär att man nu bygger upp en generell och avgiftsbefriad välfärd parallellt med den gamla avgiftsbelagda och behovsprövade välfärden. Medan den fjärde republikens socialpolitik var starkt paternalistisk och klientelistisk, bygger missionerna välfärd underifrån, genom folkets organisering, i syfte, inte att reformera den fjärde republikens institutioner, utan att bygga en ny socialistisk stat för att i ett senare skede kunna rasera den gamla. Ivan Gil, journalist på aporrea.org, menar att politiken i Venezuela är reformistisk eftersom man inte exproprierar borgarklassen, men att det är en progressiv reformism. Reformerna har lett till utbildning och till en mer politiskt medveten befolkning. “Det vi gör nu i Venezuela är att vi lägger grunden för att kunna expropriera borgarklassen senare. Det handlar om att fördjupa människors medvetande,” säger han.[8] I Sverige blev välfärdsbygget en garant för social fred. I Venezuela är välfärdsbygget en garant för folkets organisering och ett led i byggandet av socialismen. Missionerna bygger politisk medvetenhet hos folket, gemenskap i bostadsområdet och en medvetenhet om att det endast är folkets organisering som kan skapa den nya socialistiska staten.

Vid sidan om den alternativa sociala och ekonomiska sektorn bygger man också en ny demokrati, som bygger på direkt deltagande och som i framtiden ska ersätta parlamentarismen och den borgerliga demokratin. William Izarra, en av revolutionens chefsideologer menar att byggandet av folkmakten, byggandet av de kommunala råden är en förutsättning för att göra revolutionen permanent även efter att aktuella socioekonomiska problem har lösts.[9] Politikerna, oavsett om de säger sig vara revolutionärer, ses inte längre som de som kommer att lösa problemen – istället krävs de på verktyg för att människor ska kunna organisera sig och lösa sina egna kollektiva problem. Enligt Ivan Gil skulle regeringen inte understödja byggandet av folkmakt, de kommunala råden, om den endast var intresserad av reformer. Den folkliga organiseringen och folkmaktsorganen är en garant för den bolivarianska processen, en garant för att den bolivarianska revolutionen inte ska avstanna och slå över i reformism. Venezuela är idag inne i en revolutionär process som kräver att det folkliga deltagandet och det politiska medvetandet ständigt höjs. Det största hotet mot den bolivarianska revolutionära processen i landet är inte oppositionen. En student vid det bolivarianska universitetet i Maracaibo ser istället två stora hot mot den bolivarianska revolutionen. “Det ena är det ideologiska medvetandet hos folket, det måste höjas om revolutionen ska överleva. Det andra hotet är byråkratin. Vårt samhälle kan inte fortsätta styras av människor utan ideal och etik. Dessa människor ser endast till sig själva och skor sig på folkets bekostnad.”[10] Endast framtiden kan utvisa om den bolivarianska revolutionen kommer att lyckas krossa den gamla borgerliga staten och bygga en ny socialistisk stat som tjänar folkets, och inte borgarklassens intressen.

Catherine Holt

[1] Venezuela’s mission to fight poverty, venezuelanalysis, 031111

[2] http://www.misionesbolivarianas.gov.ve

[3] “Now we must consolidate this bolivarian educational system”, venezuelanalysis.com, 050412

[4] http://www.misionesbolivarianas.gov.ve

[5] http://www.misionesbolivarianas.gov.ve

[6] intervju med Ricardo Sanchez, ekonomiansvarig Frente Fransisco de Miranda, 070131

[7] intervju med Ricardo Sanchez, ekonomiansvarig Frente Fransisco de Miranda, 070131

[8] intervju med Ivan Gil, journalist på aporrea.org, “hemsidan för de folkliga rörelserna”, Caracas, 070202

[9] Föreläsning av William Izarra, Biblioteca Aquiles Nazoa, Caracas, 070131

[10] besök på bolivarianska universitetet i Maracaibo, 070215

Annonser

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: