Vad är ”chavismen”, och vad innebär det att vara ”chavista”?

Posted by: AE on: januari 2, 2013

• In: Analys
• Kommentera

Elias Jaua.

Denna artikel av Elias Jaua publicerades ursprungligen på den venezuelanska gräsrotsmediasidan Aporrea.org den 30:e december. Elias Jaua var Venezuelas vicepresident mellan januari 2010 och oktober 2012. Jaua är ursprungligen professor i sociologi. Inför regionalvalet i december fick han det tunga ansvaret att försöka återta delstaten Miranda, som vanns av Hugo Chávez i presidentvalet med bara några tusen rösters marginal. Jaua förlorade valet, och hans ställning i rörelsen är för tillfället något oklar.

I denna artikel försöker Elias Jaua att besvara frågorna vad chavismen är, och vad det innebär att vara chavista. Den ger en inblick i ett av många möjliga sätt att beskriva dessa identiteter. Uttolkningen av  dessa identiteter är och kommer fortsatt att vara föremål för diskussion.

Elias Jaua – Chavismen

Den folkliga/militära bolivarianska riktning som började att formera sig som en politisk kraft under befälhavare Hugo Chávez ledarskap hade sitt mest omedelbara ursprung i de folkliga och militära upproren 1989 respektive 1992. Dock började Movimiento Bolivariano 200 (föregångaren till MVR och PSUV, vår anm.) att byggas upp på allvar fr.om. år 1994, när Chávez lämnade fängelset och inledde en social och politisk pilgrimsresa genom hela landet.

Mellan 1994 och 1998 lyckades befälhavare Chávez samla studenter, akademiker, ägare av små och medelstora företag, bönder, fiskare, gruvarbetare, ursprungsfolk, arbetare, kvinnor, unga, militärer, lokala ledare och nästan hela den venezuelanska vänsterns ledarskap. Dessa samlades under parollerna om att rädda det bolivarianska tänkandet, inkalla en konstituerande församling för att omgrunda staten, återerövra den folkliga och nationella suveräniteten, och förvandla den struktur som byggde på exkludering av den stora majoriteten från samhället. T.om. viktiga delar av borgarklassen gav på opportunistiskt vis stöd till den upproriska bolivarianska politiska rörelsen.

Det var på så sätt som befälhavare Chávez den 6 december 1998 valdes till president, och aktiverade den konstituerande processen som möjliggjorde val av en nationell konstituerande församling och senare antagandet genom folkomröstning av Bolivarianska Republiken Venezuelas konstitution – en unik händelse i vår historia.

I kontexten av den konstituerande processen inledde republikens president Hugo Chávez modiga steg såsom: massivt användande av försvaret för uppgifter kopplade till socialt skydd och nationell utveckling; man gick ut på gatorna för att komma i kontakt med de mest ödmjuka och exkluderade sektorerna; man utmanade de stora privata mediebolagens ägare och använde de offentliga medierna på ett revolutionärt sätt; utvecklade en modig internationell politik genom att etablera samarbete med Kuba, Kina, Irak, Iran och satte igång en process av återerövring av OPEC:s geopolitiska tyngd. Dessa var bara några av utmaningarna mot de etablerade makterna.

Alla dessa åtgärder utvecklar en ny och uthållig politisk praktik, i fullt utövande av den nationella suveräniteten och republikens regerings oberoende av varje intern eller extern maktfaktor. De baseras på erkännandet av folkets politiskt ledande roll, den sociala inkluderingen som en mänsklig rättighet, liksom avmystifieringen av de ”faktiska makterna”.¹

År 2000, efter omgrundandet av de offentliga maktinstanserna som den nya konstitutionen (antagen 1999) krävde, begärde president Hugo Chávez av nationalförsamlingen att tilldelas rätten att stifta lagar av social och ekonomisk karaktär.

Denna process av utvecklande och antagande av lagar från den verkställande maktens sida, som sökte uppfylla det konstitutionella mandatet att förvandla institutionerna, den ekonomiska regimen och statens roll i ekonomin, ledde, lagt till en växande internationell spänning med USA, Colombia och Spanien i försvar av vår suveränitet och av världsfreden, sammanlagt till en konfrontation med de dominerande eliterna, som slutade i händelserna år 2002.

Denna historiska återblick försöker bara kontextualisera det ögonblick då termen ”chavista” uppstod, för att beskriva den folkliga bolivarianska riktning som hade gjort uppror i slutet av 1980-talet och början av 1990-talet. Fram till år 2001 identifierade vi oss – de politiska krafter som leddes av befälhavare Chávez – som ”bolivarianer”, få venezuelaner definierade sig som chavister.

Vid det ögonblick då de dominerande eliterna beslutade sig för att sätta stopp för det revolutionära projektet, brukade de hela sitt artilleri av socialt hat mot det fattiga folket som följde befälhavare Chávez. Det var på så sätt som den långa historiska listan av epitet för att kriminalisera folket (pack, horder, banditer, pöbel etc) utökades med nya skällsord: ”chavista” på den individuella nivån respektive ”chavistiska horder” och ”terror-cirklar”2 på den kollektiva nivån.

I realiteten var det ett försök att beröva oss vår identitet som bolivarianer, det var oligarkins sista försök att förpassa termen ”bolivarian” till de historiska institutionernas mögliga arkiv. Men de misslyckades inte bara med att ta ifrån oss vår identitet som barn av Bolivar, utan vi antog också identiteten som ”chavistas”, och förändrade dess innebörd med värdighet.

Jag minns en marsch där jag för första gången såg det skrivna uttrycket ”Jag är chavista, so what?”, på en kartongbit buren av en kvinna av folket. Det var då vi gjorde oss till chavistas, vilket i början bara betydde anhängare och försvarare av Hugo Chávez. Och som bolivarianer och chavistas erövrade vi segrarna över kuppen [i april 2002], de fascistiska strejkerna 2002, kravallerna 2003, och bekräftade vi vår presidents mandat år 2004.

Efter att ha konsoliderat de folkliga segrarna år 2002-2004, försvarade vi vår chavistiska identitet. Jag minns att befälhavaren på den tiden började att ifrågasätta termen, eftersom han ansåg att den gav spridning åt en personfokuserad strömning som var främmande för de revolutionära principerna, men senare insåg han att identiteten ”chavista” överskred hans namn.

Att vara chavista innebär en kärleksfull koppling till en politisk ledare som inte har förrått oss; det innebär försvar av en identitet som ett folk med ett heroiskt arv som tillhör oss och som har format nutiden och framtiden; det innebär att anta att ingen är mer värd än någon annan, att vi alla har rätt till alla rättigheter; det innebär att i själen känna en djup kärlek för vårt fosterland, och känna en stor stolthet över att vara venezuelaner och latinamerikaner.

Att vara chavista är att veta att makten tillhör oss som folk och inte rikingarna; det är att känna oss respekterade i vår kulturella och sociala mångfald. Att vara chavista är att vara medveten om att nationalinkomsterna är till för alla; det är att ha den mänskliga solidariteten som ett högsta värde. Att vara chavista är att identifiera oss som del av en etisk kraft för livet, för folkens frigörelse, för enandet av Sydamerika, för det stora och vackra som vår fader Simón Bolivar lärde oss. Att vara chavista är att vara vanvördig inför maktdominans. Att vara chavista är att tänka och göra vänsterifrån.

Det var så som bolivarianismen födde chavismen, vilken är starkt kristen och senare blev socialistisk – för det finns inget annat sätt att genuint bekänna sig till de högsta mänskliga värdena. Idag är chavismen en av de största och mest inflytelserika politiska och sociala vänsterkrafterna i världen, och har förvandlats till en referenspunkt för ”denna jords fattiga”. Idag är chavismen Hugo Chávez, och Hugo Chávez är chavismen.

Så stor är effekten av denna nya politiska kultur, att högern i Venezuela och andra länder, utan framgång, har försökt att använda sig av chavismens koder och värderingar. De förstår inte att det inte kan finnas chavism utan Chávez tänkande och passion för folket; att det inte finns någon chavism utan ett fritt folk, att det inte finns någon chavism utan att sätta de fattiga i främsta rummet, att det inte finns någon chavism utan verklig socialism.

Därför och av många andra orsaker är vi med stolthet chavister, socialister och bolivarianer. VI ÄR CHAVISMEN, EN GLÄDJERIK OCH REVOLUTIONÄR KRAFT FÖR FRIGÖRELSEN. Gott nytt år 2013, ett år av nya utmaningar för Venezuela, tvåhundraårsjubiléet av vår fader Simón Bolivars proklamation som Venezuelas frigörarare. Vi ska leva och vi ska segra!!

Elias Jaua, 30:e december 2012

1.”Los poderes fácticos” syftar på maktfaktorer som inte har formell makt, men utövar den reellt – såsom exempelvis kapitalet, finansinsitutionerna eller storbolagsmedierna.

2. ”Terror-cirklar” syftar på de s.k. ”bolivarianska cirklarna”, som var en form av basorganisationer för den bolivarianska rörelsen under Chávez första år vid makten