Den bolivarianska revolutionens första seger utan Chávez

Posted by: AE on: april 15, 2013

• In: Analys
• Kommentera

Är det hemligheten till revolutionens slutgiltiga seger Maduro får höra?

Nicolas Maduro vann presidentvalet i Venezuela med 1,6 procentenheters marginal. Den bolivarianska revolutionen har klarat sig genom en oerhört svår period och säkrat presidentposten för sex år till. Ännu en gång har man segrat trots enorm underlägsenhet mot storbolagsmedierna.

Förtroendet för Hugo Chávez har i val efter val lyckats övervinna missnöjet med det galopperande våldet, den utbredda korruptionen och ineffektiviteten, livsmedelspekulationen och elavbrotten (de senare har i hög grad politiska motiv och utnyttjas av högern). Till det ska läggas devalveringen av valutan som frampressats av svarthandeln med dollar.

Man har tidigare röstat på revolutionens grundinriktning och för Hugo Chávez, trots problemen. Med tiden har oppositionen bytt från ett fanatiskt Chávezhat och en hård högerlinje till att presentera sig som moderat vänster och konstruktiva kritiker av revolutionen. I den här valkampanjen har man dragit det till sin spets och även försökt att sätta Chavez mot Maduro i folks ögon. Man har också utnyttjat missnöje med devalveringen av valutan, som man blev pressade att genomföra kort innan valet. En typisk reform som behöver tid för att visa de positiva effekterna i form av stärkande av exporten.

Nu behöver man verkligen ta itu med de stora problemen. Även om Nicolas Maduro är en mycket kompetent talare och verkar vara en intelligent politiker har han inte den enorma dragningskraft som Chávez hade. Folk kräver med rätta att de stora problemen måste lösas. Revolutionen har varat i minst fjorton år, beroende på hur man räknar.

Nu är det dags att ta ett kvalitativt steg framåt för att vid nästa presidentval år 2019 kunna visa upp en starkt utbyggd folkmakt som har kämpat ned byråkratin, korruptionen och ineffektiviteten, och en bred rörelse som har börjat tackla våldet. Regeringen behöver i varje läge räcka en utsträckt hand till de frustrerade gräsrötterna, och ta itu med spekulationskapitalister, korrupta och byråkrater med fast hand. Det skulle ersätta missmod med entusiasm, passivitet med kraftfull handling från gräsrötterna. Det skulle ta ifrån högern deras främsta slagträn mot revolutionen. Det är en svår men nödvändig väg.

Oppositionen har inte en egen politik, utan säger i princip att man är för allt det med revolutionen som folk gillar, och emot allt som folk ogillar – man utnyttjar alla problem i landet. Om man i alla fall kommer en bit på vägen i att lösa problemen kommer man avväpna oppositionen och tvinga dessa att föra fram en egen politik, vilket de är oförmögna till.

Det finns en del att oroa sig över. Samtidigt får vi vara glada över segern, oavsett marginalen. Det hade varit katastrofalt för Latinamerika om Capriles hade vunnit. Dessa 1,6% är värda sin vikt i guld. Nu har man sex år på sig att ta itu med saker, det är en oerhört lång tid i en revolution.

På pluskontot finns också att oppositionen nu definitivt har accepterat den bolivarianska konstitutionen och de mest grundläggande fundamenten i den bolivarianska revolutionens socialpolitik. Det är väldigt svårt att på kort sikt se någon regering komma till makten i Venezuela med en strikt nyliberal politik.

Och den politik man röstat för är en radikal vänsterpolitik baserad på en helt motsatt diskurs till den i väst – en med fokus på sociala rättigheter och samhällets skuld till de längst ner. Ett valprogram som säger att socialismen är enda alternativet till kapitalismen, ett regeringsparti med ett socialistiskt partiprogram, osv.

På det sättet är den bolivarianska revolutionen den klart mest genomgripande progressiva förändringsprocessen i vår tid, som har haft oåterkalleliga effekter nationellt och i Latinamerika.

Man bör fråga sig hur alla etablerade opinionsinstitut, inklusive tydligt oppositionsanknutna som Datanalisis, hamnade så långt från slutresultatet. Några idéer:

– Capriles kan ha övertygat många osäkra sista veckan

– Maduro kan ha fått ett delvis emotionellt baserat stöd i mätningarna

– Detta emotionella stöd kan ha minskat med tiden. Kanske att han fokuserade för ensidigt på Chavez och för lite på konkret politik. Å andra sidan var det hans trumfkort. Trots allt har han fört rörelsen segrande och enad genom en oerhört svår period.

Nu väntar hårt arbete och kamp. Maduro har sagt att regeringen ska spendera en månad i taget i landets olika delstater, för att dra upp djupt sittande problem med rötterna. Man ska lansera en ny mission med namnet ”Effektivitet eller inget!” och även en särskild ”säkerhetstjänst” för att avslöja korruption.

Erik Andersson, samordnare Hands off Venezuela (Sverige)