Venezuela efter Chávez: motsättningarna skärps och revolutionen fortsätter

Posted by: AE on: oktober 9, 2013

• In: Analys
• 1 Comment

Efter Hugo Chávez död i mars har motsättningarna i den bolivarianska rörelsen skärpts. Samtidigt som rörelsen är bred och brokig framträder dess politiska apparat enhetligt utåt. Att det finns skarpa konflikter inom rörelsen, inklusive den högsta ledningen och statsapparaten, är en offentlig hemlighet. Via bolivarianska gräsrotsmedier och internetforum lyfts dessa fram i ljuset, om än vanligtvis i lätt kryptisk form. En öppen diskussion om rörelsens motsättningar försvåras av att de borgerliga medierna cirklar som gamar runt rörelsen i jakt på konflikter som de hoppas ska innebära ett slut på ”chavismen”.

När ledningen kritiseras underifrån försöker man ofta utmåla kritikerna som odisciplinerade, illojala eller rentav köpta av fienden. Till sitt försvar anför kritikerna gärna att Hugo Chávez själv var en av sina egna och rörelsens främsta kritiker, och att han vid upprepade tillfällen välkomnade kritik av den egna rörelsen och ledningen. I ett tal den 4:e januari 2011 sade han:

”Man bör starta ett dagligt program i public service som är öppet för folkets avslöjanden av problem och framförande av kritik. Vi kan inte överlämna det till oppositionens TV-kanaler, som gör det av egenintresse, för att attackera regeringen. Vi själva ska föra fram kritik! Vi har inget komplex, vi tänker inte ”det här kommer att skada processen”, nej, det gör processen gott! Folkets kritik och självkritiken gör inte ont, den gör gott. Men vi ska göra det med lojalitet mot processen, mot principerna, inte för att skada någon specifik eller för att sprida lösa rykten. Vi måste göra det med etik och moral. Innan vi kritiserar andra bör vi också se våra egna brister.”

Förutom kritik har motsättningarna i några fall också uttryckt sig genom öppen kamp. När livsmedelsminister Felix Osorio tillsatte en ny VD på det arbetarstyrda, statliga företaget Industrias Diana utan att konsultera det med arbetarna reagerade de med ilska. Den nya VD:n, en företagare som gjort sig känd som anti-facklig, anlände till företaget ackompanjerad av soldater. När arbetarna inte fick svar på sina kritiska frågor körde de helt enkelt ut den nya VD:n från företaget. De höll igång företaget, som har 2000 anställda, för fullt, samtidigt som de krävde svar från livsmedelsministern.

Via sitt twitterkonto rapporterade man att livsmedelsministeriet blockerade deras transporter, hotade arbetare och försökte locka andra att angripa sina arbetskamrater. De utsattes för en så gott som fullständig blockad från de statliga mediernas sida, medan livsmedelsministern fick tala illa om dem i nationell TV. Ironiskt nog anklagade han arbetarna för att vara korrupta. Arbetarna lyckades dock bryta informationsblockaden genom stödet från de hundratals alternativa bolivarianska medierna, och inte minst den stora gräsrotssidan aporrea.org, som har miljontals besökare.

Med en dåres envishet upprepade de gång på gång att de förde Chávez arv vidare, och att de stod bakom Nicolas Maduro. Som för att underminera anklagelser om att vara splittrande sekterister delade de vidare mängder av Maduros ”tweets”. De begav sig till Caracas för att delta i den av Nicolas Maduro inkallade marschen mot korruption, där de höll upp en banderoll med texten ”Arbetarkontroll på Industrias Diana. Nicolas Maduro, ta i med hårdhandskarna mot korruptionen!”. De marscherade genom huvudstadens gator till Nationalförsamlingen, där de lyckades bli mottagna av ett parlamentsutskott.

Hugo Chávez besöker Industrias Diana år 2010.

När de fick besök på fabriken av Aporreas kamerateam visade de upp sina lokaler, och förklarade stolt att de hade uppfyllt alla kriterier som Hugo Chávez hade angett för en socialistisk mönsterfabrik. Industrias Diana har ökat produktionen flera gånger om, och samtidigt utökat produktsortimentet dramatiskt. De styr fabriken genom ett arbetarråd som träffas varje vecka. Dessutom har de, i enlighet med Chávez vision av den socialistiska fabriken, en direkt anknytning till befolkningens självorganisering: på Industrias Diana sammanträder kvartersrådens regionala samordningsgrupp. På fabriken har de också utrymmen för de olika ”missionerna”, liksom en egen enhet inom folkmilisen.

Kanske allra mest stolta var de över sin välordnade matsal. När de visade kamerateamet runt på fabriken märkte man hur stolta de var över att ha skapat allt detta själva. Och även om deras verk hade ett fullt berättigat egenvärde i deras ögon, uppfattade de det samtidigt som att de hade uppfyllt sin plikt gentemot Hugo Chávez och betonade att de förde hans arv vidare. Så var det också Hugo Chávez som förstatligade Industrias Diana vid ruinens brant, och insisterade på att fabriken skulle styras av arbetarna.

Efter en månad av påtryckningar, mobiliseringar och fortsatt produktion under arbetarkontroll meddelade Nicolas Maduro att han utsett en ny VD för Industrias Diana. Denne är inte företagare, utan militär, vilka i regel ses i positivt ljus i Venezuela. Viktigast för att vinna arbetarnas acceptans för beslutet var dock hans attityd. Han kom i enkel klädsel och bad om en rundtur på fabriken, för att ta del av deras erfarenhet. Han deltog i arbetarrådets möte, där han höll ett tal i vilket han bad arbetarna att se honom som ”en arbetare i mängden” och lovade att alltid hålla sin dörr öppen.

Man kan givetvis se detta som simpel retorik, men händelsen visar samtidigt på arbetarnas styrka. Genom bygget av en socialistisk mönsterfabrik, med intelligent kommunikation och en icke-sekteristisk inställning lyckades de besegra den byråkratiska attacken. Det är en viktig lärdom och inspirationskälla för den venezuelanska arbetarklassen. Redan har arbetarna på den statliga mjölkfabriken Lacteos los Andes gått ut i strid mot korrupta byråkrater som de menar saboterar företaget för att rättfärdiga en utförsäljning.

Den bolivarianska rörelsen har alltid präglats av klassmotsättningar. När arbetarklassen hamnade i öppen strid med kapitalet och byråkratin tog Hugo Chávez i 9 fall av 10 ställning för arbetarna. Samtidigt genomförde han aldrig en avgörande offensiv mot kapitalet och byråkratin, utan använde sin auktoritet för att hålla ihop rörelsen. Det innebar också att han lät rörelsens byråkrati och höger få ledande positioner, i en ständigt pågående balansgång mellan olika krafter. Chávez lade grunden till ett demokratiskt fungerande socialistiskt massparti i form av PSUV, som vid flera tillfällen valt kandidater i allmänna medlemsomröstningar, och som höll grundliga diskussioner om idéerna i samband med ”ideologikongressen” 2010.

Men Chávez förmyndarskap hängde alltid över rörelsen och partiet. Vanligtvis tog han rätt ställning, men samtidigt lärde sig inte rörelsen att hantera sina meningsskiljaktigheter i öppen och fri diskussion, utan ledarens medling. Genom Chávez död har det blivit en nödvändighet att slutligen ta det steget. Rörelsen hålls ihop i artificiell monolitisk enhet genom känslan av nödvändigheten att hålla ihop i en svår tid. Den tendensen stärks genom angreppen mot rörelsen, samtidigt som rörelsens svårigheter pressar fram rörelse-dissidenternas varnande röster.

Nicolas Maduro är inte i närheten av att ha den auktoritet som Chávez hade, vilket i ett avgörande skede kan tvinga honom att mer definitivt ta ställning till vilka krafter han ska luta sig mot. Om den byråkratiska högern överger eller angriper honom, samtidigt som gräsrötterna och arbetarklassen pressar honom framför sig, kan det leda till en offensiv i riktning mot socialismen.

Lorenzo Mendoza, VD för ett av Venezuelas största företag. Dollarmiljardär.

Vad skulle socialismen kunna innebära för Venezuela idag? För mig innebär socialism att storföretagen och bankerna bör ägas gemensamt och drivas av arbetarna i samverkan med samhället och medborgarna. Detta är för det första en demokratisk fråga: det är orimligt att en liten grupp människor kontrollerar majoriteten av ekonomin. Det ger de stark makt att påverka människors möjlighet till jobb, någonstans att bo och någonting att äta. Genom sin ekonomiska makt stärker de sin makt över folks tankar genom kontrollen över media, och knyter politiker och statsbyråkrater till sig genom såväl korruption som sociala nätverk.

En annan orsak är att det skulle ge möjligheten för folk att få värdiga liv med verklig möjlighet att styra samhällsutvecklingen. Om storföretagen och bankerna i Venezuela togs över av samhället skulle man kunna undvika den ständiga katt-och-råtta-leken mellan staten och kapitalet när det gäller det ekonomiska sabotaget. Genom en ambitiös planering av ekonomin skulle arbetslösheten kunna reduceras till ett minimum, vilket skulle bespara samhället stora kostnader, samtidigt som enorma värden skulle kunna skapas. Detta i sin tur skulle underlätta för folk att få en bättre välfärd, kortare arbetstid och längre liv. Kooperativ och företag drivna av t.ex. samverkande kvartersråd skulle uppmuntras, och visa vad samarbete kan åstadkomma.

Men det behövs också en parallell kamp för att den borgerliga staten ska ersättas av folkets självorganisering på arbetsplatserna och i bostadsområdena. Med all säkerhet kommer denna utveckling inte ske i ett slag, och inte heller byggas steg för steg efter en mångårig byggplan. Verklig samhällsförändring är mycket mer ryckig och komplicerad än så. Det kommer att finnas tider av ebb för kampen. Något som förefaller sannolikt är att en framryckning mot socialismen kommer att ske som svar på en reaktionär offensiv.

Efter Chávez död finns det tecken på att högern i Venezuela underskattar den bolivarianska revolutionens livskraft. Nicolas Maduro anspelade nyligen på detta, när han inför 800 gräsrotsaktivister varnade för att oppositionen planerar storskaligt sabotage av ekonomin. Han meddelade att man kommer att inrätta ett ”Högsta organ för ekonomisk säkerhet”, lett av honom själv. Dessutom ska ministrarna för handel, transport, livsmedel, jordbruk samt ministern för ”kommunerna”, ungdomsminister och kvinnoministern vara representerade. Likaså representanter för armén och folkmakten, liksom konsumentverkets radikale chef Eduardo Samán.

Maduro meddelade att man skulle börja inspektera företag runt om i landet, för att se vilka som sysslar med sabotage. När Maduro sade att folkmakten (”kommunerna”, kvartersråden och de sociala rörelserna) kommer vara representerade i kommittén och uppmanade de att spela en drivande roll i inspektionen exploderade mötessalen, folk ställde sig upp och skanderade ”Det är så, det är så, det är så man regerar!”.

President Maduro varnade oppositionen för att Venezuelas folk idag inte är detsamma som 2002, utan har blivit mycket mer organiserat och medvetet, med en armé som är lojal mot revolutionen. Han sa att ett storskaligt sabotage av ekonomin riskerar att leda till omfattande kravaller och blodspillan som under ”El Caracazo” den 27:e februari 1989:

”Men den här gången skulle inte protesterna riktas mot regeringen, det skulle inte innebära att revolutionen går under. Nej, det skulle leda till en social revolution med andra former och metoder.”

Han sa att det vore tragiskt om sådana blodiga scener skulle återupprepas, och menade att han tillsammans med folket är garantin för fred och stabilitet. Slutligen uppmanade Maduro de företagare som deltar i sabotage att tänka om, och påminde om att den bolivarianska regeringen genom åren vid tusentals tillfällen har träffat företagarrepresentanter. Om de är beredda att diskutera är man alltså beredda att göra det, men samtidigt sa Nicolas Maduro att han inte är beroende av ”någon borgare”, att han inte tillhör ”någon form av maffia”, och att de enda han svarar inför är folket.

Det finns en stor frustration bland gräsrötterna, orsakad av sabotaget av ekonomin och byråkratins destruktiva roll i rörelsen och staten. Det är mycket möjligt, rent av troligt, att Nicolas Maduro har rätt i att en reaktionär offensiv skulle leda till en social revolution med ”andra former och metoder”. Den bolivarianska rörelsen behöver förbereda sig för att kunna möta en kommande offensiv från kapitalets sida med en framryckning mot socialismen.

Erik Andersson