Hands off Venezuela Sverige

Vad händer i Venezuela just nu?

Posted on: juni 18, 2007

Sedan tv-kanalen RCTV:s marksändningstillstånd löpte ut har framförallt studenter från privata universitet demonstrerat mot beslutet att inte förnya licensen. Demonstrationerna, som samlat ett antal tusen per gång, men aldrig nått upp på tiotusentalsnivån, har beskrivits som ”spontana” i venezolansk privat media. Man försöker måla upp en bild av att alla studenter är emot beslutet, och studentledarna som stödjer RCTV gör allt för att framstå som ”opolitiska”.

Företrädare för regeringen har dock offentliggjort samtal mellan oppositionsledare som talar om vikten av att inte synas i studentdemonstrationerna, för att stärka bilden av ”spontanitet”. Demonstrationerna till stöd för RCTV har ett flertal gånger lett till sammanstötningar med polisen, det har också skett en del angrepp på myndighetsbyggnader.

Delar av oppositionen uppmanar på internet folk att föra protesterna över till ”den andra fasen”, d.v.s. ”olydnadsaktioner” och våldsamheter, för att störta regeringen efter mönster från Serbien, Ukraina och Georgien. Chavez har inför detta hot utlovat en motoffensiv om högern tar till våld: ”Vi önskar inte en revolutionär explosion, vi vill leva i fred, men om en sådan explosion uppstår kommer jag att leda den. Om oligarkin inte kan acceptera vårt erbjudande att leva i fred kommer de tappa de maktmedel de fortfarande har till sitt förfogande, ett efter ett.”

Skillnader och likheter mellan Allendes Chile och Chávez Venezuela

1973 störtade USA med hjälp av Augusto Pinochet Chiles folkvalda socialistiska samlingsregering. Allendes Unidad Popular hade aldrig trygg majoritet i de parlamentariska församlingarna, Chávez allians däremot har full kontroll över nationalförsamlingen och stöd av 65-70%. Dessutom har Venezuela en generell beredskapskänsla i rörelsen mot destabiliserande aktioner, medan Allende själv utsåg Pinochet till general kort innan kuppen 73. Det råder ingen tvekan om att Allendes ambition verkligen var att skapa ett socialistiskt samhälle på fredlig väg: men ambitioner står sig slätt mot överklassens brutala, nakna våld. Venezuela har å andra sidan en militärreserv på hundratusentals och en armé som i hög grad rensats på rena kontrarevolutionärer efter kuppen 2002.

En svaghet gentemot Chile är dock den relativt svaga och osamordnade fackföreningsrörelsen, som präglas av djupa interna spänningar som inte kommit till lösningar genom demokratisk debatt utan istället förlamat organisationen. Medan missionerna närmast kan beskrivas som rörelsens centrum, är fackföreningsrörelsen de facto hittills en bisak. Arbetarklassen måste komma i massiv rörelse om socialismen ska kunna byggas.

Enbart 25% av befolkningen har förtroende för oppositionen, som är internt splittrad mellan framförallt de påstått demokratiska partierna Primero Justitia och Un Nuevo Tiempo (Rosales parti). PJ utmålar sig gärna som ett parti för ”civila rättigheter”, nåt slags mittenparti. Rosales parti försöker desperat hålla vänsterflanken inom oppositionen, med en extremt populistisk politik i klientelistisk tradition.

Venezuelas förenade socialistiska parti – 5 miljoner vill vara med

Venezuelas förenade socialistiska parti, PSUV, har efter en tids mobilisering fått ihop 5,4 miljoner människor som anmält intresse att som det uttryckts ”aspirera på att bli aktivister” i partiet. Partiföreningarnas medlemslistor kommer beslutas om på lokala konstituerande stormöten, varifrån man skickar delegater till ”socialistiska valkretsar” som i sin tur utser kongressombuden till den konstituerande kongressen i augusti. Vilken slags socialistisk linje PSUV kommer få är uppenbarligen en kampfråga, och är en mycket mer öppen fråga än vad som brukar vara fallet vid många sammanslagningar av partier – processer som brukar präglas av centraliserade förhandlingar med maktfördelning osv. William Izarra, en av Chávez närmaste män, har bl.a. om partiets karaktär skrivit att: ”Man ska ha klart för sig att Enhetspartiet inte syftar till att de traditionella partierna på nytt ska kunna omgruppera sig och återupprätta sina partieliter. Det får inte heller handla om dominansen av ett enda ideologiskt tänkande. Inget av detta får det bli. Enhetspartiet måste bli förkroppsligandet av folkmakten.”

Tillvägagångsättet i PSUVs bildande samt den bolivarianska rörelsens relativt ”odogmatiska” socialistiska linje öppnar fältet för en viktig och bred diskussion med många perspektiv. Utgången är långtifrån självklar, och kommer inte att avgöras på partikontor mellan byråkrater utan på partiföreningsmötena och under kongressprocessen

Byråkratin i den bolivarianska rörelsen kommer försöka att dominera partiet, men troligtvis dränkas av de miljontals partimedlemmar som instinktivt avskyr korrupta byråkrater, kräver en uppgörelse med oligarkin och brinner för att utrota orättvisorna som drabbar de själva i vardagen. Det är slående hur stora delar av de klassiska socialistiska linjerna – kamp mot byråkratisering, för aktiva massrörelser och internationalism – gång på gång förs fram ”spontant” av vanligt folk i Venezuela. Det mer ovanliga är att de tendenserna understöds och t.o.m. fördjupas av den högsta ledningens innersta kretsar.

Erik Andersson

Annonser

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: