Hands off Venezuela Sverige

Författararkiv

Nicolas Maduro, Bolivarianska Republiken Venezuelas president, beklagar i den venezuelanska regeringens och det venezuelanska folkets namn det nyligen utförda mordet på tre israeliska ungdomar, och kräver en djupgående undersökning för att finna säkra svar på vilka som är ansvariga för denna kriminella handling.

Likaså fördömer vi kraftfullt de israeliska styrkornas angrepp på Gazaremsan, som har haft tiotals palestinska offer: män, kvinnor, pojkar och flickor som beklagligen har mördats. Läs hela inlägget här »

Bild

Efter Hugo Chávez död i mars har motsättningarna i den bolivarianska rörelsen skärpts. Samtidigt som rörelsen är bred och brokig framträder dess politiska apparat enhetligt utåt. Att det finns skarpa konflikter inom rörelsen, inklusive den högsta ledningen och statsapparaten, är en offentlig hemlighet. Via bolivarianska gräsrotsmedier och internetforum lyfts dessa fram i ljuset, om än vanligtvis i lätt kryptisk form. En öppen diskussion om rörelsens motsättningar försvåras av att de borgerliga medierna cirklar som gamar runt rörelsen i jakt på konflikter som de hoppas ska innebära ett slut på ”chavismen”. Läs hela inlägget här »

Utdrag från en venezuelansk tidskrift för fri kunskap. Ursprungligen publicerad på spanska på bloggen Reflexion Teconologica. Översättning av Erik Andersson.

http://reflexiontecnologica.wordpress.com/2013/05/16/mas-alla-del-conocimiento-libre-el-conocimiento-liberador/

”…kunskapen som en immateriell tillgång tillhör mänskligheten, och utgör särskilt ett medium för utövandet av den folkliga suveräniteten och den integrerade mänskliga utvecklingen. Vi säger att det är en ”tillgång” inte bara i bemärkelsen den instrumentella nytta som kan genereras ur nämnda kunskap, utan huvudsakligen p.g.a. dess bidrag till försvaret och odlingen av vårt kulturella varande som folk. Ett ”Folk” som kommer ur en historia som är gemensam, och delar ett projekt som överskrider oss i riktning mot universaliteten.

Därför ska inte kunskapen förvandlas till en marknadsvara, som uppfattningarna om en ”kunskapsekonomi” gör gällande, som definierar kunskapen som en av faktorerna av den materiella varuproduktionen, och som, därför, antas kunna kapitaliseras och förvandlas till privat egendom (genom patent, som ”rätt” till exklusivt exploateringsmonopol, men också genom metoder för att ”stänga inne” kunskapen, som mellan universitet och företag).

Instängningen av kunskapen utgör en fara för de mänskliga kollektivens materiella och kulturella utveckling. Men på en annan nivå utgör också dynamikerna som försöker tillämpa exploateringsmonopol på kunskapen (hinder mot överföring av utländska teknologier, användningen av egendomsskydd för kunskap, etc) ett hot mot bevarandet av vår gemensamma identitet och vår förvandling som nation.

Kunskapen, som gemensam tillgång, bör skapas och delas utan begränsningar i hela samhället, med sikte på att säkra den materiella och kulturella utvecklingen. Det handlar, sammanfattningsvis, om en inställning till kunskapen som föreslår utveckling av inhemska strukturer och dynamiker som möjliggör en integrerad utveckling med utgångspunkt från erkännandet av vår egen kapacitet.

Denna inställning föreslår skapandet av en lokalt anpassad kunskap, eller, i andra termer, användning av specifika tekniker anpassade till vår sociokulturella kontext, inte lagd över denna. Därför talar vi om en ”fri” kunskap på så sätt att den är tillgänglig och kan delas utan begränsningar, med sikte på att tillfredsställa våra sociala behov.

Men vi anser även att denna kunskap inte kan vara politiskt neutral, utan behöver ha som mål att frigöra sinnen, i bemärkelsen att processen att bygga och kollektivt erövra kunskapen hjälper oss att begripa det system av sociala relationer som vi befinner oss i, vår historiska förvandling, vår gemensamma framtid och de sätt på vilka vi kan övervinna de nuvarande orättvisorna. Från denna utgångspunkt bör kunskapsproduktionen, förutom att vara ”fri” vad gäller tillgängligheten, också vara ”frigörande” från de dominerande formerna för förtryck politiskt, ekonomiskt och kulturellt.

Som sådan kommer kunskapen vara ”frigörande” i det ögonblick då den hjälper oss att övervinna den sociala och kulturella fragmenteringen, som är ett arv från vår kapitalistiska härkomst, när den tjänar till att övervinna subjektets alienation i sin relation till kunskapen, och när den hjälper oss att formera oss som en ny typ av kollektivt subjekt: ett ”folkligt vi” med ett projekt som nation vilket överskrider det nuvarande.”

Källa: Roca, S., Contreras J. y otros (2010). “Red Nacional de Sensibilización para el Conocimiento Libre”. El Clic Año 1 Número 1. Julio – Diciembre 2010; pp. 60-66.

Är det hemligheten till revolutionens slutgiltiga seger Maduro får höra?
Är det hemligheten till revolutionens slutgiltiga seger Maduro får höra?
Nicolas Maduro vann presidentvalet i Venezuela med 1,6 procentenheters marginal. Den bolivarianska revolutionen har klarat sig genom en oerhört svår period och säkrat presidentposten för sex år till. Ännu en gång har man segrat trots enorm underlägsenhet mot storbolagsmedierna. Läs hela inlägget här »

Vi publicerar här en översättning till engelska av det brev som Hugo Chávez skrev med anledning av högtidlighållandet av det civil-militära upproret den 4:e februari 1992. Brevet lästes upp vid firandet i Caracas. Översättningen publicerades först av Venezuelas ambassad i USA, och har även spridits av Venezuelanalysis.

Comrades, in commemorating the 21st anniversary of the civil-military rebellion of February 4, 1992, I want to direct this fervently Bolivarian and revolutionary message to the people and the armed forces as an indivisible whole.

How much I regret being physically absent from our national territory for the first time on this luminous date of birth, but that is what is required by this battle I am facing for my full recovery in brotherly and revolutionary Cuba, however my spirit and heart are with you on this Day of National Dignity.

There are dates on which all the volume of history is revealed and that mark the path of peoples once again, there are dates that seal and clear things up, that become a commitment and a signal of a destiny that has to happen to calibrate the past and let us see with greater clarity the liberating horizon, and February 4, 1992, was one of those dates.

On that memorable day, all the struggles of our people were vindicated, on that memorable day our liberators returned from all paths, on that memorable day [Simón] Bolívar returned and entered into battle now and forever.

Those of us who, like Bolívar, Robinson and Zamora, took up arms and went out that dawn to risk our lives for the country and the people, were fully aware that Venezuela had reached the bottom three years ago during the rebellion of February 27, 1989, a day that marked our path, when the people risked their lives fighting in the streets against the savage neoliberalism that Washington tried to impose on us.

Those of us in the military didn’t want to continue shouldering the disgrace of being the praetorian guard of a political class that was as oppressive and corrupt as it was criminal. Never again would they use us to drown the people’s calls for justice in blood.

The Caracazo marked and end and a beginning, the end of a system drowned in shame, the beginning of an era of change that required the rebirth of popular dignity.

Those of us who burst into the shadows of injustice and indignity that overwhelmed Venezuela in those days were, as Che Guevara said, guided by a great feeling of love, a love that was Bolivarian, of the people, rebellious, combative, an infinite liberating frenzy that brought us, as the liberator wanted, to cast off fear and save the nation.

Our poet Gustavo Pereira tells us with an eerie simplicity the following: “Love is the only important thing in the world.” It has been 21 years since that February 4th, of anguish and the dawn, of bravery and sacrifice, the march continues to be difficult, but with the irresistible force of love we recall Bolívar, we are on our way to achieving definitive independence, a socialist and liberated nation.

I want to exalt today the role of Venezuelan women on February 4th, of Columbas Rivas, Marisol Terán, a robust group of women that accompanied the rebellion, they were there at the moment of generosity and heroism, with all their patriotic fervor, all their abnegation.

The time is coming, history is coming, history made with the people that forge it each day, there is February 4th like a sacred cry from our collective memory that told Venezuela to get up and move forward, and thanks to the collective Lazarus that is the land of Bolívar, all of us are artifices of the resurrected nation, of the country that finally took in its arms the Bolivarian flag to be reborn in the light of dignity.

From the deepest reaches of the heart of the people I say, with Aquiles Nazoa, that thanks to February 4th, every compatriot can with full certainty “have a tomorrow, look upon the countryside and say this is my city, this is my nation.”

Brothers and sisters, today after 21 years of that civil-military rebellion, that decision made with the greatest sense of love for Venezuela, which we thought and rethought as the only possible way to have a nation, we live in a really and truly free country.

On February 4th our people saw the dawn of their hopes thanks to the military community; the people once again felt accompanied by patriotic soldiers. We left to brandish our swords in defense of social guarantees, of the rights of the greater Venezuelan community. We were only motivated by the ambition to become the heirs and followers of the independence army. We wanted to return to our Bolivarian essence, to truly be the people in arms forging liberty.

My history was already known. The patriotic and revolutionary military insurgencies in Carpano and Puerto Cabello, and in the 1960’s created a historic opening, and despite the fact that both rebellions were brutally put down by the bourgeois democracy, a furrow for a seed remained. That is where we come from, and from further back, from Indigenous resistance, from the slave rebellions, from Chirinos, Gual and España, Miranda, Bolívar, Sucre, Zamora, and Cipriano Castro.

I recall a memorable passage from a great revolutionary thinker named Walter Benjamin: “The past comes with a temporal code through which it delivers redemption; there exists a secret meeting between past generations and our own.” We could very well say that this secret meeting took place on February 4th, 1992, where the past, present and future received redemption.

February 4th has been fully justified by history. Those of us who were against the Pact of Punto Fijo have been blessed by a people who are today at the vanguard of the fight for peace and justice, and who serve as examples for the peoples of the world.

Honor and glory for the fallen soldiers and students!

In 1828, our liberator wrote: “Patriotism is a sacred fire that cannot be hidden and that often, when it is extended in truly pure sentiment, leads to greater happiness for the country.” I have long meditated on these words from our great commander, and the more I do so, the more convinced I become that this was the fundamental reason that led us to undertake that heroic action on February 4th. The sacred fire that stirred within could no longer be hidden.

To the brave Bolivarian soldiers, it is up to us to enhance that liberating fire of justice that will last century upon century, while we have the nation we now finally have.

Luis Alberto Crespo said of this servant: “His courage stems from that February 4th, and that courage is not just mine because I am not Chávez, Chávez is the people, and in reality and truth, as long as that sacred fire is extended in truly pure sentiment, it will be to the benefit of the greater happiness of our nation of the Americas and the immense nation we call humanity.”

We were not wrong in the certainty that encouraged the Bolivarian soldiers, which is identical to that which was personified in millions of fellow citizens at the time, and which is found in every corner of this nation that is making into reality the sentiment which spurred the rebellion.

I am going to repeat what I said 21 years ago: if our movement is triumphant, we will hand over power to the people so that they can strongly exercise it. And it is a fact that today the people exercise power strongly and fully.

February 4th was a day that set off forces that are still expanding. February 4th has not ended; its spirit should accompany us each day because the powers we confronted for more than two decades persist in their attempts to stop the course of history in Venezuela, in our Americas and in the world. They are the powers that threaten humanity and the planet with destruction.

The spirit of rebellion should live on in each of us to continue advancing and not be thwarted. Let us remember these words from our eternal leader, Bolívar: “Nothing is finished while there is still work to be done.” That is why the “for now” of 21 years ago, is today a “forever” for the Bolivarian people.

Let us always stay true to the ideal of our liberator: unity, unity, unity. Let us proclaim unity without wavering and build it each day. Let us be inspired by it, so that the empire and its lackeys in their repeated attempts to divide us cannot succeed. Let us allow the inestimable good of unity to flourish. We still have much of the nation to liberate, and that is why we need to be even more united as a people.

From my soldier’s heart I send an infinite embrace to the people, to the Bolivarian National Armed Forces, may you feel that I am with you on this Day of National Dignity. I am with you in my red beret and tricolor armband, strengthened by the people’s love, the love that heals me and gives me life. February 4th will now and forever be blessed.

Source: Press – Venezuelan Embassy to the U.S./ February 5, 2013

Elias Jaua.

Elias Jaua.

Denna artikel av Elias Jaua publicerades ursprungligen på den venezuelanska gräsrotsmediasidan Aporrea.org den 30:e december. Elias Jaua var Venezuelas vicepresident mellan januari 2010 och oktober 2012. Jaua är ursprungligen professor i sociologi. Inför regionalvalet i december fick han det tunga ansvaret att försöka återta delstaten Miranda, som vanns av Hugo Chávez i presidentvalet med bara några tusen rösters marginal. Jaua förlorade valet, och hans ställning i rörelsen är för tillfället något oklar.

I denna artikel försöker Elias Jaua att besvara frågorna vad chavismen är, och vad det innebär att vara chavista. Den ger en inblick i ett av många möjliga sätt att beskriva dessa identiteter. Uttolkningen av  dessa identiteter är och kommer fortsatt att vara föremål för diskussion. Läs hela inlägget här »

Hugo Chávez talar efter segern i presidentvalet.

Erik Andersson, samordnare av Hands off Venezuela-kampanjen i Sverige, utvärderar valresultatet och diskuterar de kommande utmaningarna. Vilken är vägen framåt för Venezuela? Hur kan socialismen se ut på 2000-talet? Och vart går den bolivarianska rörelsen? Läs hela inlägget här »