Venezuela

Det som händer i Venezuela förtjänar att skärskådas, studeras och diskuteras. Därför har kampanjer Hands off Venezuela utvecklat studiecirkelmaterialet Revolutionen i Venezuela. Läs och fundera själv eller ta upp den och studera tillsammans där du är aktiv. Eller varför inte samla dina vänner till en ”Hands off Venezuela”-grupp.

Ladda ner materialet i PDF-format. Du kan också läsa den på sidan här nedan.

a

a

a

Innehåll

1. Venezuelas historia

2. Vad har uppnåtts?

3. Socialism vs. kapitalism
Ekonomin
Staten

4. Bygget av en arbetarrörelse
Facket
Förenade socialistiska partiet

5. Vad kan du göra?

Inledning

Arbetarkontroll på fabrikerna, elevinflytande på skolorna, nationalisering av företag och jord som inte används, avskaffandet av analfabetismen, utbyggd sjukvård, listan av resultat kan göras lång. Detta sker i Venezuela där en revolutionär process äger rum. Alla de som trodde att revolutioner var något som inte längre äger rum eller att det är oförenligt med folkligt inflytande kan se på exemplet i Venezuela.

Vår planet är sammanbunden till en värld. När nyliberalismen under 80-talen spreds över världen var detta en synnerligen global process. I Sverige avreglerades marknaden, arbetslösheten och klyftorna ökade. Detta ledde till ökat våld och rasism – Ny Demokrati kom in i riksdagen. I Venezuela skedde förändringar i samma riktning fast man gick längre där och det fick mer otäcka följder. När subventioner på basvaror försvann orsakade det svält. 1989 sköt militären skarpt mot de massor som protesterade mot politiken.
På samma sätt som kapitalismen är global måste bygget av en alternativ ordning vara internationell. Revolutionen i Venezuela sprider hopp och är ett exempel för människor i hela världen. Det som händer där angår oss, det kräver vårt stöd.

Men för de miljoner människor som tar strid i Venezuela och över Latinamerika räcker inte ett blint ensidigt stöd. Vad som behövs idag är en internationalism byggd på medvetenhet och solidaritet. Vi i väst är lika beroende av revolutionen i Venezuela för våra möjligheter att stoppa privatiseringar och förbättra arbetsmiljön som de i Venezuela är beroende av vårt stöd för att revolution där inte ska sluta som ett nytt Chile 1973.
Därför ser vi i Hands off Venezuela studier och diskussion kring det som händer i Venezuela som grundläggande för vänstern och arbetarrörelsen i dag. På den grunden kan vi bygga solidariteten och på den grunden kan vi forma mål och kampmetoder som fungerar på dagens värld.

Syftet med denna text är just att fördjupa kunskaperna kring vad som händer i Venezuela, förklara vad som ligger bakom och stimulera till diskussion. Häftet är upplagt för att kunna fungera som en studiecirkel med förslag till diskussionsfrågor efter varje kapitel. Läs och fundera själv eller ta upp den och studera tillsammans där du är aktiv. Eller varför inte samla dina vänner till en ”Hands off Venezuela”-grupp.

Hör gärna av dig med synpunkter på materialet eller om du vill engagera dig i kampanjen.

Historia

Kolonialism, tvåpartisystem, masskamp

På 1500-talet kom spanska kolonisatörer till det som i dag kallas Venezuela. Gruvbrytning inleddes med förslavade indianer som arbetskraft. I takt med att arbetskraften slets ut importerades slavar från Afrika. Med tiden öppnades fler gruvor och kakaoplantage utifrån intressen hos europeiska handelsföretag.
Under 1800-talet spred sig en kamp mot kolonialismen runt hela Latinamerika. Indianer, slavar och nybyggare förenades i en kamp mot kolonialmakterna. Stora delar av kontinenten sammanfördes i en gemensam nation. Några av dem som ledde kampen var Simon Bolivar och Fransisco de Miranda. Simon Bolivar har gett namn till den boliviarianska rörelsen och den bolivarianska republiken Venezuela. Men den latinamerikanska kontinenten bröts upp till följd av de priviligierades konkurrens om resurserna. De olika latinamerikanska länderna kom att bli beroende av kolonialmakter och storföretag. Ländernas utveckling begränsades på grund av kolonial plundring och den konstruerade onaturliga uppdelningen i stater. Venezuelas ekonomi blev dock starkare än många andra länder i Latinamerika bland annat tack vare dess rika oljetillgångar som förstatligades under 70-talen.

Sedan demokratin infördes 1958 har landet i praktiken haft ett tvåpartisystem kontrollerat av ett kristdemokratiskt (Copei) och ett ”socialdemokratiskt” (Accion Democratica, AD) parti. Tillsammans hade de gjort upp en pakt om att turas om att styra landet på ett liknande sätt. Detta system kallades för ”Fjärde Republiken”.
Under 80-talet försämrades ekonomin och landets skuldsättning ökade. Utifrån IMF: s riktlinjer togs subventioner på en rad basvaror bort. Priserna på vissa varor steg med flera hundra procent. För att undkomma svält invaderades centrala Caracas 1989 (Venezuelas huvudstad) av de fattiga från förorterna. Demonstrationer och kravaller tog vid. Presidenten Perez använde militär för att krossa protesterna. Tusentals människor dödades. Denna protestvåg kallas för Caracazo.

1992 försökte överste löjtnant Hugo Chavez Frias tillsammans med en liten grupp militärer (de kallade sig ”den revolutionära Bolivararianska rörelsen – 200”) genomföra en statskupp för att störta den impopulära presidenten. Försöket misslyckades och Chavez fängslades. Chavez använde rättegången mot honom som följde som en plattform för att anklaga den sittande regeringen för att vara de riktiga kriminella. Detta ledde till att hans popularitet ökade bland stora delar av befolkningen. Vid valet 1994 vann den presidentkandidat som lovade att frige Chavez, vilket också skedde.

Den venezolanska ekonomin avreglerades och omfattande privatiseringar genomfördes. Levnadsstandarden fortsatte att sjunka och klyftorna ökade.

Under mitten av 90-talet byggde Chávez och hans allierade upp sin rörelse, och drog till sig alltmer stöd av en bred skara partier och sociala rörelser som ville ha ett slut på den korrupta Fjärde Republiken. Man var oenig om mycket, men enades i sin vilja att bygga ett nytt Venezuela, fritt från fattigdom och korruption.

Ny president och konstitution

Varken vänsterpartierna eller fackföreningarna var tillräckligt starka för att erbjuda ett alternativ till det etablerade styret. Chavez och folk runt honom började planera för hur man skulle förändra samhället genom val. Chavez kom att fylla ett vakuum. I presidentvalet 1998 vann Chavez stort på ett program som lovade välfärdsreformer och en ny grundlag.

Bland det första Chavez och hans regering tog initiativ till var en folkbildningskampanj där människor gick samman för att studera och diskutera innehållet till förslaget till ny grundlag. Genom en folkomröstning 1999 kunde förslaget antas med 72 procent av rösterna. Landet bytte namn till den Bolivararianska republiken Venezuela.
Konstitutionen innebar en rad förbättringar för folk, bland annat beslutades att jord som inte brukades kunde tas över av jordlösa bönder, alla politiska poster blev direkt återkallbara och den deltagande demokratin överordnades den representativa. Dessutom erkändes kvinnors hemarbete som värdeskapande, och man grundlagsfäste rätten till gratis sjukvård.

Stora problem

En rörelse växte fram, den bolivarianska rörelsen uppkallad efter Simon Bolivar. Människor organiserade sig i bolivarianska cirklar, lösa nätverk av aktivister på arbetsplatser och i bostadsområden. De kom att spela en stor roll för revolutions framtid genom att bli den politiska rörelse som samlade de som stödjer Chavez och revolutionen. Fler och fler partier och vänstergrupper anslöt sig år efter år till den bolivarianska rörelsen.

Men Hugo Chávez första år vid makten präglades i hög grad av att den gamla staten höll tillbaka utvecklingen. Utan en tillräckligt stark massrörelse i ryggen var regeringen utelämnad till privilegierade statstjänstemän, som var fientligt inställda till revolutionen. Även om vissa saker uppnåddes, kan man se att så länge man försökte förändra via den befintliga statsapparaten förblev Venezuela kvar i djup fattigdom.

Sedan den bolivarianska rörelsens födelse har det alltid funnits de som sagt att om man är för offensiv provocerar man högern till våldsamheter, att folket inte är moget att överta makten, och stått för en naiv tro på statsapparatens neutralitet. Eftersom vanligt folk givetvis helst vill uppnå förbättringar med så lite bråk som möjligt, stödde många under de första åren den försiktiga linjen.

De resultat och det stöd som växte fram gjorde att revolutionen fick stort motstånd. Etablissemanget som tjänat på det gamla styret började frukta att revolution skulle ta från dem deras rikedomar och privilegier. Den ökade kontrollen över det statliga oljebolaget PDVSA hade gjort att inkomsterna från oljeindustrin inte längre försvann i korruption. Överklassen som äger medierna i Venezuela började använda dem för att sprida lögner om Chavez och uppmanade folk att störta den demokratiskt valda regeringen.
Genom sin kontroll över media har de lyckats få ett visst stöd, framförallt hos den övre medelklassen. Oppositionen har ibland kunnat samla till stora manifestationer, men det har alltid besvarats av än större demonstrationer från den bolivarianska rörelsens sida. Efter tre år vid makten regerade Chavez över ett land präglat av djupa, olösta motsättningar mellan skilda sociala krafter.

Upproret sprider sig

Men något hade förändrats: i länder som Ecuador, Argentina och Bolivia uppstod massiva gatuprotester under åren 2000-2001. Efter att ha plågats först under kolonialism och sedan nyliberalism reste sig det ecuadorianska folket den 15 januari 2000. Efter en vecka av demonstrationer och strejker intog en massrörelse regeringsbyggnaderna, parlamentet och högsta domstolen och bildade en alternativ regering. Rörelsen dominerdes av ursprungsbefolkningen, i den ingick tiotusentals fattigbönder, arbetare och studenter. Revolten fick en verkligt landsomfattande karaktär. Massdemonstrationer ägde rum över hela Ecuador. Folket tog över statliga och kommunala institutioner och bildade egna lokala och regionala parlament. Ett exempel är staden Cueca, där 50 000 innevånare drabbade samman med polisen och militären och intog stadshuset. Bakgrund till dessa protester var de åtstramningar som IMF krävde 1997, då man i ett slag höjde eltaxorna med 500 procent, gastaxan med 340 procent och teletaxan med 700 procent.

Men istället för att folket tog makten tillträde ännu en borgerlig president, som möttes av nya protester, varpå folket bar fram Lucio Gutierrez till presidentposten år 2003. Gutierrez framställde sig som en motståndare till nyliberalismen, men följde sedan slaviskt IMF-politiken. Efter två år var han störtad.

Argentina upplevde en omfattande kris mellan 1999-2002, då ekonomin gick väldigt dåligt och regeringar avsattes på löpande band genom massdemonstrationer. Under dessa år sjönk BNP med mer än 20 procent, samtidigt som fattigdomen nådde sin högsta punkt år 2002, med 57,5 procent levande i fattigdom. Sedan mitten av 90-talet hade arbetslösheten legat över 10 procent, med en topp på 18,3 procent i december 2001.
Till saken hör att Argentina tidigare setts som ett skyltfönster för nyliberalismen, och nu visade sig effekterna av den brutala högerpolitiken i kristider. I detta ”stabila” land uppstod år 2001 långvariga och ibland våldsamma protester, som bland annat tog sig uttryck i kamporganisationer för de arbetslösa och tusentals fabriksockupationer runtom i landet. Efter att en rad presidenter avsatts på kort tid kallades det till slut till val år 2003, som vanns av Nestor Kirchner. Under Kirchners tid har man alltmer brutit med IMF-politiken: det fanns ingen väg framåt under IMF-diktaturen längre, inte ens för det hårt pressade politiska etablissemanget.

Även Bolivia drogs in i stora folkliga protester under Chávez första år vid makten, och år 2000 bröt ett stort uppror ut i staden Cochabamba. Orsaken till protesterna, som kom att kallas ”Vattenkriget”, var att regeringen försökte privatisera stadens vatten. Efter en lång tids demonstrationer och strider på Cochabambas gator segrade folket och privatiseringen drogs tillbaka.

Alla dessa protester har bidragit till att radikalisera revolutionen i Venezuela, som i sin tur har inspirerat andra länder i Latinamerika att kämpa emot nyliberalismen. Men fortfarande hade den venezolanska högern mycket krut kvar, när revolutionen i Venezuela gick in på sitt fjärde år.

Kuppen i april 2002 – folket räddar revolutionen

Lördag den 13 april 2002, mindre än 36 timmar efter att en grupp av generaler och ledare för högeroppositionen tagit makten, föll den kortlivade diktaturen samman. Miljontals människor gick då ut på Venezuelas gator och krävde att demokratin skulle återupprättas. Enbart utanför presidentpalatset hade hundratusentals människor samlats. Strax efter klockan tio på kvällen den 13: e april arresterades den av kuppmakarna utnämnde presidenten Pedro Carmona Estanga (ledare för Venezuelas arbetsgivarförening). De folkvalda och tjänstemän som hade blivit avvisade av kuppmakarna återvände till sina poster. Till sist återvände Chavez under folkligt jubel och kunde återta sin plats som.

Venezuelas president

Kuppen startade med en demonstration mot Chavez den 11 april, då högern efter massiv mediepropaganda fick ut tiotusentals på gatorna. Kuppmakarnas första beslut var att alla Venezuelas demokratiska institutioner skulle upplösas, och med Chavez i fångenskap började man jakten på kända företrädare för rörelsen. Dessutom stängde kuppmakarna ner alla tv-kanaler som stödde Chávez. Att folket trots medieblockaden begav sig ut på gatorna för att störta diktaturen visar på människors beslutsamhet och mod.
Kuppen leddes av högeroppositionen och deras folk i militären. Men det var helt klart att Washington var med och planerade den. Bushregeringen vill gärna ha kontroll över Venezuelas oljeindustri genom att ha en lojal regering. Det är en del av USA: s strategi efter den 11 september att intervenera aggressivt i alla länder. USA: s intresse är delvis ekonomiskt eftersom Venezuela är ett av världens största oljeproducerande länder. Det kaos som USA bidragit till i mellanöstern har gjort att de är i behov av säkra leverantörer av olja.

Den viktigaste faktorn är dock att man är orolig för att den massradikalisering som skett i Venezuela ska sprida sig i ett Latinamerika som plågas av ekonomisk och social kris. Genom att göra sig av med Chavez hoppades USA att de skulle få ett starkare grepp om Latinamerika. En framgångsrik kupp skulle tjäna som en läxa till Latinamerikas folk.

Storlockouten mot Chavez december 2002, januari 2003

För svag för en ny kupp försökte oppositionen samla internationell uppmärksamhet runt den ”odemokratiske” presidenten. Genom sin propaganda kunde man sammankalla en demonstration mot Chavez i Caracas med 100 000 deltagare.

2 december 2002 påbörjades lockouten som syftade till att Chavez skulle avgå. De försökte förlama ekonomin för att tvinga regeringen på knä. De arbetare som kom till sina arbeten stängdes ut. Detta stöddes av CTV (den dåvarande fackföreningsfederation motsvarande svenska LO).

Kapitalägarna försökte samtidigt skapa kaos genom att stoppa leveranser av baslivsmedel. Man använde också sin kontroll över media till fullo: under de två månader som lockouten varade sändes mer än 15 000 reklaminslag mot Chavez (och då har vi inte ens nämnt innehållet i själva programmen). Elitens strypande av tillgången på olja väckte en stor folklig vrede, när det inte fanns bränsle till bilar, bussar och folk till och med dog medan ambulanserna stod stilla.

Reaktionen från vanligt folk kom snabbt – 7 december demonstrerade 2 miljoner människor mot lockouten. Redan 11 december fungerade stora delar av den statligt ägda industrin som vanligt, eftersom arbetarna där gick emot lockouten. I delstaten Carabobo, som är ett av de viktigaste industricentren, uttalade sig 52 fackföreningar mot lockouten.
På det stora statliga oljebolaget PDVSA gjorde en grupp direktörer och högre tjänstemän allt för att sabotera de högteknologiska system som var nödvändiga för driften. Arbetarna kämpade för att ta över kontrollen och fortsätta driva företaget för att minska effekterna av sabotaget. Oljearbetarnas ledare som i tystnad stött kuppen vågade inte stödja lockouten, utan kunde bara se på när arbetarna stegvis tog kontroll över oljeindustrin.
10 januari var PDVSA:s produktion uppe i 50 procent av kapaciteten. I samband med återtagandet av PDVSA styrdes detta högteknologiska storföretag i många fall demokratiskt av arbetarna själva.

När oppositionen insåg att de misslyckats försökte de få banker, skolor och universitet stängda. En del banker stängdes i 48 timmar, men majoriteten påverkades inte. I de flesta skolor såg föräldrar, studenter och lärare till att skolorna förblev öppna, i några fall emot skolledningens vilja.

Efter kuppen och lockouten – folket går på offensiven

Kuppmakarna i statsapparaten gjorde på bara 36 timmar i april 2002 slut på rörelsens naivitet. Folket har alltmer börjat inse hur präglad den gamla staten är av korruption, ineffektivitet och vägran att utföra demokratiskt fattade beslut. Efter kuppen och lockouten hade folket fått nog av elitens sabotage. Detta ledde till att regeringen år 2003 tillsammans med folkrörelsen lanserade det man kallar för misiones. Istället för att reformer genomförs genom staten går pengar direkt till sociala projekt – misiones – som genomförs med stor samverkan från de som är berörda.

Efter de fyra år som misones existerat är resultaten slående: miljontals vuxna deltar i utbildningssatsningarna, fattiga har fri tillgång till gratis sjukvård, och tiotusentals kvinnor har fått lån genom kvinnobanken.

Långt ifrån att vara Chávez eget verk har revolutionen drivits framåt och vid varje avgörande tillfälle räddats av det venezolanska folkets massor. De förde regeringen tillbaka till makten efter kuppen 2002, de startade upp oljeindustrin efter lockouten, och de har byggt upp en mäktig massrörelse med miljoners deltagande. Venezuelas arbetare och fattiga har mer än nog visat sig mogna att styra staten – som ännu präglas av ineffektivitet och korruption. Som Chávez själv påpekat finns det bara ett sätt att utrota fattigdomen: att ge de fattiga makten.

Folkomröstningen augusti 2004

Efter att ha misslyckats två gånger med att störta Chávezregeringen genom odemokratiska metoder, satsade nu högern allt på en folkomröstning för att återkalla Chávez mandat. Genom konstitutionen från 1999 måste det hållas beslutande folkomröstning, för att avgöra om en politiker ska få sitt mandat åter kallat, om en politikers förtroende om 20 procent av väljarkåren kräver det. Denna rättighet har använts av såväl högern som vänstern och lett till att tiotals politiker avsatts mitt under mandatperioderna av sina missnöjda väljare.

Efter en stor kampanj, där många anställda hotats med sparken om de inte skrev på för folkomröstning, presenterade oppositionen 3,6 miljoner namn. Dessa namnunderskrifter analyserades sedan av valmyndigheten, som ansåg 1,9 miljoner av underskrifterna vara godkända, medan 1,1 miljoner sågs som tveksamma och 460,000 helt inkorrekta. Bland de helt inkorrekta underskrifterna fanns bland annat döda, småbarn och utländska medborgare. Valmyndighetens analys innebar att oppositionen inte nått upp till 20 procent av väljarkåren, vilket väckte kravaller i Venezuelas rikare områden.
Som en lösning på krisen beslutade valmyndigheten att ge folk möjlighet att bekräfta att de verkligen ville skriva under för en folkomröstning. Efter fem dagars kampanjande godkändes 2,4 miljoner av högerns namnunderskrifter, även om valmyndigheten i en senare analys kom fram till att 15 000 av signaturerna tillhörde människor som dött år 2003. Polisen gjorde också under kampanjen beslag av tusentals förfalskade ID-kort, som man misstänker att oppositionen använt för att fejka signaturer.

Efter en kampanj med stora massdemonstrationer från båda sidor, där Chávez understöddes av så kallade valbataljoner med deltagande av drygt 1 miljon aktivister, röstade 59 procent för att ha kvar Chávez, medan 41 procent röstade emot. Efter att ha deklarerats som segrare på valnatten, bjöd Chávez in oppositionen till samtal för nationell samling, vilket besvarades av flera dagars kravaller från oppositionens sida.

Chavez blir socialist

Fram till år 2005 hade Chávez aldrig pratat om socialism, utan sa sig vilja gå en liknande väg som socialdemokratin gått i väst. Men överklassens och statsbyråkratins budskap till det venezolanska folket var tydligt: så länge vi har makten tänker vi inte tillåta att ni genomför grundläggande reformer för att förbättra era livsvillkor.

Detta ledde till en stark frustration bland folk, man hade genom kampen börjat ta stora steg framåt, men gång på gång möttes man av motstånd från eliten i samhället. Det blev alltmer uppenbart att man behövde gå en annan väg än den nyliberala och kapitalistiska för att bryta sig loss från den fattigdom och korruption som plågat landet under hundratals år.

Första gången Chávez uttalade sig till förmån för socialismen var på World Social Forum i januari 2005. Till publikens jubel sa han: ”Varje dag blir jag mer övertygad, det finns ingen tvekan, och som många intellektuella har sagt är det nödvändigt att överskrida kapitalismen. Men kapitalismen kan inte överskridas med kapitalistiska metoder, utan genom socialism, sann socialism med jämlikhet och rättvisa. Men jag är också övertygad om att det går att genomföra genom demokrati, men inte den typ av demokrati som Washington försöker pracka på oss. Vi måste återuppfinna socialismen. Det kan inte vara den typ av socialism som vi såg i Sovjetunionen, utan den kommer att utformas när vi utvecklar nya system som bygger på samarbete, inte konkurrens”. (Cleto A. Sojo – Venezuela’s Chavez Closes World Social Forum with Call to Transcend Capitalism, Venezuelanalysis)

Efter World Social Forum gjorde Chávez en rad radikala utspel, bland annat varnade han de storföretag som saboterade ekonomin att de skulle nationaliseras om de inte skärpte sig. Han förklarade att man hade en lista på drygt 1000 företag som misstänktes delta i sabotage, och uppmanade arbetarna att ockupera sina företag, i enlighet med parollen “En stängd fabrik är en ockuperad fabrik!”. Men Chávez uppmaning hörsammades inte av de fackliga ledarna.

Samma år genomfördes de första nationaliseringarna: pappersbruket Venepal förvandlades efter ett år av ockupation till det arbetarstyrda företaget Invepal. I samma veva togs fabriken Veneval (tillverkar ventiler till oljeindustrin) över av arbetarna och staten tillsammans, och döptes om till Inveval.

Efter att Chávez kommit ut som socialist var det dags för val till nationalförsamlingen. Opinionsmätningarnas prognoser tydde på en jordskredsseger för Chávez allians över högeroppositionen. Men istället för att möta ännu ett valnederlag, valde oppositionen att bojkotta valet, trots att valet sedermera godkändes av alla internationella valobservatörer på plats. Därför valdes enbart representanter för den bolivarianska rörelsen in.

På grund av bojkotten tillsammans med människors låga förtroende för partier och politiker röstade enbart 25 procent av väljarkåren. Den nationalförsamling som nu sitter i Venezuela har ett betydligt svagare mandat från väljarna än Hugo Chávez, vars röstetal har ökat kraftigt i varje val sedan 1998.

Presidentvalet 2006

I december 2006 hölls presidentval i Venezuela. Spänningen i landet illustrerades tydligt veckan innan valet, då högern först mobiliserade flera hundra tusen till en manifestation i Caracas, som besvarades dagen efter av 2 miljoner människor som slöt upp för att visa sitt stöd för Chávez.

Resultatet blev en överväldigande seger för revolutionen: 63 procent röstade för Chávez, medan 36 procent stödde högerns kandidat Manuel Rosales. Att bara 0,2 procent lade sin röst på någon annan än de två huvudkandidaterna visar vilken vikt folk lade vid sin röst. Valdeltagandet var det högsta i Venezuelas historia, uppåt 80 procent, och Chávez röstetal fördubblades gentemot valet 1998.

Chávez sa i sitt segertal att folket inte röstat på honom som person, utan för att förvandla Venezuela till ett socialistiskt land. Valet godkändes liksom alla andra valprocesser som hållits under Chávez tid av internationella valobservatörer.

Nytt parti och ny konstitution

Under 2007 har bygget av PSUV startat, Venezuelas förenade socialistiska parti. Människor uppmanas att registrera sitt intresse för att ansluta sig för att man ska kunna bilda partiorganisationer som ska kunna välja delegater för att i slutet av året ha partiets konstituerade kongress.

Den stora privata tv-kanalen RCTV: s (som aktiv stödde militärkuppen mot Chavez) licens att sända i det statliga grundutbudet upphör och förnyas inte. Oppositionen tillsammans med imperialismen startar en kampanj till försvar för ”pressfrihet”. Det påstås att tv-kanalen har stängts ner. När kampanjen trappats av börjar RCTV åter sända via satellit.

Chavez förklarade i början av året att alla de företag som privatiserats skulle åternationaliseras. På detta följde nationalisering av el och telekomföretag. 1 maj togs det sista privata oljeföretaget över (även om utländska bolag fortfarande har ägande ihop med PDVSA i oljesektorn).

Den 2 december röstar venezolanerna om en ny konstitution. Förslaget arbetades fram på så sätt att Chávez förde fram ett grundförslag på 33 reformer, varpå man inledde diskussioner i nationalförsamlingen som pågick i ett antal veckor. Dessutom gick man ut på gatorna och organiserade under en dryg månad totalt 10 000 öppna möten, där befolkningen fick föra fram förslag till ändringar eller tillägg till konstitutionsreformerna. Efter all denna diskussion runtom i landet tillförde nationalförsamlingen 36 reformer och godkände det omarbetade förslaget i sin helhet.

Bland reformerna som föreslagits finns sex timmars arbetsdag, förbud mot diskriminering på grund av sexualitet, krav på jämlik könsfördelning till politiska poster och ett socialt skyddsnät för arbetande inom den informella sektorn. Dessutom föreslås en massiv maktöverföring till olika direktdemokratiska organ, som till exempel lokalsamhälles-, arbetar-, student- och bonderåd. Tanken är att dessa ska kunna gå ihop i gemensamma gräsrotsstyrda “kommuner”, som steg för steg ska ersätta den traditionella offentliga förvaltningen.

Bland de internationellt mer kända och kritiserade reformerna finns förslagen om att presidentens mandatperiod ska förlängas från 6 till 7 år och att gränsen, för antalet gånger presidenten kan väljas om, tas bort.

Man kan vara säker på att kampen kommer bli intensiv fram tills dess. Delar av oppositionen talar om att stoppa reformerna genom våldsaktioner, och i oppositionstidningen El Nacional manades nyligen armén att “krossa konstitutionsreformerna”. På den andra sidan står de allt mer välorganiserade venezolanska massorna, organiserade i PSUV – Venezuelas första gräsrotsparti. Att konstitutionsreformerna kommer godkännas av det venezolanska folket råder det ingen större tvekan om, frågan är dock om oppositionen kommer acceptera att de genomförs utan att ta till våld. Den enda permanenta lösningen på överklassens och oppositionens konspirationer mot demokratin är att folket tar makten genom sina egna gräsrotsorgan, och ju förr det görs desto bättre.

Frågor:

Vad ligger bakom att revolutionen i Venezuela kunnat utvecklas så långt?

Vilka skillnader och likheter finns det mellan revolutionen i Venezuela och andra revolutioner?

Hur beskrivs Venezuela i svensk media?

Vad har uppnåtts?

Välfärd

När Hugo Chávez kom till makten 1998 var Venezuela ett land där majoriteten stod utan tillgång till grundläggande sjukvård. Man hade följt nyliberala idéer om att vården är en vara som alla andra. Mot detta synsätt krävde den bolivarianska rörelsen att hälsa skulle ses som en rättighet, och kämpade för att vården skulle bli gratis och tillgänglig för alla.
År 2003 lanserade regeringen Mision Barrio Adentro, ett hälsovårdsprojekt genom vilken man skulle bygga upp tusentals hälsovårdskliniker och till en början besätta dem med främst kubanska läkare. Projektet gav den venezolanska majoriteten snabbt tillgång till grundläggande och preventiv vård. Något som förvägrats dem av tidigare regeringar.
Nio år efter att folket förde Chávez till makten kan vi se resultaten i nedanstående tabell:

Mision Barrio Adentro visar vad som är möjligt att göra om man har en vänsterregering som backas upp och drivs framåt av ett kämpande folk. Fortfarande är problemen i Venezuela många, fattigdomen är hög och miljoner lever i kåkstäder, där den sanitära situationen är ohållbar – men folket har visat vägen för övriga Latinamerika. Vården är inte en handelsvara, och hälsa är en rättighet som inte går att sätta ett pris på!

På utbildningsområdet har man också uppnått mycket. Just nu studerar mer än 4 miljoner vuxna venezolaner gratis genom utbildnings-misones Robinson, Ribas och Sucre. Dessa misones organiseras i hög grad av folkrörelseaktivister, och har band annat lett till att analfabetismen utrotats genom den så kallade ”Yo si puedo”-kampanjen (”Javisst kan jag”-kampanjen). Under knappa två år lärde sig 1,5 miljoner venezolanska medborgare att läsa. Samtidigt har hundratusentals uppnått gymnasie- och högskoleexamina genom Robinson-, Ribas- och Sucre-misones.

Effekterna av vård- och utbildningsmissionerna syns inte i fattigdomsmätningarna, men ändå har fattigdomen sjunkit från 43 procent innan Chávez till 30 procent idag. Dessutom har fattiga nu tillgång till subventionerad mat och medicin via de statliga Mercalbutikerna, och de allra fattigaste har rätt till dagliga ransoner från folkköken, som drivs av lokalinvånare. Revolutionen har inneburit en djupgående förändring av de fattigas livsvillkor, när man byggt upp ett socialt skyddsnät som alla har fri tillgång till. Det är därför inte överraskande att det var just de fattigaste som modigast stod upp mot den kortlivade diktaturen i april 2002.

En kvinnorevolution

Kvinnorna står i första ledet i den venezolanska revolutionen. De var först med att våga sig ut på gatorna för att besegra kuppen 2002. Det är också de som har mest att vinna på revolutionen och dess olika missioner. I 60 procent av Venezuelas fattiga hem är kvinnan ensamstående.

Konstitutionen har på omvägar i praktiken legaliserat rätten till abort (tillföljd av katolska kyrkans starka ställning är abortfågan kontroversiell i Venezuela) genom att det strider mot konstitutionen att åtala någon för att ha genomfört en abort. Staten har också enligt konstitutionen ansvaret för att bistå med gratis vård och familjeplanering under graviditeten. Genom Mision Vuelvan Caras (numera omdöpt till Mision Che Guevara) har 250 000 människor utan arbete fått stöd till att bilda kooperativ. Av dessa är 60 procent kvinnor, 30 procent levde tidigare i extrem fattigdom, och mer än 50 procent hade inte gått ut grundskolan.

Dessutom pågår omfattande satsningar på att bygga ut daghem, samtidigt som en mision – ”Madres del barrio”, knyter ihop ensamstående mödrar i grupper om 5-15, för att dessa ska kunna organisera ett löpande barnpassningsschema. På så sätt hoppas man frigöra tid för kvinnorna, att arbeta och delta i utbildnings-misones, medan de står i daghemskön.
Fortfarande finns dock stora problem, en överväldigande majoritet av ministrarna är till exempel män. Kvinnorna dominerar som mest ju närmare rörelsens bas man kommer, och inflytandet minskar sedan ju högre upp i maktstrukturen man kommer. Jämfört med andra latinamerikanska länder ligger Venezuela i fronten, och har en regering som visar många tecken på att vilja lösa problemen, men enbart en aktiv kvinnokamp kommer att kunna bryta mansdominansen i det venezolanska samhället.

Kamp mot rasism

Venezuela har en historia präglad av rasism. Landet var länge en spansk koloni där svarta och indianer hölls som slavar. Genom åren har den vita minoritetens maktställning återskapats likväl som beroendet till en utländsk kolonialmakt, från Spanien till i modernare tid främst USA. Men de olika etniciteterna har blandats sinsemellan vilket gör att det är svårare att urskilja etniska särdrag än i till exempel USA och Europa. Detta har tagit udden av rasismen till viss del.

Men man kan fortfarande se att rasism och diskriminering förekommer. Man kan fortfarande se att i överklassen finns opropportionerligt många vita jämfört med landet i helhet och rasism är vanligt också inom bland annat polisen och media.

Det stod i den förra venezolanska konstitutionen att alla människor är lika mycket värda, men med den nya konstitutionen som genomdrevs 1999 slogs det fast att etnisk diskriminering också var straffbart.

Man har bytt ut en högtid som tidigare tillägnats Columbus minne mot ”Ursprungsfolkens motståndsdag”, en tydlig markering. I nya konstitutionen framhålls den indianska befolkningens rättigheter gällande till exempel språk, tillgång till mark och dess rätt till frihet i förhållande till storföretagens exploatering. Afro-venezolanska nätverk arbetar för att genomdriva förslag om att afro-venezolanernas ställning också ska stärkas i konstitutionen.

Det pågår idag en kamp emot rasismen i Venezuela och den är långt ifrån avslutad. Chavez är landets första ickevita president och oppositionsvänliga privatägda media har ofta kommit med rasistiska förolämpningar som att kalla honom för ”apa” och andra ord som används för att förnedra mörkhyade.

Att landets regering använder resurserna för att tillgodose landets befolkning och inte USA:s/Spaniens imperialistiska intressen är också ett brott gentemot de kvarlevande rasistiska och koloniala förhållandena på ett mer internationellt plan.

Frågor:

Hur skiljer sig välfärden i Sverige och Venezuela? Finns det något de har som inte vi har?

Socialism vs. kapitalism

Ekonomi

Precis som i övriga Latinamerika domineras Venezuelas ekonomiska utveckling av utländska kapitalintressen. Naturtillgångar exploateras på storföretagens villkor och vinsterna hamnar i fickorna på kapitalägare i framför allt USA. Samtidigt konkurrerar varor från det industrialiserade och teknologiskt utvecklade väst ut inhemsk produktion vilket förhindrat en industrialisering och utveckling av den inhemska produktionen.
I Venezuelas statliga oljebolag försvann tidigare hundratals miljoner dollar varje år i korruption utan att staten hade någon kontroll. Den inhemska produktionen är outvecklad vilket leder till att landet tvingas importera 60 procent av konsumtionsvarorna. 70 procent av jordbruksprodukterna som konsumeras i landet importeras, trots stora bördiga jordarealer.

Samtidigt som den ekonomiska världsordningen – imperialismen – förhindrar utveckling för folkflertalet tjänar en liten inhemsk elit på den samma. Resurserna är oerhört ojämnt fördelade. Ekonomin kontrolleras av ett fåtal stora kapitalägare i inte minst multinationella företag. 60 procent av jorden ägs av 1 procent av befolkningen.
Den politiska omsvängningen i och med Chavez makttillträde 1998 innebar ett hot mot denna elit som gör sitt yttersta för att försvara sina intressen. Detta blev särskilt tydligt i och med storlockouten 2003. Deras vapen mot de politiska förändringarna är främst ekonomiskt sabotage och investeringsstrejk.

Staten driver ekonomin

Alla dessa problem till trots har Venezuela den högsta tillväxten i Latinamerika och den näst högsta i världen (efter Kina). Arbetslösheten har minskat från 15 procent 1999 till 8,3 i juni 2007. Andelen fattiga har minskat från 55,1 procent när det var som värst under storlockouten till 30,4 procent i slutet av 2006.

Denna utveckling har skett tack vare stora offentliga investeringar. Detta har i sin tur möjliggjorts dels genom skärpt beskattning av de utländska oljebolagen och bättre satteindrivning från privatpersoner och företag, dels genom att oljepriserna näst intill femdubblats sedan Chavez kom till makten. De offentliga utgifterna utgjorde 1998 25 procent av BNP, 2004 32 procent och 2006 39,4 procent. Statens investeringar ökade 2005 med 50,2 procent och med ytterligare 50,8 procent 2006.

Stora investeringar har gjorts i infrastruktursatsningar och offentliga arbeten. En stor bro har byggts över Orinocofloden, järnvägslinjer har byggts och tunnelbanesystem har byggts ut under flera städer. Att sådana satsningar inte gjorts tidigare visar på problemen med att ekonomin domineras av utländskt kapital. Även om ett järnvägsnätverk skulle ha kunnat utveckla ekonomin och integrera landet har det inte byggts eftersom företagen inte behövde det för att frakta ut oljan. Historiskt har i princip all industriell utveckling i Venezuela skett genom statliga investeringar som oljetillgångarna möjliggjort (som till exempel under presidenten Carlos Andres Peréz första regeringsperiod.)

För att få fart på den inhemska produktionen och bli mer självförsörjande har regeringen en rad olika angreppspunkter. Vissa nationaliseringar har genomförts av bland annat CANTV ett telekomföretag (vilket möjliggör stora satsningar på billig telefoni och utbyggnad av mobiltelefonnätet), multinationella företag som arbetar med oljeutvinning i Orinocobältet samt elektricitetsföretaget Electricidad de Caracas.

Ett statligt holdingföretag har bildats – Coniba. Dess syfte är att bygga 12 större statliga företa. Det handlar om papper, aluminium, textiler och andra strategiskt viktiga produkter.

En rad mindre företag som skuldsatts, körts i botten och övergivits har på regeringens uppmaning övertagits av arbetarna för att drivas i kooperativ form och i olika former av samägande med staten. En särskild mision ger människor utbildning och annan hjälp för att starta och driva kooperativ.

Inom jordbrukssektorn omfördelas jord till kooperativ där flera familjer ansvarar för en större jordareal och ges tillgång till traktorer, skördetröskor och andra tekniska hjälpmedel. Man har inrättat en statlig matvarukedja Mercal som köper in jordbruksprodukterna från kooperativen. I Mercal butikerna säljs basprodukter till lågt pris. Målet är att bygga upp en sluten produktionskedja där landet ska bli självförsörjande på basvaror.

Problemen kvarstår

De första åren av Chavez regeringsperiod ökade inte BNP för att sedan tillföljd av lockouten 2002 dramatiskt rasa. När lockouten besegrades 2003 vände ekonomin upp. Tillföljd av statliga investeringar och den internationella högkonjunkturen har BNP sedan fortsatt att utvecklas positivt

Genom de statliga investeringarna har det privata näringlivet gynnats. Det skapar en efterfrågan och inebär att företag kontrakteras för att genomföra byggprojekt och liknande. Inte minst inom finanssektorn har stora vinster tagits ut. Men detta till trots fortsätter företagen sin vägran att själva investera. För första gången under Chavez åtta år vid makten minskade direktinvesteringarna från utlandet 2006.

Medan statens investeringar möjliggör för företagen att kamma hem goda vinster gör regeringens försök att via regleringar tvinga företagen till att bidra till ekonomins utveckling att företagen på andra sätt och i andra områden får svårare att verka. Man har bland annat regleringar för vad olika basmatvaror får kosta, kontroller av valutaväxling, ett förbud för företag att importera sådant som kan producera i landet och det finns regler för vilket belopp som banker måste låna till olika delar av ekonomin.

När företagen inte får sälja varor till marknadspriser lagras varorna för att tvinga fram en höjning av priserna eller så säljs dom på en svart marknad. Företagens ovilja att investera i företagen leder successivt till att produktiviteten sjunkit. Uppskattningar gör gällande att 5000 företag lagt ner sin verksamhet mellan 1997 och 2006.

Chavez gav uttryck för den problematiska situationen när han hotade att förstatliga stålföretaget SIDOR och bankerna. Han sa till bankerna ”vi kan inte ha en situation där staten är de enda som ger lån till utveckling av landets produktion”. Han tillade ”vi kan inte acceptera SIDOR: s position. Företaget får råmaterial, el och bränsle billigt från staten. Det tillverkar stål som säljs på världsmarknaden, till världsmarknadspris, som sedan omvandlas till industrivaror och maskiner i andra länder som sedan säljer tillbaka till Venezuela till världsmarknadspris”.

Kooperativen har svårt att överleva konkurrensen på den kapitalistiska marknaden. De har problem med att få tillgång till råmaterial, få lån och hitta marknader för deras produkter. Enligt officiella siffror ökade antalet kooperativ från 900 år 2001 till de 215 000 som nu är registrerade. Men bara 70 000 av dessa är aktiva, vilket innebär att nästan 70 procent har misslyckats.

Kooperativen används av stora företag för att outsourca arbetsuppgifter, man låter arbetarna bilda kooperativ och bjuda under varandra i kampen om att vinna upphandlingar.

Samtidigt som produktionen släpar efter har reformerna gjort att vanliga människors ekonomiska situation förbättrats vilket innebär att efterfrågan ökat. Detta leder till brist på basvaror i affärerna (26 procent) och hög inflation (20 procent).

När politiker och ekonomer i Sverige diskuterar problemen med inflation är den självklara lösningen alltid att sänka efterfrågan genom att försämra för vanliga människor (nedskärningar i välfärden eller sänkta löner). Vill inte företagen investera då är lösningen ett bättre företagsklimat det vill säga att göra det möjligt för företagen att ta ut större vinster genom försämrade villkor för de anställda.

Men folket i Venezuela vägrar att ge upp den värdighet och de grundläggande rättigheter som de har vunnit. Tvärt om kräver de att utvecklingen måste gå framåt, stora problem kvarstår. De vägrar gå tillbaka till det som en gång var. Det är tydligt att storföretagens väg innebär utveckling på kapitalägarnas villkor det vill säga ingen utveckling för landet, så som fallet har varit under hundra år av kapitalism i Venezuela. Problemen med inflation måste lösas, inte genom att folket sänker sin standard, utan genom att produktionen sätts i gång så att efterfrågan kan mötas.

Arbetare och bönder tar makten

Under storlockouten 2003 togs många företag över och drevs av arbetarna. Oljebolaget PDVSA som är ett av Latinamerikas största företag, en högteknologisk jätte, drevs demokratiskt av arbetarna i 40 till 50 dagar. I diskussionerna efter detta drogs slutsatsen att om arbetarna kan styra PDVSA kan arbetarna styra vilket annat företag som helst, ja hela samhället.

Inveval, ett företag som tillverkar ventiler till oljeindustrin, har drivits under arbetarkontroll sedan april 2005. Till följd av arbetarnas krav har fabriken förstatligats. I stället för chefer väljer arbetarna via stormöten ”produktionssamordnare”, på mandat som när som helst kan dra tillbaka. ”Alla här får exakt samma lön oavsett om de jobbar med administration, politisk organisering, säkerhet eller med att hålla golvet rent” berättar Marino Mora, en av arbetarna på fabriken i en intervju.

Förutom att arbetarna visar att de kan styra företagen så visar samlade erfarenheter från arbetarstyrena att arbetarna gör det betydligt effektivare än kapitalisterna. Ingen känner produktionen bättre än arbetarna själva, arbetarkontroll innebär att arbetarnas kunskap och kreativitet kommer till sin rätt. När arbetarna styr själva innebär det att produktionen utformas efter deras behov alltså en hälsosam arbetsmiljö. Dessutom blir arbetsglädjen och stoltheten en annan vilket också påverkar produktionsresultatet.
Problemen i ekonomin beror inte på arbetarnas oförmåga utan på att de arbetarstyrda fabrikerna hittills har varit undantag i en i övrigt kapitalistisk ekonomi. På Inveval har arbetarna arbetat hårt för att få tillgång till råmaterial likväl som för att få beställningar. Företaget är underleverantör till det statliga oljeföretaget PDVSA men samarbetet med dem har varit mycket problematiskt. Arbetarnas slutsats är att korrupta personer i PDVSA: s ledning mycket hellre gör affärer där de kan tjäna pengar. ”PDVSA: s upphandlingsprocess bjuder in till korruption. De borde lägga av med upphandlingarna och bara köpa in ventiler från oss eftersom vi är ett statligt företag och de är ett statligt företag” säger Marino Mora i ovan nämnda intervju.

Vad som är företagsekonomiskt lönsamt och vad som är samhällsekonomiskt lönsamt kolliderar i Venezuela på ett tydligt sätt i kampen mellan de privilegierade och arbetarna. För att lösa problemen kräver arbetarna på Inveval förstatliganden och att konkurrens ersätts med ekonomiskt samarbete för att möta samhälleliga behov. ”Vi vill att staten ska äga företaget till 100 procent, men att det står under arbetarkontroll, att arbetarna ska kontrollera produktion och administration. Det är så här vi ser på den nya produktionsmodellen, vi vill inte skapa några nya kapitalister här” säger Pinero, en annan arbetare på Inveval.

Arbetarna på Inveval har tagit initiativ till att samla arbetarna på de olika ockuperade fabrikerna i Venezuela i föreningen FRETECO. I oktober 2006 hölls en nationell kongress med representanter från 10 fabriker och 30 juni 2007 hölls ett möte med representanter från 20 fabriker. På FRETECOs möten diskuteras erfarenheter, problem likväl som strategier för hur arbetarrörelsen kan ta över fler fabriker och hur de kan genomföra en verklig arbetardemokrati. FRETECO har också gemensamma möten med arbetare på ockuperade företag i andra delar av Latinamerika.

Livsmedelsproduktionen är en särskilt monopoliserad sektor i den venezolanska ekonomin. Den domineras av en handfull företag så som Polar som aktivt saboterar produktionen. Detta är ett särskilt stort problem eftersom mat är så grundläggande för människors överlevnad.

För några månader sedan hölls en demonstration i Caracas med anledning av sabotagen i livsmedelsindustrin och bristen på livsmedel. Demonstrationen organiserades av bondeorganisationen Ezequiel Zamora och andra revolutionära organisationer. De ockuperade arbetsgivarföreningens lokaler och skanderade “om ni tar vår mat tar vi era fabriker”. Ezequiel Zamoras nationella bondefront har meddelat arbetarna i FRETECO att de behöver råd från dem så att de får den kunskap som behövs för att ockupera och ta över fabriker i livsmedelsbrachen.

Den statliga livsmedelskedjan Mercal står inte under demokratisk kontroll vilket har lett till korruption och stölder av produkter på alla nivåer i företaget. Där kräver arbetarnas fackliga organisation arbetarkontroll och organiserandet av konsument och producent råd för arbetarna att samarbeta med i styret av nätverket.

I arbetarnas kamp och samarbete finns fröet till en socialistisk ekonomi. FRETECO kräver att de stora företagen förstatligas och att arbetarkontroll utvecklas i hela ekonomin, att konkurrensen ersätts med demokratisk planering. Det är lätt att föreställa sig vilket eko detta skulle få i Latinamerika och världen över.

Frågor:

Varför har länderna i syd inte kunnat bygga upp välfärdssystem som vi har i väst?

Är det möjligt att kombinera socialism och kapitalism?

Staten

Revolutionen i Venezuela hotar inte bara ett privilegierat skikt i näringslivet utan också deras privilegierade kamrater inom staten. Själva den statliga apparaten är formad utifrå storföretagens intressen. För att genomföra reformer som gynnar folkflertalet har det varit nödvändigt att ta strid mot den statliga byråkratin och/eller kringgå den.

I en intervju med Chavez i Panorama Digital beskriver han problemen så här: ”Det största hotet kommer inifrån. Det pågår en ständig byråkratisk kontrarevolution. Jag är en fiende på daglig basis. Jag måste gå runt med en piska eftersom jag blir attackerad från alla håll av dem, en gammal byråkrati och en ny som gör motstånd mot förändringar. Detta i en utsträckning så att jag ständigt måste vara på min vakt när jag ger order och följa upp dem så att de inte stoppas, förvrids eller förminskas av den byråkratiska kontrarevolutionen som existerar i staten.”

William Mantilla var tidigare viceminister för ministeriet för ”folkmakt för samverkan”. Mantilla var som ung och radikal kraft utnämnd för att driva på utvecklingen av lokalsamhällesråd. Efter att ha blivit avsatt och ersatt med en blekare figur beskriver han i sitt avskedsbrev hur han ständigt ”blockerades för att förhindra utvecklingen av våra aktiviteter utifrån förslag som presenterades under mitt mandat (ett tydligt exempel var att jag aldrig fick tillgång till lösenordet till [lokalsamhällesrådens nationella databas] Sicom).

Rättsväsende, polis och militär

Inom rättsapparaten och polisen finns stora problem. Tidigare var det tillåtet för polisen att kvarhålla misstänkta i åtta dagar utan åtal eller häktning. Trots att detta har ändrats är det vanligt med godtyckliga gripanden framför allt i fattiga stadsdelar i de större städerna. Fängelserna är överfulla och de präglas av laglöshet. Till följd av ineffektivitet och överbelastning i rättsprocessen väntar nästan hälften av alla frihetsberövade i landet ännu på rättegång.

Högerkrafter inom polisen attackerar vänstern. När arbetarna från fabriken Sanitarios Maracay demonstrerade för att den fabrik de ockuperat skulle förstatligas sköt polisen skarpt på dem. På landsbygden har paramilitära grupper mördat bondeledare för att förhindra att jord tas över av kooperativ. Efter militärkuppen 2002 vägrade högsta domstolen att döma kuppmakarna trots att de upplöst parlamentet, avskaffat demokratin, förbjudit fri press och mördat runt 50 personer. Danilo Andersson, åklagaren som utredde bevisen mot kuppmakarna mördades i ett bilbombsattentat 2004.
Initiativet till kuppen togs av en grupp generaler som meddelade att om Chavez inte frivilligt avgår skulle militären agera, samtidigt motsatte sig en majoritet av befälen kuppen. Detta visar tydligt att militären i Venezuela är präglad av motsägelsefulla krafter: å ena sidan har den en relativt folklig bas, å andra sidan finns det överallt reaktionära och privilegierade krafter som motsätter sig revolutionen.

Problemet är att staten inte låter sig ställas under demokratisk kontroll. För att folket inte ska vara utlämnade till en liten grupp generalers infall, pågår sedan länge en process av uppbyggande av en folkmilis. Detta innebär att folket organiserar sig i försvarsenheter utifrån bostadsområden och arbetsplatser.

Målet är att förändra hela arméns roll. Att den reguljära armén ska sammansmältas med milisen till ett verkligt folkförsvar under demokratisk kontroll. Men arbetet går trögt – än består på många sätt den gamla borgerliga militärapparaten. Den tidigare högt uppsatta officeren Alberto Müller Rojas beskriver läget i en intervju i Ultimas Noticias, 30 juni 2007: ”I militärledningen finns det ett motstånd mot de förändringar som anpassningen till en ny försvarsmodell skulle innebära, eftersom detta skulle ta bort ett antal privilegier och definitivt ta ifrån militärapparaten dess roll som en dominerande politisk aktör i det venezolanska samhället.”

På frågan om han tror att högern dominerar i armén svarar han: “Jag vet inte. Vi i vänstern har alltid funnits i kasernerna men vi har aldrig varit i majoritet.” Rojas kritiserar i intervjun Chavez för att han agerar på ett motsägelsefullt sätt i förhållande till armén och menar att han är rädd att provocera krafterna i armén, och i stället för att lösa problemet kringgår det.

Folkmakten

Den enda makt som kan bekämpa statens odemokratiska strukturer och omvandla den är miljonernas aktiva deltagande i samhällslivet. Utan det skulle ingenting ha förändrats, utan folkets insats skulle Chavez vara kvar i det fängelse han placerades i 2002.
I och med den nya konstitutionen i Venezuela kan folket mer eller mindre direkt avsätta alla valda representanter. Detta speglar en utbredd uppfattning hos människor om hur samhället ska fungera. Folket har rest sig och i och med detta har de vunnit en enorm stolthet. Ständigt utspelar sig strider mellan folket och folkvalda som förlorat förtroendet.
Ur kampen har olika former av organisering vuxit fram. Människor har samlats i grupper och en underifrånstruktur har vuxit fram så som fallet var under folkomröstningskampanjen 2005. Men byråkratins manövrar och de ekonomiska realiteterna som tvingat människor till hårt arbete för överlevnad och därmed begränsat deras möjlighet till samhällsengagemang har trubbats av eller förlamat strukturerna.
Med förbättrade livsvillkor ges förutsättningar för en mer stabil aktivitet och organisering. I förslaget till ny konstitution finns lagstadgad sex timmars arbetsdag, detta skulle drastiskt förbättra människors möjlighet att delta i samhällslivet.

I april 2006 antogs en lag som gav stöd till och lokalsamhällesråd (consejos comunales) som fanns runt om i landet. Råden utgörs av 200 till 400 familjer i tätbefolkade områden, 20 familjer på landet och 10 familjer när det gäller ursprungsbefolkningens råd. De avgörande besluten fattas av stormöten där minst 10 procent av befolkningen över 15 måste delta för att besluten ska gälla.

I mars 2007 hade 19 500 råd registrerats. Långt fler är under processen att bildas och bli registrerade. Lokalsamhällesråden har laga stöd att ansvara för utveckling och beslutsfattande i de områden de styr över. För att kunna axla detta ansvar ges de betydande ekonomiska resurser. I januari 2007 tillkännagavs att motsvarande 5 miljarder USD skulle överföras till lokalsamhällesråden. Tack vare stödet har råden genomfört tusentals lokala projekt som asfaltering av vägar, inrättande av sjukhus och inrättande av vatten och avloppssystem. Nära 300 lokala banker har inrättats.

Den statliga byråkratins motstånd har tvingat fram alternativa sätt för att genomföra reformer. Genom misiones kringgås de vanliga offentliga strukturerna. Pengar ges direkt till projekt som genomförs med stor samverkan av de som är berörda. Det är tack vare dessa som analfabetismen har kunnat utrotas och tack vare dessa som läkarvård och mat kan garanteras fattiga människor runt om i landet.

En viktig roll spelar ungdomsorganisationen Frente Fransisco de Miranda som bildades 2003. 50 000 ungdomar har i 11 omgångar skickats till Kuba för att utbildas till socialarbetare eller sociala kämpar som de kallas. Heltidsaktivisterna tjänar 80 procent av minimilönen. De arbetar på olika misiones de engagerar medborgarna och uppmärksammar missförhållanden. Sexhundra ungdomar från ”Frente Fransisco de Miranda” arbetar med att genomföra misiones på landets fängelser. Samtidigt finns Mision Humanisacion som samlar fångarnas anhöriga för att kräva förbättringar av situationen för fångarna.

Folkets organisering visar att vanliga människor kan axla makten i samhället. Ledningen i storföretagen och byråkraterna i staten är inte nödvändiga utan tvärtom ett hinder i vägen för skapandet av ett välfungerande och demokratiskt samhälle. I samarbetet mellan råd i lokalsamhället och råden på företag och inom jordbruket, med representanter på återkall bara mandat på högre nivå i samhället, kan en ny ordning utan klasser och stat byggas. ”Folkmakten tar sig uttryck i inrättandet av grannskap, lokalsamhällen och självstyre i städerna, genom lokala råd, arbetarråd, bonderåd, studentråd och andra som lagen anger”, står det i förslaget till ny grundlag.

Än består den gamla staten. Det är två system som fullständigt motsäger varandra. Vägen fram består inte av en enkel utstakad väg utan består av en kamp mellan folkflertalet och det fåtal som försvarar sina privilegier.

Frågor:

Vad behöver förändras för att få en stat som inte göder inefektivitet och korruption?

Hur skiljer sig sättet att organisera demokratin mellan Sverige och Venezuela?

Bygget av en arbetarrörelse

Facket

Före 2003 var den största fackliga centralorganisationen CTV (Confederación de Trabajadores de Venezuela). Vid sidan av denna fanns ett par andra centralorganisationer. Dessutom var många fackförbund och fackklubbar inte anslutna till någon centralorganisation.

Facket har i stor utsträckning saknat de mest grundläggande byggstenarna som till exempel LO i Sverige har. I många fall har det varit företagen som betalat för den fackliga verksamheten och det har varit de som valt fackliga ledare. Ett fackligt medlemskap innebär alltså inte att man nödvändigtvis betalar en medlemsavgift eller att man demokratiskt kontrollerar organisationen.

Vänstern inom CTV kämpade för att demokratisera och radikalisera organisationen. (Till stöd för demokratikravet reformerades författningen så att den förskriver fackliga val i slutet av varje mandatperiod, att fackliga ledares mandat inte kan förlängas och att valen måste ske i allmänna, direkta och slutna omröstningar.) Men i och med att CTV 2002 deltog till stöd för militärkuppen gav fackvänstern upp detta arbete för att i stället bilda en ny centralorganisation – UNT (Union Nacional de Trabajadores). CTV åderläts på medlemmar, förbund och klubbar.

I augusti 2003 hölls ett entusiastiskt grundningsmöte för UNT. Mer än 1500 delegater deltog, de representerade 120 fackförbund och 25 avdelningar/klubbar. Ombuden deltog ivrigt i diskussionerna och visade tydligt att de ville bryta med de gamla odemokratiska traditionerna. ”Deltagande och information är lika med makt, så om inte alla arbetare får lika mycket information är det ingen demokrati och makten tillhör inte oss”, sade en arbetare i den session som diskuterade stadgarna. Ett radikalt program antogs. Där kräver man bland annat sex timmars arbetsdag, nationalisering av bankerna, permanent beredskap mot statskupper, ockupation av nedstängda fabriker under arbetarkontroll och ett avskaffande av kapitalismen.

Men de tidigare odemokratiska fackliga traditionerna dog inte i och med CTV:s sammanbrott utan lever i viss utsträckning vidare i UNT. Valet av ledning för UNT har skjutits upp i flera omgångar. 2005 gjorde chavez uttalanden om att stora förstatligande var nödvändiga för att få fart på företag som vansköttes eller drevs under sin kapacitet. Arbetsmarkandsministern Cristina Iglesias uppmanade fackföreningarna och arbetarna att överta ta kontrollen över företag.

Detta låg helt i linje med UNT:s program men ledningen gjorde ingenting. I stället för att bygga upp rörelsen och kämpa för medlemmarnas krav var ledningen upptagen med en strid om makten. 2006 hölls UNT:s andra kongress, mellan 2000 och 3000 ombud deltog. När valen till ledning skulle hållas bröt ett bråk ut. En del av ledningen uppmanade ombuden att lämna salen. En grupp höll möte utanför salen medan andra fortsatte kongressen på utsidan. Många ombud lämnade dock kongressen eftersom de inte var intresserade av att välja sida i ledningsstriden.

Problemen till trots är det viktigt att UNT får ett internationellt stöd. Trots att CTV saknar stöd från arbetarna kvarstår denna som Venezuelas representant i Fria Fackföreningsinternationalen. UNT behöver erkännas som den organisation som representerar den absoluta majoriteten av de organiserade arbetarna.

Oavsett ledarnas intriger så pågår på basplanet ett viktigt arbete med att bygga upp fungerade demokratiska fackliga strukturer. Hälsosamma traditioner byggs underifrån i den konkreta fackliga kampen på arbetsplatserna. Problemet ligger i att få arbetarnas aktivitet och vilja att samordnas och få ett uttryck på det nationella planet.

Venezuelas förenade socialistiska parti

PSUV – Partido Socialista Unido de Venezuela (Venezuelas förenade socialistiska parti) har under år 2007 varit under uppbyggnad. Förslaget att ena rörelsen i ett nytt, socialistiskt parti i början av året ledde till snabba reaktioner från några av de partier i den bolivarianska rörelsen med större parlamentariskt inflytande i Venezuela. De som vände sig mot bildandet av ett sådant parti var främst kommunistpartiet och det högerinriktade partiet Podemos.

Det kanske mest oroande för dessa partier var att PSUV skulle byggas upp och styras av medlemmarna från basen. Traditionellt i Venezuela har partierna saknat interndemokratiska strukturer och i praktiken styrts av små klickar i toppen. Detta gav en trygghet för korrupta politiker, som föredrar att isolera sig från vanligt folk.
Medan delar av det politiska etablissemanget givit PSUV kalla handen, har reaktionen från vanligt folk varit en annan: 5,7 miljoner av Venezuelas drygt 25 miljoner invånare har registrerat sig som medlemmar i partiet. Under de tre månader som de 14.000 partiföreningarna byggdes upp (juli-september) hölls totalt 89.000 möten runtom i Venezuela, där man diskuterade vad för politik PSUV bör ha, och till sist valde man representanter. I genomsnitt deltog en dryg miljon människor i partiföreningsmöten varje lördag under dessa månader.

En sådan demokratisk process är givetvis omöjlig att kontrollera för byråkratin, hur mycket den än önskar det. Samtidigt har bygget av partiet ökat spänningarna inom rörelsen, till exempel har en gruppering i UNT vänt sig mot att delta i uppbyggandet av PSUV. De flesta arbetare har dock valt en helt annan inriktning, och byggt upp partiföreningar på arbetsplatserna och i bostadsområdena.

Risken är att radikala arbetare genom att isolera sig från den ”politiska” kampen, när man skulle kunna bidra till att föra rörelsen framåt. Det är uppenbart att politiska grupperingar som försöker ställa sig neutrala i konflikten mellan den bolivarianska rörelsen och högeroppositionen kommer få ett väldigt litet stöd bland folk.
Samtidigt har det venezolanska folket gjort ett tydligt val: enligt en ny opinionsmätning väljer 62 procent socialism, medan 22 procent vill ha ett kapitalistiskt system.
PSUV kommer de närmaste åren att spela en central roll i att fördjupa Venezuelas socialistiska projekt för att demokratisera samhället på djupet, och arbetare, fattiga och bönder måste spela huvudrollen i detta parti.

Frågor:

Varför har uppbyggandet av en arbetarrörelse i Venezuela varit så problematiskt?

Vilka är lärdomarna som arbetarrörelsen i Sverige borde ta till sig av?

Vad kan du göra?

Revolutionen i Venezuela visar att utvecklingen i världen inte nödvändigtvis behöver lunka på efter samma mönster som vi är vana vid. Att miljoner människor över Latinamerika rest sig förändrar perspektiven – det omdefinierar vad som är möjligt och vad som inte är det. Samtidigt som detta inspirerar så innebär det också ett ansvar. Det går inte att ställa sig neutral till det som händer. Det finns många exempel på hur folklig kamp slutat i blodiga nederlag. Förs inte revolutionen vidare och om den inte får ett internationellt stöd kommer den att sluta likadant. Historien skapar vi – nu!

Hands off Venezuela

Hands off Venezuela är en internationell kampanj till stöd för revolutionen i Venezuela. Kampanjen syftar till att få arbetarrörelsen i världen att aktivt stödja revolutionen, sprida information om vad som händer i Venezuela och bygga länkar till revolutionen.
I samband med lockouten i Venezuela 2003 publicerades uppropet ”Hands off Venezuela” på hemsidan ”In Defence of Marxism” (sidan tillhör International Marxist Tendency). Uppropet spreds snabbt i arbetarrörelsen och utvecklades till en kampanj med samma namn som uppropet.

I dag finns kampanjen i över 30 länder den har stöd från parlamentsledamöter i en rad länder (Storbritannien, Italien, Tyskland, Österrike, Pakistan). Fackföreningar i en rad länder har anslutit sig till kampanjen. Senast var det Amicus, Storbritanniens motsvarighet till Metall, med 1,3 miljoner medlemmar.

I Sverige har kampanjen funnits sedan 2004. Vi har Hands off Venezuela-grupper i Stockholm, Göteborg och Malmö. Detta är den svenska delen av kampanjen:

– Vi studerar och diskuterar vad som händer i Venezuela och övriga delar av Latinamerika.

– Vi sprider information, besöker möten i arbetarrörelsen, skriver artiklar, visar film och håller föredrag.

– Vi samlar in pengar till FRETECO.

– Vi har en hemsida ”www.handsoffvenezuela.se”

– Vi sprider uppropet nedan. Det syftar dels till att sprida stödet för revolutionen i Venezuela samtidigt som det handlar om att samla det till en bredare solidaritetsrörelse. Målet är att arrangera en arbetarrörelse konferens 2008.

Upprop till den svenska arbetarrörelsen: Hands off Venezuela!

I Latinamerika sprider sig en revolution mot nyliberalismens härjningar. I centrum står Venezuela. Det som händer där går på tvärs med den nedskärningspolitik som politiker, ekonomer och förståsigpåare år ut och år in beskrivit som nödvändigt. I detta fattiga land omfördelas rikedomar och makt. Det byggs bra bostäder med vatten och avlopp till vanligt folk, analfabetismen har utrotats, fattiga ges tillgång till gratis sjukvård och jord delas ut till jordbrukskooperativ.

En bred diskussion om hur ett socialistiskt samhälle ska byggas pågår. Den gamla statsapparaten ersätts av nya strukturer som folket själva bygger upp och kontrollerar. Kapitalets makt bryts genom förstatliganden och genom att arbetarna på arbetsplatserna tar över kontrollen.

Ett privilegierat skikt – storföretagens ägare och höga statstjänstemän – bjuder våldsamt motstånd mot förändringarna. 2002 utfördes med stöd från USA ett försök till militärkupp och därpå en storlockout. Detta fortgår i en hetskampanj i internationell media och olika former av våld och ekonomiskt sabotage.

Utvecklingen i Venezuela är intimt förknippad med arbetarrörelsens framtid i hela världen. Revolutionen i Venezuela sprider hopp – den visar att en annan värld är möjlig. För att försvara den behövs den internationella arbetarrörelsens solidaritet.
Därför vill vi med detta upprop:

– Visa vår solidaritet med revolutionen i Venezuela
– Säga nej till USA:s och andra internationella krafters attacker mot folket i Venezuela.
– Ge vårt stöd till Venezuelas fackliga centralorganisation UNT.
– Uppmana till en konferens där arbetarrörelsens solidaritetsarbete med Venezuela utvecklas.

Engagera dig!

Solidaritet med revolutionen i Venezuela är viktigare än någonsin. Vi delar samma värld och kampen är internationell. Framgångarna i ett land skapar möjligheter också i andra länder. De gamla traditionerna av internationell solidaritet i arbetarrörelsen behöver få nytt liv.

I Sverige har vi mycket att lära genom att studera händelserna i Venezuela. Det som händer där avslöjar problemen i det kapitalistiska system som vi gemensamt delar. Lärdomarna från Venezuela behövs i den svenska arbetarrörelsen för att visa på möjligheter och få fart på kampen.

Du är välkommen att komma på våra möten eller starta upp en egen Hands off Venezuela grupp där du bor. Men du kan också ta upp kampanjen där du är engagerad en SSU klubb/kommun, Ung Vänster-klubb, fackklubb, s-förening eller Vänsterparti-förening. Ta upp uppropet och diskutera det, ställ er bakom det och sprid det vidare!

Ni kan lära er mer om Venezuela genom att köpa in denna skrift och använda den som studiecirkelmaterial. Ta upp vad som skrivs i tidningarna om Venezuela på era möten, diskutera och besvara det i egna artiklar. Bjud in någon från Hands off Venezuela till ett möte. Titta på en film om revolutionen i Venezuela (kan beställas av oss). Skicka in artiklar och rapportera om era aktiviteter till http://www.handsoffvenezuela.se. Samla in pengar till FRETECO. Arrangera en resa till Venezuela eller bjud in representanter för arbetarrörelsen i Venezuela till Sverige.

Frågor:

Stödjer du/ni ”uppropet till arbetarrörelsen”? Mejla stöd till info@handsoffvenezuela.se.

Vad kan du/ni göra för att stödja revolutionen i Venezuela?