Hands off Venezuela Sverige

Konstitutionsreformerna mobiliserar folket

Posted on: november 7, 2007

De senaste veckorna har Venezuela åter kommit i mediernas strålkastarljus. I ett flertal medier har förslagen till konstitutionsreformer kritiserats, genom att ge en extremt ensidig bild som enbart fokuserar på en handfull av de 69 förslag som lagts fram. Längst gick TV4:s text-tv som satte rubriken ”Chávez ändrade grundlagen”, med anledning av att nationalförsamlingen hade godkänt förslagen till reformer av konstitutionen efter långdragna och ingående debatter. Den 2:a december kommer förslaget ställas under beslutande folkomröstning.

Rubriken är alltså felaktig på mer än ett sätt: dels är det inte Chávez utan nationalförsamlingen som har godkänt reformerna, och inte en enda ändring av Venezuelas konstitution kan genomföras utan folkets godkännande. Detta tillvägagångsätt är unikt i landets historia: innan Hugo Chávez kom till makten ändrades konstitutionen och sattes ur spel gång på gång, utan att folket någonsin tillfrågades om en åsikt.

När Venezuela nu förvandlats till en verklig demokrati är det naturligt att borgerligheten blir nervös över vad folket kan hitta på. Oavsett vad TV4:s journalister anser om reformerna borde man kunna kräva att de visar en viss journalistisk hederlighet, och inte medvetet far med osanning.

Här nedan ger vi vår bild av de föreslagna konstitutionsreformen, vars huvudsakliga inriktning är en massiv utvidgning av demokratin.

Växande gräsrotsaktivitet

För varje år som gått av den bolivarianska revolutionen har kampen intensifierats. Fler och fler förtryckta grupper har dragits in i processen och radikaliserat sina krav, i takt med att motståndet från oppositionen ökat och även börjat dra med sig delar av den bolivarianska rörelsens byråkrati. Under det senaste året har denna byråkrati utmanats av den ständigt växande gräsrotsaktiviteten, som eldats på allt mer intensivt av Chávez och rörelsens mer radikala ledare. Genom uppbyggandet av PSUV som en kamporganisation styrd av massorna smider man ett verktyg för att förändra Venezuela i grunden, och denna vilja till en djupgående förändring reflekteras i de förslag till konstitutionsreformer som Chávez och nationalförsamlingen fört fram under året.

Konstitutionsreformerna arbetades fram på så sätt att Chávez förde fram ett grundförslag på 33 reformer, varpå man inledde diskussioner i nationalförsamlingen som pågick i ett antal veckor. Dessutom gick man ut på gatorna och organiserade under en dryg månad totalt 10 000 öppna möten, där befolkningen fick föra fram förslag till ändringar eller tillägg till konstitutionsreformerna. Efter all denna diskussion runtom i landet tillförde nationalförsamlingen 36 reformer och godkände det omarbetade förslaget i sin helhet.

Vad innebär förslaget?

Bland reformerna som föreslagits finns bl.a. 6 timmars arbetsdag, förbud mot diskriminering på grund av sexualitet, krav på jämlik könsfördelning till politiska poster och ett socialt skyddsnät för arbetande inom den informella sektorn. Dessutom föreslås en massiv maktöverföring till olika direktdemokratiska organ, som t.ex. lokalsamhälles-, arbetar-, student- och bonderåd. Tanken är att dessa ska kunna gå ihop i gemensamma gräsrotsstyrda ”kommuner”, som steg för steg ska ersätta den traditionella offentliga förvaltningen.

Bland de internationellt mer kända och kritiserade reformerna finns förslagen om att presidentens mandatperiod ska förlängas från 6 till 7 år, och att gränsen för antalet gånger presidenten kan väljas om tas bort. Medan man kan argumentera för att rotering av makten är en bra princip, kan man hålla två saker i huvudet när det gäller dessa reformer: för det första att en begränsning av antalet gånger folket kan välja samma person att leda landet är ganska ovanligt i demokratier, och för det andra kan man ställa sig frågan: ”Vad är alternativet till Chávez?”. När det gäller Sverige och Norge har båda länderna i modern tid haft statsministrar som regerat mer än 20 år i sträck, och inte blivit diktaturer för det.

Vad gäller alternativet till Chávez så är sannolikheten för att en tänkt ersättare skulle kunna eller vilja mobilisera massorna på samma sätt som Hugo Chávez relativt liten. Man kan utifrån den bolivarianska revolutionens utveckling se att han varit en ovanlig typ av ledare historiskt sett, som ägnat mycket mer tid åt att elda på och mana massorna till kamp än försöka hålla tillbaka deras vilja att förändra samhället. I arbetarrörelsens historia finns annars gott om exempel på ledare som velat strypa folkets kamp. Chávez däremot har baserat hela sin politiska gärning på en permanent mobilisering av folket, samtidigt som man kan se att han runt sig haftmånga människor som försökt få honom att hålla sig inom kapitalismens ramar, byråkrater som försökt hålla tillbaka rörelsens utveckling.

För de kämpande i Venezuela är det avgörande inte formella, abstrakta idéer om värdet av rotation på politiska poster i allmänhet, utan de ser till den konkreta innebörden av att ha kvar samma president en mandatperiod till i det här specifika fallet. De ser Hugo Chávez som en ärlig man av folket som står upp för deras intressen och samtidigt manar de att förändra sina grundläggande livsvillkor, och därför är stödet för honom så intensivt bland vanligt folk i Venezuela. Samtidigt är orsaken till entusiasmen för reformerna givetvis inte främst reformerna kring presidentposten, utan stödet går mycket djupare än så: man ser reformerna som vägen till ett helt nytt Venezuela, där folket har den direkta makten och demokratin förverkligas på alla områden.

Förslaget kommer underställas folkomröstning den 2:a december, och man kan vara säker på att kampen kommer bli intensiv fram tills dess. Delar av oppositionen talar om att stoppa reformerna genom våldsaktioner, och i oppositionstidningen El Nacional manades nyligen armén att ”krossa konstitutionsreformerna”. På den andra sidan står de allt mer välorganiserade venezolanska massorna, organiserade i PSUV – Venezuelas första gräsrotsparti. Att konstitutionsreformerna kommer godkännas av det venezolanska folket råder det ingen större tvekan om, frågan är dock om oppositionen kommer acceptera att de genomförs utan att ta till våld. Den enda permanenta lösningen på överklassens och oppositionens konspirationer mot demokratin är att folket tar makten genom sina egna gräsrotsorgan, och ju förr det görs desto bättre.

Erik Andersson

Annonser

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: