Hands off Venezuela Sverige

Den kubanska revolutionen och den amerikanska kontinenten

Posted on: april 29, 2009

Eva Björklund långvarigt aktiv i Svensk-Kubanska föreningen och partistyrelseledamot i Vänsterpartiet har gett oss tillstånd att publicera denna artikel. Den handlar om den kubanska revolutionen och det nyligen avslutade OAS mötet. Förlagan till texten är ett tal som Eva höll i samband med att Svensk-Kubanska i Västerås firade den kubanska revolutionen.

”Diktaturen har besegrats. Glädjen är omåttlig. Men det återstår mycket att göra. Låt oss inte lura oss själva att tro att allting kommer att bli lättare hädanefter; framtiden kommer kanske att bli mycket svårare.” Det var Fidel Castros ord den 1 januari 1959 från stadshusets balkong i Santiago de Cuba. Och han hade rätt, det blev 50 år av ständig kamp mot USA-imperialismens ekonomiska, terror-, propaganda- och biologiska krigföring. Men trots detta visar Kuba vad folket kan uppnå när de tar sitt öde i egna händer.

Nu i april kan vi till att börja med påminna oss USAs första militära nederlag i kubanska Grisbukten 19 april 1961, efter över 100 år av aggressiv expansionspolitik i världsdelen. Efter det misslyckandet drev USA 1962 igenom Kubas uteslutning från OAS, även kallat USA kolonialdepartement. Det enda landet i Latinamerika som stod emot USAs diktat var Mexiko, som behöll diplomatiska förbindelser. Idag är det tvärtom, USA är det enda landet i världsdelen som inte har erkänt den kubanska revolutionära regeringen. De senaste som övergav blockadlinjen var El Salvador, efter FMLNs historiska valseger, och Costa Rica, som trots allt inte ville bli ensam kvar med USA.

Alla i världsdelen inser vilken enorm, avgörande betydelse Kuba haft och har för Latinamerikas andra, och sanna befrielse, 200 år efter Bolivar inledde befrielsekampen, 50 år efter kubanska revolutionens seger.

Det Amerikatoppmöte, som ägde rum i Trinidad-Tobago 17-18 april blev en tydlig manifestation av detta upp- och nervända förhållande som USA har så svårt att acceptera. Men så småningom kommer USA att bli tvungna att släppa sitt grepp om både världsdelen och det namn de lagt beslag på.

När Kuba på USAs order uteslöts ur OAS 1962 var motiveringen att dess ”marxism-leninism inte vara förenlig – kompatibel – med det interamerikanska systemet”. På toppmötet sa Eva Morales att det var otroligt med en sådan motivering och: ”Jag förklarar mig vara marxist, leninist, kommunist, socialist, så uteslut mig också.”

Och läser man stadgarna så är det USA som borde ha åkt ur för länge sedan, eftersom de förbjuder inblandning i andra länders angelägenheter, både militär och all annan.

Av alla 35 länder i Anglo- och Latinamerika och Karibien var 34 närvarande, men den 35:es ande svävande över tillställning trots USAs alla försök att besvärja den.

33 länder hade upprepade gånger krävt att USA (som ju trots allt bestämmer) skulle gå med på att Kuba skulle inbjudas, och dessutom krävt att USA ska följa FNs krav att häva blockaden mot Kuba.

Det första av dessa Amerikatoppmöten med OAS-länderna ägde rum 1994 i Miami. Det var Clintonregimens initiativ, som motdrag mot de Iberoamerikanska toppmötena. De hade inletts 1991 mellan de latinamerikanska länderna och de gamla kolonialmakterna Spanien och Portugal, och där var Kuba med. Clintons Amerikatoppmöte syftade till att lansera ALCA/FTTA, det så kallade frihandelsavtal för hela världsdelen som sedan fick så stor betydelse för att mobilisera folken i kamp mot den nyliberala globaliseringen. Dessa sociala rörelser ledde som bekant till den ena vänsterregeringen, eller centervänster, efter den andra i Latinamerika, ökat samarbete dem emellan i ALBA, Unasur, Rio-gruppen, mm, och till ALCAs undergång.

Dödstöten kom på 4e toppmötet 2005 i Mar del Plata. Där hade presidenten Bush tänkt föra ALCA i hamn, men de avvisades högljutt och bestämt och han fick dra sig tillbaka med svansen mellan benen. Men inte besegrad. USAs nya taktik var att försöka slå in en kil bland länderna på den gamla bakgården genom att gynna de ”moderata” och demonisera de radikala vänsterkrafterna.

Men det har inte gått, de radikala – ALBA-länderna – har fått med sig de moderata – Argentina, Brasilien, Chile, och till och med USAs närmast allierade Colombia, Mexiko och Peru på att dels välkomna Kuba i Rio-gruppen, som är Amerika utom USA och Kanada, dels kräva att USA ska häva blockaden, utan villkor.

2009, 50-årsåret efter revolutionens seger, inleddes med att 8 latinamerikanska presidenter avlöste varandra på statsbesök i Havanna. Det började med Panamas Martín Torrijos, 3-6 januari och sedan följde Ecuadors Rafael Correa 7-11 och Argentinas Cristina Fernandez 18-21 januari. Chiles Michelle Bachelet inledde 10-13 februari, Guatemalas Alvaro Colon 17-18, Hugo Chavez 22 februari. I3-5 mars kom Honduras Manuel Zelaya parallellt med Dominikanska Republikens Leonel Fernandez 4-6 mars.

Deras besök är naturligtvis ett erkännande av Kubas betydelse för Latinamerika. Det lilla öriket har varit tillflyktsort undan militärdiktaturerna på sedan 60-talet fram till 90-talet, det har varit och är ledande kunskapskälla, inspiration och hopp i idékampen mot imperialismen och nyliberalismen, det har givit ovärderligt stöd vid naturkatastrofer, det har utbildat ungdomar och på 2000-talet har Kuba med alla läkarmissioner, enastående program för alfabetisering, ögonoperationer och familjeläkare räddat synen, lärt ut läs- och skrivkonsten och botat och räddat livet på många miljoner latinamerikaner.

Från Guatemala kom Alvaro Colon och bad om ursäkt för Guatemalas medverkan i den USA-ledda Grisbuktsinvasionen 1961. Från Honduras kom Manuel Zelaya som gjorde sensation i augusti 2008 genom att meddela sitt beslut att ansluta landet till ALBA, i bjärt kontrast mot att på 80-talet varit USAs bas för krigföringen mot Nicaragua och gerillorna i El Salvador och Guatemala. Det kanske mest anmärkningsvärda besöket var Dominikanska Republikens president Leonel Fernandez, som dittills inte visat någon avvikelse från USAs sida.

Och i Europa sker något liknande. EUs biståndskommissionär (minister) Louis Michel kom på sitt andra besök till Havanna i mars för att analysera framstegen i det samarbete som kunde påbörjas när EU hävt sina sanktioner mot Kuba i juni 2008, och gått med på samtal grundade på ömsesidig respekt och icke inblandning i inre angelägenheter.

Samtal förs också om mänskliga rättigheter, men utan att den ena parten får rätt att arbeta för regimskifte hos den andra. Så långt har dock inte alla EUs medlemsländer kommit. Sverige och några till på högerkanten håller stånd, liksom mediemakten, kanske särskilt i Sverige, för att förhindra att allmänheten får insikt i alternativen. Som Ignacio Ramonet skriver: ”på grund av den kolossala lögnmuren som bolagsmedia byggt mot sanningen så känner många européer, även vänsterdito, inte till att Sydamerika har blivit den mest progressiva världsdelen på jorden. Där sker fler och större förändringar till fördel för folkliga klasser än någon annan stans och där fler strukturella förändringar antar för att komma ut beroende och underutveckling.”

Men även i USA ökar trycket med krav på att häva blockaden och normalisera förbindelserna med Kuba. Sedan flera år har starka krafter i affärsvärlden verkat för att få tillgång till kubanska marknaden, och flera delegationer av kongressledamöter har besökt Kuba för samtal. I början av april kom 7 ledande kongressledamöter, tillhöriga Black Caucus, och gick sedan ut brett i media i USA med sina positiva erfarenheter, bland annat ett långt samtal med Fidel Castro. 12 pensionerade generaler har skrivit brev till presidenten och över 70 procent av befolkningen kräver enligt en opinionsundersökning normalisering av förbindelser med Kuba, liksom över 50 procent av USA-kubanerna.

Det var vad den nya presidenten i USA hade att hantera i Trinidad-Tobago. Under valkampanjen hade han lovat att häva begränsningen för USA-kubaner att besöka sitt hemland, och att skicka hem pengar och gåvor, och några veckor före Trinidad togs beslutet. Under sin valkampanj 2004 hade Obama krävt att blockaden, eller embargot som de kallar den i USA för att inte erkänna brott mot internationell rätt, skulle hävas. Men nu är han president, och det han anser sig kunna göra, antagligen väl avvägt, är att tillmötesgå USA-kubanernas krav på något så när normala förbindelser med hemlandet.

Han är fånge i historien, i imperiet, som inte är en skuta som lätt låter sig vändas. Bröderna Kennedy planerade att häva blockaden. De mördades. James Carter var på god väg och började med att tillåta övriga OAS-länderna att upprätta förbindelser med Kuba, och USA-kubaner att resa hem. Han smutskastades våldsamt och kunde inte ställa upp till omval. I stället blev det Reagan.

När den nya presidenten landat i Trinidad behövde han sitt stora leende till att börja med för att lindra irritationen hos de 8 statschefer som tvingades sitta och vänta i timmar i sina plan för att Air Force One skulle hinna först. Han bröt isen genom att gå fram och hälsa, leende, på Chavez, och han sa en rad intressant saker om att lyssna och lära,
att det inte skulle finnas några mer eller mindre betydelsefulla deltagare i samarbete,
att motarbeta ojämlikhet och skapa välstånd nerifrån och upp
att USAs politik inte borde vara att lägga sig i andra länders politik
att USA är berett att erkänna begångna misstag
till och med att ”Vi måste respektera våra olikheter och hylla det vi har gemensamt. Våra nationer har alla koloniserats av imperier och uppnått vår egen frihet.”

Detta var Roosevelt på utrikesområdet, den ”Goda grannens politik” som han lanserade inför kraftsamlingen mot Tyskland under andra världskriget. Men sedan kom USA ut ur detsamma som den nya ledande imperialiststaten, med sikte på världsherravälde och återgick till gammaldags knölpåkspolitik. George Kennan, författaren bakom USAs nya doktrin, konstaterade 1948 att USA med 6 procent av jordens befolkning behärskade 50 procent av världens rikedomar, och att en huvudmålsättning för utrikespolitiken var att citat ”hitta ett sätt att upprätthålla denna orättvisa”. De som först fick känna på detta var Irans och Guatemalas folk, vilkas nationellt progressiva regeringar störtades av CIA, men ofattbara offer i människoliv och lidande som följd, offer som ännu skördas i följderna av de grova förtrycksregimer som inrättades.

Som ”god granne” sa Obama på Amerikatoppmötet: ”Alla länder har rätt att följa sin egen väg men vi har också alla ett ansvar att se till att Amerikas folk kan uppnå sin dröm om demokratiska samhällen.” Men i dessa ”alla länder” räknade han inte in Kuba, som han anser sig har rätt att tvinga in på USAs väg.

Han talade om USAs militära makt och erkände dess begränsning när det gäller att rå på Kubas biståndsprogram för en bättre värld. Han berättade att ledare i Latinamerika och Karibien hela tiden tar upp detta kubanska bistånd som ett föredöme, utan att kommentera att det sker i solidaritet, utan villkor och maktambitioner.

President Obamas öppna och leende attityd bidrog till att överskyla de starka motsättningarna på Amerikatoppmötet som slutade utan överenskommelser av något slag. Slututtalande undertecknades bara av värdlandets president. Och de flesta sa klart och tydligt att det inte kan bli tal om något mer Amerikatoppmöte utan Kuba. ALBA-länderna plus Ecuador och Paraguay hade i förväg meddelat att de inte kunde acceptera förslaget till uttalande, inte bara för att det inte tog upp den enighet som råder bland 33 av 34 länder om att kräva slut på blockaden och de kriminella försök till isolering som Kubas folk och regering utan uppehåll har utsatts för.

De protesterade också i ett eget uttalande, på ALBA-toppmöte dagen innan, mot att den ekonomiska världskrisen, ”som är den största utmaningen mänskligheten ställts inför på årtionden och det allvarligaste hotet i vår tid mot folkens välfärd”, inte nämndes med ett ord. Och de krävde att Amerikatoppmötet skulle debattera hur kapitalismens håller på att göra slut på mänskligheten och jordklotet. ”Det vi genomlever är en ekonomisk systemkris, en strukturkris och inte en av de återkommande konjunkturkriserna. De som tror att en injektion skattepengar och några regleringsåtgärder ska lösa krisen har fel.”

President Obama hade som sagt inför toppmötet visat sin ”goda vilja” genom att häva resebegränsningar mm för kubaner i USA. Men för fortsatt nedmontering av den kriminella blockaden kräver han att Kuba ska frige fångar som dömts för samarbete med USAs aggressionspolitik, och ”att folk ska få tala fritt, resa, skriva, gå i kyrkan och annat som är så självklart i världsdelen”. Det senare är ju redan fixat, och det första kan ske, om USA vill ta emot dem. Kubas president har ju erbjudit ett fångutbyte: de 5 kubanska antiterroristerna i USAs fängelser, mot de som dömts för samarbete med USA på Kuba.

Men det är inte kärnfrågan. Det är att USA inte har rätt att kräva något av Kuba. Det är inte Kuba som brutit förbindelserna med USA, utsatt USA för ekonomisk, biologisk, terror och propagandakrigföring. Det är USA som måste återgå till internationell rätt.

Att Raul Castro gång på gång har upprepat det som Kuba sagt sedan 1959, att de är beredda att samtala med USA om allt mellan himmel och jord, men bara med ömsesidig respekt för varandras nationella suveränitet, har tolkats som en förhandlingsinvit, och det har sagts att Fidel Castro motsatt sig den. Denna tolkning är en del av det fortsatta propagandakrig som vill få det till att i konflikten mellan USA och Kuba måste Kuba gå med på systemskifte, dvs att USA ska få uppnå sitt mål med 50 års krigföring. Det är naturligtvis orimligt, och såväl Raul som Fidel, och de 33 länderna gör det enda rimliga, kräver att brottet ska hävas, villkorslöst. Samtal om vad som helst på grundval av ömsesidig respekt är vad Kuba uppnått med EU, och kommer att uppnå även med USA en vacker dag.

I propagandakriget för att rättfärdiga sin aggressionspolitik mot Kuba har USA med hjälp av globala mediejättar och allsköns högerkrafter i den rika världen framgångsrikt framställt Kuba som värsta brottsling när det gäller mänskliga rättigheter. Hela manipulationen från USA sida, som Amnesty tyvärr också ansluter sig till, är att framställa samarbete med USA som en mänsklig rättighet, istället för att erkänna Kubas rätt till självförsvar mot utländsk aggression.

Amnestys hållning mot Kuba har varit problematisk ända sedan 1979 när de och svenska Pen gick på CIA-skrönan om ”den förlamade poeten” Valladares, som påstods vara fängslad för sin fredliga opposition (dömd för långt gångna planer på sprängattentat inför USAs Grisbuksinvasion) och dessutom ”torterad till förlamning”. Det visade sig att han varken var förlamad (och inte på något sätt torterad) eller poet (dikterna ”från fängelset” visade sig vara skrivna av en CIA-agent i Madrid, sedan början av 90-talet vice ordförande i liberala internationalen).
Amnesty har aldrig erkänt detta grova misstag, utan fortsatt att lita till USA-finansierade källor på Kuba för sina beskrivningar av läget där. Amnesty hade fram till för några år sedan CIAs hemsidas länderfakta bland sina länkar, men nu verkar de ha tagit bort den. Sedan Irakkriget och fånglägret på Guantanamobasen har Amnesty blivit mer uppmärksam på USAs brott, men inte övergivit tilltron till USA-källorna när det gäller Kuba, eller accepterat Kubas rätt att försvara sig. Trots det utfaller de jämförelser vi kan göra utifrån Amnestys årliga rapport om brott i andra länder mycket påtagligt till Kubas fördel.

Det gör också den granskning av läget för mänskliga rättigheter som i februari genomfördes i FNs nya Råd för mänskliga rättigheter. En nyhet i detta MR-råd, som 2006 ersatte den gamla MR-kommissionen, är den Allmänna regelbundna granskning av alla medlemsländer som ersätter den särbehandling som USA och dess allierade i den gamla kommissionen drev fram mot de länder de inte hade kontroll över.

