Efter valsegern i Venezuela – ”nationell försoning” eller fördjupning av revolutionen?

Posted by: AE on: november 17, 2012

• In: Analys
• Kommentera

Hugo Chávez talar efter segern i presidentvalet.

Erik Andersson, samordnare av Hands off Venezuela-kampanjen i Sverige, utvärderar valresultatet och diskuterar de kommande utmaningarna. Vilken är vägen framåt för Venezuela? Hur kan socialismen se ut på 2000-talet? Och vart går den bolivarianska rörelsen?

Den 7:e oktober var det presidentval i Venezuela. Storbolagsmedia runt om i världen hade veckorna innan med illa dold förtjusning rapporterat att Hugo Chávez dagar som president såg ut att vara räknade. Så blev det inte. Istället bekräftades hans mandat av det venezuelanska folket för femte gången på fjorton år, med elva procents marginal. Avståndet till oppositionen minskade till hälften från valet 2006, men det reella röstetalet för Chávez ökade med en knapp miljon. Det beror på att valdeltagandet i Venezuela ständigt ökar.

Innan den bolivarianska revolutionen hade majoriteten av venezuelaner inte ens registrerat sig hos valmyndigheten, och många hade inte ens en registrerad identitet. Det säger sig självt att det rörde sig främst om fattiga människor, som inte såg något syfte i att engagera sig i samhället. Ett av de viktigaste demokratiska framstegen under den bolivarianska revolutionen är att antalet väljare har nästan fördubblats sedan Hugo Chávez först blev vald, år 1998.

I internationell storbolagsmedia har man efteråt velat presentera detta resultat som jämnt, och krav har anförts om att Hugo Chávez ska ”ta hänsyn till” de som inte röstade på honom. Har det perspektivet förts fram gällande exempelvis högerregeringen i Grekland, som fick en knapp tredjedel av rösterna? Eller varför inte den respektable Francois Hollande, som besegrade högerns Sarkozy med betydligt mindre marginal?

Denna retorik är del av kampanjen mot revolutionen, och förvrider ständigt perspektiven. Så framställs oppositionen som oskyldiga offer, medan den bolivarianska rörelsen och regeringen framställs som en halvdiktatorisk makt. Låt oss se på fakta. Enligt Carter Centers beräkningar har de statliga TV-stationerna 5 procent av tittarsiffrorna. Det innebär att privata TV-stationer har nitton gånger högre tittarsiffror än de statliga alternativen. Låt oss vara konkreta: den ordinäre venezuelanen, inklusive den stora majoriteten av ”chavister”, tittar varje dag på TV-kanaler och läser tidningar som är djupt kritiska till Hugo Chávez.

Oppositionen är också tätt sammanflätad med den härskande klassen, som fortfarande har ett starkt grepp om strategiska produktionsmedel. Bakom sig har de också imperialismen, som genom officiella USA-organ bidragit med hundratals miljoner i finansiering till oppositionen. Det är en opposition som år 2001 satte landet ur spel genom ett enormt sabotage av ekonomin, samtidigt som media fylldes av tusentals reklamspots om att delta i protesterna för att störta Hugo Chávez. Denna strategi kulminerade i statskuppsförsöket i april 2002, vilket slogs tillbaka av folket.

Senare har man prövat på taktiken att bojkotta val – en taktik man sedan insåg var fruktlös. Länge baserade man sig på en hatisk inställning till Chávez, som beskrevs som en djävul. I vissa kretsar var det populärt att framställa den mörkhyade Hugo Chávez som en gorilla som talar till en publik av apor. När den strategin kommit till vägs ände har man istället slagit om till att framställa sig som en form av moderat vänster, lite som Lula da Silva i Brasilien. Man har sagt sig vara varma anhängare till de sociala satsningar kända som ”misiones”, vilka man tidigare kritiserade skarpt.

Även den bolivarianska konstitutionen, som man år 1999 kämpade mot med näbbar och klor, hävdar man sig nu vara anhängare av. Charaden gick så långt att högerns kandidat Henrique Capriles under valspurten intygade att Venezuela under hans ledning skulle förbli medlem av ALBA, ett politiskt och ekonomiskt samarbetsprojekt startat av Venezuela och Kuba. ALBA förenar de mer radikala vänsterregeringarna i Latinamerika, och står officiellt på socialistisk grund.

Istället har man fokuserat på att lyfta fram revolutionens tillkortakommanden på områden såsom kriminalitet, (in)effektivitet och korruption. Många vänner av den bolivarianska revolutionen har beskrivit denna oppositionens anpassning till revolutionen som ett steg framåt och ett bevis på upprättandet av en ny hegemoni. Man har även pekat på att Henrique Capriles omedelbart erkände valresultatet, och därmed även valmyndighetens legitimitet. Det ligger mycket i den beskrivningen.

”Nationell försoning” eller fördjupning av revolutionen?

Samtidigt bör man se faran i denna nya strategi. Hur länge Hugo Chávez kommer vara kvar på sin post är omöjligt att säga. Oppositionen ser revolutionens svagheter, och försöker att utnyttja dem maximalt. Samtidigt som dessa svagheter bara kan lösas genom en fördjupning av revolutionen och utbyggande av folkmakten underifrån, försöker oppositionen – med stödpunkter inom delar av den bolivarianska rörelsen – tämja revolutionen. Bakom deras leende ansikten döljer sig en snara att lägga runt revolutionens hals. Denna snara bär en inskription: ”Nationell Försoning”.

Från Hugo Chávez sida har det kommit motstridiga signaler. Under valrörelsens sista vecka försökte han framställa sig som ordningens kandidat, och målade upp ett scenario av återvändande till kaotiska samhällskonflikter om högern återkom till makten. Han gick så långt att han sade att miljardären och högermannen Gustavo Cisneros borde lägga sin röst på Hugo Chávez. Detta motiverade han med att säga sig vara en garanti för stabilitet och ekonomisk utveckling, samtidigt som han försäkrade att man respekterar privategendomen.

Hugo Chávez valprogram.

Å andra sidan förde Chávez fram det med all säkerhet mest radikala valprogrammet från en etablerad massrörelse i vår tid. I inledningen till programmet står det:

”Det här är ett program som syftar just till att bygga och fördjupa socialismen, med sikte på ett radikalt undertryckande av kapitallogiken, ett mål som måste uppnås steg för steg, men utan att sänka tempot i utvecklingen mot socialism.”

Valprogrammet inramas av fem ”historiska uppgifter”:

1. Försvara, utvidga och konsolidera det nationella självbestämmandet

2. Fortsätta bygga den bolivarianska socialismen för 2000-talet
3. Förvandla Venezuela till en social, ekonomisk och politisk stormakt inom ramen för det framväxande nya, starka Latinamerika och Karibien
4. Bidra till en ny internationell geopolitik baserad på en förändrad global maktbalans, för att åstadkomma världsfred
5. Bidra till bevarandet av livet på jorden och människosläktets överlevnad

Vad menas med ”den bolivarianska socialismen för 2000-talet”? Man skulle kunna sammanfatta modellen som följer:

• Strategiska produktionsmedel i samhällets ägo (råvaror såsom olja, naturgas, gruvor, delar av livsmedelsproduktion och -distribution).

• Diversifiering och industrialisering av ekonomin under ledning av staten, brytande av det ensidiga oljeberoendet.

• Kraftig utbyggnad av alternativa maktstrukturer, såsom lokalsamhällesråd och ”comunas” (”kommuner” ordagrant). Lokalsamhällesråden finns i tiotusentals, och bygger på deltagande demokrati. Resurser tilldelas från staten, delvis för liknande verksamhet som hyresgästföreningar bedriver i Sverige, men ansvarsområdena utvidgas allt mer.När ett antal lokalsamhällesråd går samman för att bilda en gemensam, mer storskalig instans, kallas denna en ”comuna”. Under den kommande mandatperioden planerar man att skapa tiotusentals lokala banker och företag knutna till dessa lokalsamhällesråd och ”comunas”. Dessa instanser kommer få en kraftigt utökad roll, med ansvar även för bl.a. fritidssatsningar, översyn av offentligt maktutövande, medansvar för sociala satsningar och så vidare.

• Många storföretag och banker kvar i kapitalets ägo. Valprogrammet fokuserar på att vissa strategiska resurser ska överföras till samhällets ägo, utlovar en stark roll för staten i uppbyggnad av nya företag inom bl.a. industrin, och talar om en kraftig utvidgning av direkt medborgarstyrda företag, kooperativ osv. Även om det inte sägs rakt ut är följden av programmet att många storföretag och banker kommer kvarstå i kapitalets ägo. Hugo Chávez har även klargjort att han är emot att förstatliga produktionsmedlen i allmänhet, med undantag för specifika strategiska naturresurser och företag som bryter mot lagarna.

Vägen till socialismen

Jag menar att storföretag och banker bör vara i samhällets händer, då de är så avgörande för ekonomins och hela samhällets utveckling. Den kontrollen är nödvändig för att kunna undvika de återkommande ekonomiska kriserna, genomföra den nödvändiga klimatomställningen, och slå in på en annan utvecklingsväg. Däremot instämmer jag i att mindre företag bättre bedrivs i direkt styre av de arbetande på det enskilda företaget.

När det gäller Venezuela är det dock viktigt att förstå att ekonomin är starkt oljeberoende. Den härskande klassen och deras politiska representanter har inte diversifierat ekonomin, inte utvecklat industrin, och samtidigt allvarligt försummat infrastrukturen. För att bara ta ett exempel: tills nyligen fanns det inget sätt att ta sig från huvudstaden Caracas med järnväg. Med andra ord har kapitalet lämnat ett stort vakuum, som en socialistisk stat i bästa fall kan fylla.

Vi tänker oss från ett svenskt perspektiv gärna en fullt utvecklad ekonomi som det i stort sett handlar om att ”överta”. I underutvecklade länder består uppgiften istället huvudsakligen av att bygga upp en diversifierad ekonomi från en låg nivå, baserat på en socialistisk statsmakt som håller i taktpinnen genom kontroll av naturresurser, storföretag och banker. Makten över storföretag och banker är dock inte bara en ekonomisk eller demokratisk fråga, utan också i allra högsta grad politisk. Utifrån Venezuelas och andra progressiva länders historia kan vi se hur den härskande klassen utnyttjat sin ekonomiska makt för att sätta samhällsbygget ur spel. Att låta dessa vapen förbli i den härskande klassens händer innebär ett ständigt lurande hot mot den progressiva utvecklingen.

Hugo Chávez i direktsänt regeringssammanträde.

Kommunens anda

Nyligen hölls det första regeringssammanträdet sedan valsegern. I direktsändning pekade Hugo Chávez ut problemområden. Man hade liveinslag från flera nystartade statliga fabriker, bl.a. en fabrik som producerar mini-laptops (som skolbarn får gratis) och en livsmedelsfabrik. Chávez talade om vikten av att ”demokratisera ekonomin”, och riktade kritik mot att de självorganiserade ”kommunerna” hamnat i skymundan i regeringens arbete.

Han menade att det varit ett misstag att skapa ett specifikt ministerium för ”kommunerna”, då det tenderade att isolera dem från andra verksamhetsområden. Istället, manade Chávez, måste folkets självorganisering stå i centrum för allt regeringen gör:

”Var finns kommunerna? I [den socialistiska modellstaden] Belen fortsätter vi att ge folk hus, men man kan inte se kommunen någonstans. Inte ens kommunens anda, vilket just nu är viktigare än själva kommunen i sig; en kultur av gemenskap…detta är en fråga för alla oss, för kommunerna är del av detta förändringsprojekts själ”.

Hugo Chávez vände sig till sin vicepresident Nicolas Maduro, och förklarade att han ger honom ansvaret för att gå från ord till handling vad gäller bygget av kommunerna, ”som om det var mitt eget liv jag lade i dina händer”. I den nya budgeten för år 2013 uppges att olika former av självorganiserade folkliga maktorgan tilldelas 49% mer pengar än föregående år – c:a 7 miljarder i svenska kronor. Totalt uppgår de ”sociala investeringarna” till 37% av budgeten. I reella tal är det en ökning med 20% från föregående år.

”Varken kapitalister eller byråkrater – all makt åt arbetarklassen. Med Chávez segrar vi!” Budskap från ”Rörelsen för arbetarkontroll och arbetarråd”.

Mot nästa strid

Nästa utmaning för revolutionen blir regionalvalen i december. I ett tiotal av de 24 delstaterna vann den bolivarianska rörelsen presidentvalet med fem procentenheters marginal eller mindre. Med tanke på att Hugo Chávez har mycket större förtroende än andra representanter för den bolivarianska rörelsen finns det risk för nederlag i ett flertal delstater. Detta faktum har givit diskussionerna inom rörelsen om vilka kandidater man ska föra fram en stor tyngd. Med bara en dryg månad kvar till valet drog en av PSUV:s kandidater, Hugo Cabezas, tillbaka sin kandidatur efter kraftig kritik mot utnämningen från gräsrötternas sida.

Det ryktas att Francisco Rangel Gomez, guvernör för PSUV i delstaten Bolivar, kan komma att ersättas. Han har av gräsrotsorganisationer anklagats för att motarbeta rörelsen för arbetarkontroll i delstaten (en rörelse som uppmuntrats av Hugo Chávez). En av den bolivarianska rörelsens kändare debattörer och strateger, William Izarra, säger att ”fler korrigeringar som i Trujillo är på gång. Nu får [gräsrots]kollektivens röst större tyngd”.

Vi kan förvänta oss en tumultartad utveckling under de kommande åren. En uppskattning är att revolutionen kommer att förlora drygt en handfull delstater. Ett viktigt slag kommer att stå i delstaten Miranda, där Henrique Capriles ställer upp till omval mot Elias Jaua, som tills nyligen var vicepresident. Hugo Chávez vann med oerhört knapp marginal i Miranda (0,36%). Risken är stor för ett nederlag i denna tätbefolkade delstat. Det blir en strid om mobiliseringen. Vem som än vinner kommer att ro hem en stor propagandaseger.

Oppositionen utnyttjar varje utrymme till att underminera revolutionens ställning. Ju starkare oppositionen blir, desto högre kommer rösterna för att sänka förändringstakten bli, vilket i sin tur kommer att stärka missnöjet. Ett Moment 22 som vi aktiva i den västerländska arbetarrörelsen är allt för bekanta med.

Kraften hos gräsrötterna är dock stark. De är ett skydd mot ett återvändande till det förflutna, och förutsättningen för en fördjupning av revolutionen. Deras kraft, intelligens och kreativitet måste tillåtas få fritt spelrum i kampen mot kapitalister och byråkrater. Om revolutionen ska leva måste kapitalet och byråkratin dö.

Erik Andersson, nationell samordnare Hands off Venezuela – Sverige