I februari var det Kubas tur som under 2008 hade förberett sin rapport. I en sammanställning av höga MR-representantens kansli i Genève tillkom de olika FN-organens uppgifter och synpunkter från över 150 internationella ”berörda organisationer”. Över hundra stater anmälde sig på talarlistan till det möte som 5 februari diskuterade detta. MR-rådets sammanfattning av läget på Kuba visade sedan att det överväldigande flertalet länder och instanser framhöll revolutionens landvinningar på alla MR-områden, inte bara rättigheter som gäller hälsa, utbildning, arbete, social trygghet, kultur ”utan också det sociala deltagande och det frihetliga klimatet i landet” och den breda och öppna process där civilsamhällets organisationer deltagit.

Många tog också upp USAs blockad som ”ett flagrant, massivt och systematiskt brott mot hela den kubanska befolkningens mänskliga rättigheter”. I en intervju med IPS konstaterade Kubas representant att ”fram till idag har påstådda brott mot mänskliga rättigheter på Kuba använts som förevändning för blockaden, men detta FNs MR-råd har nu satt på pränt i denna rapport, antagen i consensus, att denna förevändning inte har någon grund”.
Men det var en mycket påtaglig skillnad mellan nord och syd, mellan rik och fattig, mellan imperialist och underkastad. Det var från några EU-länder, Israel och Kanada som ekona från USAs propaganda hördes.

I första Kuba-numret 2009 hade vi temat ”världsbäst” för en rad områden där Kuba fått internationellt erkännande som ledande inte bara i Tredje världen, utan i hela, områden som också har med mänskliga rättigheter att göra som utbildning, hälsovård, jämställdhet, jämlikhet, arbete mm Det innebär inte att Kuba är perfekt. Inget land i världen lever upp till alla mänskliga rättigheter enligt FNs allmänna uttalande. Men Kuba tillhör, som också granskningen i MR-rådet visar, snarare de bättre än de sämre på området,

Bäst i världen på bistånd, för andra folks mänskliga rättigheter
Kubanska agronomer i Brasilien, läkare och lärare i Venezuela, fattigpensionärer från Chile som fått sin syn tillbaka, ukrainare som säger att Kubas behandling av Tjernobyloffren är den största insatsen för Ukrainas folk i modern tid, veteraner från Angola-kampanjen: Kubas internationella solidaritet är oöverträffad. Ta bara den miljon fattiga latinamerikaner som återfått synen. Eller de 3 miljoner människor som har lärt sig läsa och skriva med Kubas alfabetiseringsmetod. Eller de 350 000 kubaner, kvinnor och män som stred mot Sydafrikas invasioner i Angola och bidrog till Namibias oberoende, Nelson Mandelas frigivning och apartheidregimens avskaffande.

Världens mest hållbara samhälle, att lära av i den aktuella världskrisen
Världsnaturfonden utsåg 2006 Kuba till världens mest hållbara samhälle utifrån en kombination av det ekologiska fotavtrycket och FNs levnadsnivåindex. 2008 hade fonden tagit bort levnadsnivåindex så Kuba försvann från första plats, men det ändrar inget. Kuba har under tiden hamnat högre upp levnadsnivåstegen, klättrat från 51a till 48e plats och minskat både koldioxidutsläpp och energiförbrukning och förblir mest hållbart. Denna utvecklingsmodell utmejslades och tog fart under 90-talets ekonomiska kris, men kan spåras tillbaka till de allra första åren efter revolutionen 1959. Den kan världen lära av för att rädda folken och jordklotet, inte bankirerna.

Mest älskat av flest
Hyllad och älskad av mångmiljontals fattiga och progressiva, hatad av världens rika och mäktiga och mediemoguler: Kuba har hållit hoppets låga levande i Latinamerika under militärdiktaturernas decennier. Och när folk befriat sig har Kuba i Venezuela, Bolivia, Nicaragua givit dem konkreta bevis på att en annan värld är möjlig. Kubas internationella solidaritet och enastående kamp mot USA-imperialismen har gjort att hundratusentals organiserat sig till Kubas försvar – i alla världsdelar – och inte bara på folklig bas: Kuba är högt respekterad ledare för Alliansfria Ländernas rörelse och 185 av FNs medlemsländer stöder Kubas krav mot USAs blockad. Även här i Sverige finns vi som försvarar Kuba mot den mediala och politiska smutskastningen,

Leve den kubanska revolutionen
Leve Latinamerikas befrielse
En vacker dag kommer den även att leda till befrielse för USAs folk

Eva Björklund

Annonser

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: