Hands off Venezuela Sverige

Efter revolutionära ledares död blir det ofta deras öde att de som tidigare attackerat och svartmålat dem börjar hylla dem, samtidigt som man förvränger och urvattnar deras idéer. På detta sätt görs de ofarliga, precis som man kastrerar en stökig hankatt.

När Karl Marx dog började vissa av de som påstod sig höra till hans anhängare tolka hans idéer på ett sådant sätt att de tömdes på revolutionärt innehåll. Personer som Bernstein och Kautsky utsåg sig själva till de ”sanna uttolkarna” av Marx samtidigt som de förde fram sin revisionistiska reformism som ”nya idéer”.

Naturligtvis vill de alltid framställa sig själva som försvarare av ”nya idéer” i motsats till den revolutionära socialismens ”gamla idéer.” Så var det med Heinz Dietrich i vår tid som påstod sig ha uppfunnit en helt ny och originell teori om ”socialism i det 21 århundradet.” (se Alan Woods bok Reformism or Revolution?, övers. anm.)

I den välkända sagan ur Arabiska nätter går den onda trollkarlen runt och ber och ropar ”byt din gamla lampa mot en ny!” Aladdins flickvän går dumt nog fram och byter ut hans slitna men värdefulla lampa i utbytte mot en som är ny men helt värdelös. Samma sak gäller de så kallade ”nya” versionerna av socialism som vid en närmare undersökning bara visar sig vara dåliga kopior av Proudhons och de utopiska socialisternas gamla idéer, som Marx motbevisade för 150 år sedan.

Lenin påstod aldrig att han hade hittat på några ”nya och originella” idéer. Tvärtom vigde han hela sitt liv åt att försvara Marx och Engels ”gamla idéer” mot revisionisterna. Efter Lenins död reviderade Stalin och hans anhängare Lenins idéer för att rättfärdiga att en byråkratisk kast ryckte åt sig makten i Sovjetunionen.

Stalin lät mumifiera Lenin och placerade honom i ett mausoleum. Lenins änka Krupskaja kritiserade detta skarpt: ”Vladimir Ilyich bekämpade i hela sitt liv ikoner och nu har de förvandlat honom till en ikon.”

Vad kommer Hugo Chavez öde bli? Kommer de begrava hans idéer tillsammans med honom? De som nu håller hyllningstal till Chavez – försvarar de verkligen hans idéer och försöker de genomföra dem i praktiken? Det är denna fråga varje ärlig försvarare av den bolivariska revolutionen ställer sig idag.

Hotet från kontrarevolutionen

En sak är alla överens om. Sexton år efter sin begynnelse, är den bolivariska revolutionen i fara. Kontrarevolutionens krafter skapar upplopp och förstörelse på landets gator precis som de gjorde 2002. Bakom ryggen på den uppretade småborgerligheten, på ”sifrinos” (ungdomar från över- och medelklassen) och trasproletariatets massor står oligarkin och drar i trådarna. Och bakom oligarkerna står Washington. Genom de beväpnade fascistiska gängen på gatorna försöker borgarklassen störta den demokratiskt valda regeringen. Detta är en del av den kapitalistiska offensiven.

Den andra delen är försöket att destabilisera landets ekonomi med sabotage. De undergräver landets ekonomi med en kapitalstrejk. De plundrar ekonomin genom spekulation och överpriser. De provocerar fram brist genom att gömma undan varor.

De pratar alltid om demokrati, men de är inte villiga att underställa sig majoritetens vilja. De kommer aldrig kunna förlika sig med en regering som genomför en politik som gynnar folket. Om vi inte har lärt oss detta efter 16 år så kommer vi aldrig att lära oss det. Det är dags att en gång för alla slutföra jobbet.

Ställd inför kontrarevolutionens öppna hot har Maduro vädjat till arbetarklassen att förena sig och mobilisera till försvar av revolutionen. Han har uppmanat arbetarna att ”stärka arbetarmiliserna”. Och han stödjer förslaget att skapa anti kupp-kommittéer. Dessa åtgärder är helt och hållet korrekta och nödvändiga. Men vi måste också ställa oss frågan: hur är det möjligt att revolutionen fortfarande är i fara, efter alla dess landvinningar? Hur kan det komma sig, efter så lång tid, att den inte har blivit oåterkallelig?

Reformisterna kommer hävda att revolutionen har gått för långt och att det är nödvändigt att göra eftergifter till den ”civiliserade oppositionen” och vinna medelklassens stöd. För inte så länge sedan vädjade det bolivariska ledarskapet om ”fred och kärlek”. De försöker vinna oppositionens gillande, precis som en man som försöker passivisera en hund genom att klia den på magen. Tyvärr har den hund vi har att göra med här väldigt vassa tänder och dåligt temperament.

Romarna brukade säga ”Si pacem vis, para bellum” – ”om du vill ha fred, förbered dig på krig.” Detta är ett mycket bra råd! Kriget mellan klasserna är ännu mer skoningslöst än kriget mellan nationer. Gapet mellan fattiga och rika, mellan de förtryckta och förtryckarna, utnyttjade och de som utnyttjar, kan man inte överbrygga genom vackra ord och tal. Det kan man bara avgöra i strid, och ve den som förlorar!

Bilden är tydlig. Men tyvärr finns det ingen så blind som den som vägrar se. Och det finns inga så blinda som reformisterna, som själva anser sig vara de bästa realisterna trots att de egentligen är de värsta utopisterna. Den ena dagen vädjar man till massorna att försvara revolutionen, men nästa dag vädjar man till oppositionen om samförstånd, och erbjuder eftergifter i frågor som exempelvis utrikeshandeln.

Fungerar denna ”smarta” taktik? Har den någonsin fungerat? Nej, det har den inte! Tvärtom har hela den bolivariska revolutionens historia sedan 2002 bevisat bortom allt rimligt tvivel att alla försök att passivisera oppositionen genom eftergifter och dialog har fått ett rakt motsatt resultat mot vad man hade tänkt. Kontrarevolutionärerna tolkar detta som ett svaghetstecken. Och svaghet öppnar för angrepp.

Vad hände med kuppmakarna från 2002 och sabotörerna från 2003? Majoriteten av ledarna för den kontrarevolutionära oppositionen har tillåtits gå fria och är nu de huvudsakliga organisatörerna av den nuvarande reaktionära offensiven. Lite eller inget har gjorts mot dem som har ansvaret för den agitation som slutade med att minst 11 människor dog efter Maduros valseger den 15 april 2013. Budskapet från Miraflores är blandat och motsägelsefullt. Men situationen tillåter inte tvetydighet. Ett tydligt och modigt ledarskap är det som behövs.

Den byråkratiska sjukdomen

Under Chavez år vid makten anklagade hans fiender honom för många saker. Men ingen försökte anklaga honom för korruption. Vem som helst som kände honom det minsta kunde omedelbart se att han var okorrumperbar. Han kämpade inte för att berika sig själv, utan för socialismens sak.

För ett par år sedan hade jag en intressant konversation med presidenten när han bjöd in mig till en valkampanj på ön Margarita. Mitt i folkets entusiasm vände sig presidenten till mig och sa: ”Du förstår Alan, trots alla sina brister så lever fortfarande den bolivariska revolutionen.”

Det kunde man tydligt se i alla de som omringade bilen för att skrika ”viva Chavez!” (”Leve Chavez!”) Just då avbröts vår konversation av massornas jubel och applåder som ännu en gång omringat och saktat ner bilen för att kunna nå president Chavez och ge honom deras stöd, slängkyssar och upprop. Trots detta var Chavez ändå uppenbart bekymrad över visa saker. Han vände sig mot mig i en frustrerad gest och sa: ”Ser du allt detta, och ändå har vi inte kunnat vinna guvernören här.” Han pekade på kandidaten William Fariñas och frågade: ”Alan, om den här mannen blir vald, vad borde han göra då?” På vilket jag genast svarade: ”Han måste lyssna på folket, förstå deras budskap och utföra det.”

”Precis”, sade Chavez, ”men det är det som är problemet. Efter att de blivit valda förlorar vissa guvernörer kontakten med massorna. De omger sig med rika människor och vackra kvinnor, etc. och förlorar på så sätt kontakten med folket. Detta är ett ideologiskt problem. Så länge som vi inte har guvernörer som är ideologiskt förberedda så kommer vi alltid ställas inför samma problem. Vi måste vinna slaget om idéerna. Du är ju en duktig författare, kan inte du skriva några pamfletter som på ett enkelt sätt förklarar socialism? Här skulle vi kunna sprida dem massivt.”

Jag svarade: ”Ja, jag kan göra det, och jag håller med om att en ideologisk kamp är nödvändig i partiet, men det som också behövs är mekanismer som stärker kontrollen underifrån.” Nu lät presidentens röst för första gången en smula trött: ”Jag kan inte göra allt,” sade han. ”Det är absolut nödvändigt att folket deltar i denna process och tar kontrollen i sina egna händer.”

Vid denna tidpunkt skrev jag: ”Dessa är några av den bolivariska revolutionens motsättningar som måste lösas.” Men ett år efter Hugo Chavez död har de problem som bekymrade honom ännu inte lösts. Tvärtom har de fördjupats och blivit mer omfattande.

Medan Chavez levde var borgarklassen och byråkraterna tvungna att ligga lågt. De var tvungna att dölja sin karriärism under sina röda tröjor. På öppna möten och PSUV:s kongresser lärde man sig skrika ”Viva Chavez! Viva la Revolucion!” och de skrek alltid högst av alla. Samtidigt arbetade man med att undergräva Chavez och revolutionen. De var respektfulla och tjänstvilliga när han var inom synhåll, men bakom hans rygg viskade de: ”Vad är allt detta nonsens om socialism? Han vet inte vad han pratar om. Han är en hopplös utopist”, och så vidare. Bakom ridåerna pågick ett dolt krig mot Chavez och vänstern. Vänsterministrar och aktivister röjdes systematiskt undan, isolerades och neutraliserades.

Chavez inspirerades alltid av sin kontakt med de revolutionära massorna, och på samma sätt inspirerade han massorna på ett sätt som ingen annan bolivarisk ledare kunde. Byråkraterna, som inte har någon som helst kontakt med massorna och ingen känsla för deras bekymmer, vars hela liv går från ett luftkonditionerat kontor till ett annat, skyr massorna som pesten. De kände sig alltid obekväma när Chavez träffade massorna och gjorde allt de kunde för att begränsa dessa möten. De fungerade som ett tjockt filter som hindrade presidenten från att träffa vanliga medlemmar, aktivister och militanta vänsterpersoner.

Under sitt liv var presidenten omringad av en järnring av byråkrater som systematiskt saboterade hans dekret och förhindrade all kontakt med marxister och vänsteranhängare. Jag såg detta med mina egna ögon för tio år sedan, när presidenten fortfarande var i livet. Jag var själv utsatt för detta under flera år, och bevittnade det sabotage, fört till extrema nivåer, som klicken närmast Chavez utförde. De försökte med alla medel hindra mig från att kontakta honom, men de lyckades inte alltid. De sade rakt ut till mig: ”Vi vill inte att du pratar med presidenten.” Mina erfarenheter är inte på något sätt unika.

Nu när Chavez är död så är problemet löst. De personer som Chavez beskrev som kontrarevolutionära byråkrater känner att de kan verka utan hinder. De känner att det är de som är herrarna i huset nu. Detta är livsfarligt för revolutionen. Byråkratin är som en cancer som gnager på revolutionens landvinningar och slukar den inifrån.

Golpe de Timon – Byt riktning

Högeroppositionen tar fasta på varje problem och överdriver dem för att svärta revolutionens rykte. Naturligtvis måste vi avslöja oppositionens lögner och bekämpa kontrarevolutionärernas intriger. Problemet uppstår när några av de problem som högern försöker utnyttja i alla fall till viss del är sanna.

Sexton år efter att revolutionen inleddes har stora sociala landvinningar uppnåtts. Det är absolut nödvändigt att försvara dessa framsteg och bekämpa kontrarevolutionen. Men kan man ärligt säga efter sexton år, att revolutionen har uppnått sina mål? Hugo Chavez tyckte inte det, och det gör inte vi heller.

Han höll inga försonande tal för att lugna byråkraterna, tvärtom uttryckte han sitt missnöje med hur saker och ting sköttes. Detta kan vi se tydligt i hans sista tal till ministerrådet som publicerades under rubriken: ”Golpe de Timon” (byt riktning).

Den 20 oktober 2012, ett par dagar efter att han vann presidentvalet med 56 procent, höll Chavez sitt första ministermöte. Han kritiserade bristen på framsteg inom revolutionen hårt och begärde självkritik från sina ministrar för deras misslyckanden.

Det centrala i hans kritik var att inte tillräckligt hade gjorts för att uppmuntra demokratiskt styrning av samhället genom kommunerna. Med det menade han demokratiska organ under folkligt styre. Det är intressant att citera vad han sade om det:

”Sedan kommer vi till ämnet demokrati – det centrala i socialismen är att den är absolut demokratisk, medan kapitalismen till sin grundläggande natur är antidemokratisk, exkluderande, baserad på kapital och den kapitalistiska elitens intressen. I motsats till detta är socialismen frigörande, och socialismen är demokrati och demokrati är socialism, politisk, social och ekonomisk.”

”Det finns vissa faktorer som är avgörande för övergången: en av dem är att förändra den ekonomiska strukturen i landet och göra den i grunden och rakt igenom demokratisk, för den ekonomiska basen i kapitalistiska länder är inte demokratisk; den är odemokratisk, exkluderande och skapar därigenom välstånd och överflöd för en minoritet, en elit, borgarklassen och de stora monopolen, samtidigt som man skapar misär och fattigdom för majoriteten.”

I detta tal understök Chavez den centrala iden att samhället måste genomgå en grundläggande förändring, både vad gäller produktionen och staten. Chavez insisterade på att kapitalismen är slaveri och man kan bara uppnå socialismen genom ett radikalt avskaffande av kapitalismen, med andra ord genom en revolution.

Han kritiserade skarpt att kommuner inte hade upprättats trots att det fanns ett regeringsdepartement för kommunerna. Av detta drog Chavez den korrekta slutsatsen att: ”Eftersom många människor tror att det är upp till ministeriet att bilda kommuner. Det är ett stort misstag som vi håller på att göra. Låt oss inte göra det längre!” och han lade till: ”Kommunerna betyder folkstyre, inte styre från Miraflores eller för den delen styre från det ena eller andra ministeriet som kommer lösa alla problem.”

Det är ett grundläggande misstag att tro att sovjeter kan skapas med administrativa order från ovan, från ministerierna. Även om ministerierna hade ett intresse av att skapa sovjeter (det har de naturligtvis inte), så skulle de inte ha någon aning om hur man skulle börja. Byråkraternas tjänstemannamentalitet, med sin organiska föraktfulla attityd mot ”vanliga människor” gör dem inte bara skeptiska till att skapa folkmakt, utan aktivt fientliga mot en sådan.

Kommuner och sovjeter

Idén om kommuner är en referens till Pariskommunen 1871, det första exemplet på en arbetarstat. Kommunen var en ärorik period i den internationella arbetarklassens historia. Här störtade massorna med arbetarklassen i spetsen för första gången den gamla staten och åtminstone påbörjade uppgiften att omvandla samhället. Utan någon förutbestämd plan, ledning eller organisation, visade massorna ett fantastisk prov på mod, initiativförmåga och kreativitet. Marx och Engels följde händelserna i Frankrike väldigt noga och baserade sin ide om ”proletariatets diktatur” på dessa erfarenheter. Lenin gick i samma spår när han använde Pariskommunen som en modell för arbetarmakt i Ryssland:

”Kommunen skapades spontant. Ingen förberedde den på ett organiserat sätt. Det misslyckade kriget mot Tyskland, svårigheterna under belägringen, de arbetslösa i arbetarklassen och de bankrutta ur medelklassen; massornas förakt mot överklassen och mot myndigheterna som hade visast sig vara totalt inkompetenta, den underliggande jäsningen i arbetarklassen, som var missnöjd med sin situation och ville ha ett nytt samhälle; den reaktionära sammansättningen i nationalförsamlingen som väckte oro för republikens öde – allt detta och många andra faktorer sammanstrålade till att driva massorna till att göra revolution den 18 mars, som oväntat lade makten i händerna på nationalgardet, i händerna på arbetarklassen och småborgerligheten som hade ställt sig på dess sida.” (Lenin, Till minne av Pariskommunen)

Massorna lär sig alltid av sina erfarenheter, inte av böcker. Självklart är det varje revolutionär tendens plikt att förbereda sig innan, genom att träna och utbilda sina kadrer. Men dessa kadrer måste veta hur man når ut till massorna. Byråkrater ser alltid sig själva som de smartaste människorna, som står över de ”ovetande” massorna. De ser på arbetarna som små barn som bara klarar av att ta order ”uppifrån”. Vilken kontrast mot Marx och Engels, som utan att idealisera Pariskommunen det minsta eller blunda för dess förvirring, tillkortakommanden och misstag, insåg dess verkliga betydelse redan från allra första början!

Hugo Chavez åsikter har inget gemensamt med de högfärdiga byråkraterna. Han förstod att utan kommunerna – det vill säga utan massornas aktiva deltagande i styrandet av industrin, samhället och staten – skulle socialismen bara vara ett meningslöst ord på byråkraternas läppar.

Trots alla framgångar de senaste sexton åren är staten i Venezuela fortfarande en kapitalistisk stat som man har smort med lite ”socialistisk olja”. Många tjänstemän kommer från den gamla fjärde republiken, och bland de nya är många karriärister som bara ger läpparnas bekännelse till revolutionen för att få behålla sina jobb men som skulle kunna byta åsikt imorgon om kontrarevolutionenen verkade stå inför att segra.

Byråkratin fungerar som en trojansk häst inom staten. Marx sade att ”det sociala varat bestämmer medvetandet.” Om en tjänsteman tjänar miljoner så kommer han givetvis bete sig som en kapitalist. Hur ska vi avskaffa denna byråkratiska kapitalistiska stat och ersätta den med en stat under arbetarnas, böndernas och massornas kontroll? Svaret ges av Lenins fyra villkor för en sådan stat, som han hämtade ur erfarenheterna från Pariskommunen:

• Demokratiska val till alla statliga positioner med rätt att avsätta valda delegater.
• Ingen stående arme utan ett beväpnat folk.
• Ingen tjänsteman ska kunna tjäna mer än en vanlig arbetare.
• Alla positioner ska med jämna mellanrum roteras. Som Lenin sa: ”Om alla är byråkrater så är ingen byråkrat.”

Oktoberrevolutionen 1917 förde en ny revolutionär regering till makten, som tog sina order från den allsovjetiska kongressen. Regeringens omedelbara uppgift var att sprida sovjetmakten – arbetarklassens styre – över hela Ryssland. Den 5 januari 1918 gav regeringen ut ett dekret som deklarerade att alla lokala sovjeter från den tidpunkten hade den makt som myndigheterna hade haft tidigare och lade till: ”Hela landet måste täckas av ett nätverk av nya sovjeter.”

I början var sovjeten – den mest demokratiska och flexibla formen av folkmakt som skapats – bara en förlängd strejkkommitté. Födda ur massornas kamp, fick sovjeterna (arbetarråden) ett extremt stort genomslag och förvandlades till sist till organ för revolutionärt direktstyre. Delegater valdes på alla nivåer, och kunde omväljas omedelbart om det behövdes. Ingen delegat eller tjänstemän tjänade mer än en genomsnittlig arbetare. Det fanns ingen byråkratisk elit.

Precis som Chavez ville Lenin att massorna skulle engagera sig i styret av industrin och staten. I november 1917 skrev han en appell i Pravda:

”Kamrater, arbetande folk! Kom ihåg att det är ni själva som nu kontrollerar staten. Ingen kommer hjälpa er om ni inte själva förenar er och tar över alla statens affärer… Påbörja jobbet själva; börja direkt på botten, vänta inte på någon.” (LCW, vol. 26, s. 297)

I december 1917 skrev Lenin:

”En av de viktigaste uppgifterna idag, om inte den viktigaste, är att utveckla arbetarklassens spontana initiativ, och alla de arbetande och förtryckta folkens spontana initiativ generellt, utveckla det så brett som möjligt i kreativt organisatoriskt arbete. Framför allt måste vi bryta den gamla, absurda, primitiva och förkastliga fördomen att bara de så kallade högre klasserna, bara de rika och de som har gått i de rikas skolor kan administrera staten och utveckla det socialistiska samhällets organisationer.” (LCW, vol. 26, s. 409)

Den demokratiska regimen som upprättats av Lenin och Trotskij avskaffades av Stalin och ersattes av en byråkratisk karikatyr. Tyvärr är inte ett litet antal av PSUV:s ”kader” själva före detta stalinister som blivit felskolade i den stalinistiska ”marxism-leninismen” och har aldrig förstått eller accepterat Lenins idéer om arbetardemokrati. I många år gav dessa personer sitt okritiska stöd till den stalinistiska byråkratiska regimen och försvarade alla dess brott. Det var illa nog, men efter Sovjetunionens fall har de dragit den falska slutsatsen att socialism inte fungerar och stödjer nu helhjärtat kapitalismen. Dessa före detta ”kommunister” har blivit värsta sortens reformister samtidigt som man har behållit alla stalinistiska byråkratiska metoder. Man har helt gett upp perspektivet på socialism – de har inget förtroende överhuvudtaget för den kreativa potentialen i arbetarklassen och inget förtroende för att de ska kunna styra industrin och samhället. Det är raka motsatsen till vad Hugo Chavez stod för.

Sabotage av arbetarkontrollen

Istället för att uppmuntra arbetarkontroll och självstyre, som är förutsättningen för ett genuint demokratiskt samhälle, har byråkratin fört ett krig mot den och gjort allt som stod i deras makt för att sabotera och förgöra den.

Problemet är precis det att byråkrater och ministrar systematiskt har försökt förhindra och släcka ut alla försök till genuin folkmakt i Bolivar och andra områden. Denna attityd, som går på tvären mot Chavez, som helhjärtat stödde iden om arbetarkontroll när den kom från arbetarna själva, har gjort många vanliga aktivister uppgivna och har därför försvagat revolutionen samtidigt som man har stärkt reaktionen.

Också när man utvecklade den nya arbetslagen (LOT) utelämnades arbetarråden eftersom byråkratin var emot dem. Hur som helst är enda sättet att införa arbetarkontroll nedifrån, genom arbetarnas direkta handlingar och egna initiativ. Men här stöter de på aktivt motstånd från byråkraterna – inklusive fackbyråkraterna.

Ledarskapet för Bolivariska socialistiska arbetarcentret (CBST) är öppet fientliga mot skapandet av arbetarråd. CBST:s ordförande Will Rangel påstår att arbetarråd i statliga företag och på andra företag bara kommer att ”skapa mer sprickor” på arbetsplatserna. Rangel glömmer bekvämt nog att det var arbetarkontroll som räddade revolutionen under chefernas lockout 2002-2003. Och att erfarenheten visar att när arbetarna får chansen att styra sina egna företag så går produktiviteten drastiskt upp.

I Venezuela finns en levande rörelse för arbetarkontroll, som delvis grundar sig på erfarenheten från ockuperade fabriker som INAF, Inveval och Gotcha. Men till sist kan bara arbetarkontroll fungera om det leder till en större rörelse för att expropriera alla de viktigaste delarna av ekonomin, framför allt bankerna och de viktigaste industrierna för att upprätta en socialistiskt planerad demokratiskt styrd ekonomi.

PSUV

Över hela landet gör byråkraterna och reformisterna, dessa så kallade revolutionärer som har på sig röda tröjor men som egentligen stödjer borgarklassens sak i rörelsen, gör allt i sin makt för att stoppa och sabotera massornas revolutionära initiativ, precis som de gjorde allt i sin makt för att stoppa varje revolutionärt initiativ som President Chavez förde fram när han levde.

Chavez skapade PSUV för att förändra samhället i Venezuelas folkmajoritets intresse: arbetarna, bönderna, de fattiga och utsatta. Han hade aldrig för avsikt att det skulle bli ett verktyg för att hjälpa karriärister. Det finns ett omfattande missnöje bland de bolivariska massorna över det sätt som rörelsen kontrolleras av byråkraterna på alla nivåer. Till exempel har processen med att välja kandidater redan skapat stora problem på flera platser, med alternativa revolutionära kandidater som står mot de officiella.

President Maduro har upprepade gånger uppmanat till enighet och disciplin. Vi är självklart förespråkare av enighet och disciplin, men det kan man bara garantera genom största möjliga interndemokrati. På kongressen måste man ha en öppen och rättvis diskussion om olika idéer. Ledarskapet måste vara genuina representer för medlemmarna. Bara då kommer det bli möjligt att kräva enighet och disciplin från medlemmarna. Men inför den kommande PSUV-kongressen ser det inte ljust ut. Det har redan tillkännagivits att hälften av delegaterna kommer vara borgmästare och guvernörer. Medlemmarna knuffas åt sidan av karriärister och tjänstemän.

Jorge Martin skriver:

”Sedan presidentvalet i april 2013 har en rad framstående radikala vänsterjournalister avsatts från statliga radio och TV-kanaler utan förklaring. Det finns en känsla av att detta är eftergifter som man gjort till oppositionsmedia så att de ska tona ned sin kritik av regeringen. Oavsett om detta stämmer eller inte är resultatet tydligt: radikala vänsteröster tystas eller förnekas tillgång till en stor publik. Ingen av dessa eftergifter har fått resultatet att mildra oppositionen, tvärtom kan det demoralisera de mest aktiva delarna av den revolutionära rörelsen.”

Samtidigt som man visar den mest rörande känslighet inför korrupta tjänstemän, arméofficerare och liknande är byråkratin skoningslös mot vänstern. Min vän Eduardo Samans öde är ett tydligt exempel på det. Eduardo är känd som en man vars ärlighet och integritet inte går att förneka, en hängiven anhängare av den bolivariska socialistiska revolutionen. Han respekteras av massorna för sin hängivna kampanj mot borgarklassens ekonomiska krig.

Denna beundran delas inte av den bolivariska revolutionens femtekolonnare som hatade honom. Saman har som flera gånger tidigare blivit avsatt från en position utan någon trovärdig förklaring. Många andra trovärdiga aktivister har marginaliserats, blivit utslängda eller avsatta från sina poster. Dessa handlingar från byråkratin är det som underminerar revolutionen. De sår desillusionering och skepticism bland massorna och har en förödande effekt på de vanliga chavisternas moral. Det är detta som håller på att bryta ned revolutionen inifrån och förbereder en ny offensiv från kontrarevolutionen.

Fullborda arvet efter Chavez

Jag kommer mycket väl ihåg talet som president Chavez höll när han för första gången förklarade att han var socialist. Jag kommer ihåg hur tusentals chavister i sina röda tröjor ställde sig upp och började applådera och jubla. Men jag märkte också att denna euforiska entusiasm inte delades av alla Bolivariska ministrar. De fanns några väldigt dystra ansikten uppe på podiet. Inte alla verkade vara för presidentens revolutionära socialistiska agenda.

Från allra första början har Chavez revolutionära socialistiska meddelande attackerats från två håll: av revolutionens öppna fiender och av dess gömda fiender i de egna leden. Reformisterna har aldrig kunnat förlika sig med idén om ett socialistiskt Venezuela. Men all historia, i synnerhet Latinamerikas historia, visar att man inte kan göra en halv revolution. Revolutionen kan inte stanna på mitten, och om den gör det så kommer det följas av en katastrof. På mötet där Chavez en gång för alla bestämt uttalade sig för socialism, häcklade han de reformister som tror att det finns en ”tredje” väg mellan kapitalism och socialism. Han erkände själv att han en gång trott på den idén, men att han nu avvisade den bestämt och kallade den för en ”fars”. ”Det finns ingen tredje väg mellan socialism och kapitalism,” sade han. Och han hade hundra procent rätt.

En av reformismens främsta motsägelser är att den gör det omöjligt för den kapitalistiska marknadsekonomin att fungera, och samtidigt inte inför en socialistisk planerad ekonomi. På så sätt får vi det värsta av alla världar. Ett tag kunde Venezuelas ekonomi överleva på sina stora oljereserver. Men det kunde inte vara för evigt. Misslyckandet med att slutföra exproprieringen av oligarkin gör det omöjligt att planera produktionen.

Det är sant att det finns ett ministerium för planering i Caracas. Men man kan inte planera det man inte kontrollerar och man kan inte kontrollera det man inte äger. Eftersom viktiga delar av ekonomin ligger i privata händer, borgarklassens, som alltid har varit fientlig till revolutionen, kan de sabotera ekonomin med en kapitalstrejk. Pengar har strömmat ut ur landet, vilket paralyserat investeringarna i produktionsmedel. Regeringen försöker stoppa det med hjälp av kontrollåtgärder. Men det kommer inte åt problemets kärna, vilket är att privata kapitalister kontrollerar nyckelområden av de produktiva investeringarna.

Detta är ett stort hot mot revolutionens framtid. Välmående tjänstemän, borgmästare och guvernörer håller regelbundet lydiga tal fulla av storslagen retorik och ljus optimism. Om man lyssnar på dem så kan man tro att det inte finns några problem överhuvudtaget och att allt är för det bästa i den bästa av bolivariska världar. Men vanliga människor vet bättre.

Den stadigt ökande inflationen (56,3 procent i årlig inflation i januari) visar att den ekonomiska krisen håller på att förvärras, på samma sätt som en högre temperatur indikerar en förvärrad sjukdom. Det råder också större brist på vissa produkter (rekordhöga 28 procent i bristindex i januari). Dessa två faktorer minskar lönernas värde, vilket leder till en lägre levnadsstandard. Detta prövar i sin tur massornas lojalitet och tålamod. Det gör också medelklassen frustrerade, och driver den in i armarna på reaktionen.

Vid varje viktig vändpunkt har det varit massorna som har räddat revolutionen och drivit den framåt. År 2002 så gick massorna – revolutionens sanna motor – ut på gatorna för att rädda revolutionen samtidigt som byråkraterna låg och skakade under sina sängar eller köade för att ta sig ombord på första bästa flygplan ut ur landet. Den bolivariska revolutionen kommer överleva så länge som massorna – arbetarna, bönderna och de fattiga – fortsätter att vara lojala mot den. Men massornas förtroende för revolutionen har genomgått en allvarlig prövning, och detta sätter revolutionen i stor fara.

Den enda kraft som kan försvara revolutionen är de revolutionära massorna, och i första hand arbetarklassen. Arbetarna skulle slåss mycket bättre och vara mer hängivna om man försvarade sina egna fabriker under arbetarkontroll. Genom att sabotera försöken till arbetarkontroll, beter sig byråkraterna som en man som sågar av samma gren som han sitter på. Till slut kommer arbetarna att säga: ”Vad är det för vits att svara på deras appeller? Vi har hört det förut. De pratar om socialism och revolution, men vi kan inte se så mycket skillnad mellan de bolivariska cheferna och dem vi hade förut.”

Det enda effektiva sättet att försvara revolutionen är att fullfölja dess uppgifter, genom att ersätta den gamla kapitalistiska staten med en ny revolutionär stat baserad på arbetarråden och kommunerna, samt expropriationen av produktionsmedlen under demokratisk planering. Det skulle vara den bästa hyllningen till den kamp som Hugo Chavez vigde sitt liv åt.

Alan Woods
5 mars 2014

Översättning från engelska av Alexandra Bryngelsson. Artikeln har ursprungligen publicerats i Avanti.

Denna artikel publicerades första gången den 25 februari och analyserar högerns försök att under våren genom våld skapa kaos och underminera revolutionen i Venezuela.

Revolutionen i Venezuela är återigen under attack. De mer militanta delarna av högern har under de senaste två veckorna försökt skapa så mycket kaos och upplopp som möjligt genom att blockera gator, bränna bilar och attackera offentliga byggnader, vanliga arbetare och poliser. Deras mål är att störta presidenten Nicolas Maduro och ta tillbaka alla vinster som revolutionen hittills gjort för landets fattiga befolkning.

Samtidigt försöker massmedia över hela världen få det hela att framstå som att det handlar om stora massdemonstrationer med folkligt stöd mot en repressiv och odemokratisk regering. Detta är en ren lögn, vilket vi socialister som försvarar den bolivarianska revolutionen måste avslöja.

Kuppförsöket 2002

Det är inte första gången som högern försöker ta makten genom en statskupp. När oligarkin år 2002 förstod att Chavez inte skulle sälja sig till kapitalets intressen gick de från att försöka inleda att samarbete till att gränslöst attackera honom. De utnyttjade sin makt över massmedia för att piska upp kontrarevolutionära stämningar hos medelklassen. De mutade korrupta fackföreningsledare för att organisera reaktionära strejker och inledde en investeringsstrejk där miljarder skeppades över till bankkonton i Miami.

Detta i kombination med ett starkt stöd från Washington och CIA förberedde vägen för en statskupp där Chavez arresterades och fördes bort av militären. De isolerade honom från omvärlden och försökte övertyga honom att skriva under ett dokument för att avgå som president. Men Chavez vägrade och 36 timmar senare kollapsade kuppförsöket och Chavez återinsattes som landets president. Det var massornas ursinne som spelade den avgörande rollen i att garantera revolutionens fortlevnad. De fattigaste skikten bland Caracas befolkning tog ödet i sina egna händer och krävde att få Chavez tillbaka. När härskarklassen stod inför massornas spontana kamputbrott var de chanslösa.

Chavez påbörjade en process som måste avslutas av arbetarna och bönderna själva. De måste ta makten i sina egna händer. Just nu är detta mer uppenbart än någonsin. Det är samma klassintressen som låg bakom den misslyckade kuppen 2002 som präglar medias inställning till protesterna i nuläget. Oppositionens protester har dock varit minimala i jämförelse med antalet arbetare som nu gått ut på gatorna till försvar av den bolivarianska revolutionen. Studenterna i Caracas som varit ute och protesterat har på sin höjd samlat 10 000 (av 2,6 miljoner studenter totalt i huvudstaden) och kommer från rika elituniversitet.

Det är sant att Venezuela har en del problem som inte minst orsakats av borgarklassens medvetna ekonomiska sabotage. Men i motsats till vad massmedia påstår är det inte de som lider av inflation och brist på olika varor som nu protesterar och saboterar. Det är landets fattiga befolkning som får lida av kapitalisternas girighet – och i de delar av landet där många av de fattiga bor har det knappt varit några våldsamma protester eller demonstrationer överhuvudtaget. Majoriteten av dem försvarar fortfarande revolutionen och dess sociala landvinningar, trots de ekonomiska problemen.

Vem ligger bakom protesterna?

Att det inte har varit tal om några spontana protester är uppenbart. Upploppsmakarna inspirerades av två representanter för extremhögern, Leopold Lopez och Maria Corina Machado, som uppmanade till tumult och sabotage för att störta regeringen. Av massmedia har de båda utmålats som ledare och ”frihetskämpar”. Men låt oss inte glömma att båda två aktivt deltog i den misslyckade statskuppen 2002. Det har också avslöjats att Lopez under sin tid som borgmästare för kommunen Chacao förvanskade offentliga resurser. Han överlämnade sig själv till Venezuelas myndigheter den 18 februari efter att de utfärdat en arresteringsorder mot honom, bland annat för att ha uppmanat till brottslighet, sabotage av offentlig egendom och inte minst att störta regeringen. Han behandlas väl och får träffa sin familj, till skillnad från Chavez som under kuppförsöket 2002 var totalt isolerad och arresterades utan giltiga orsaker.

Faktum är att regeringen räddade Leopolds liv då det nu kommit fram att man i vissa kretsar av den mindre radikala delen av oppositionen planerade att mörda honom. Högern är nämligen djupt splittrad – och den övervägande delen föredrar att långsamt underminera revolutionen genom att förstöra landets ekonomi, snarare än att utkämpa kampen på gatorna. De förstår att ett för tidigt kuppförsök riskerar att radikalisera den bolivariska rörelsen.

På sociala nätverk cirkulerar bilder som påstås komma från Venezuela där man bland annat ser poliser som använder övervåld. Dock har det avslöjats att en stor del av bilderna kommer från andra delar av världen, från andra tidpunkter, etc. Oppositionen sprider med andra ord falsk propaganda för att få stöd utifrån. Att det råder censur är en annan lögn de försöker sprida – majoriteten av tv-kanalerna i Venezuela är privata och står på oppositionens sida. Det finns också flertalet stora tidningar som stödjer oppositionen. Några har påstått att Twitter och andra webbsidor stängts ner. Även detta är en lögn då oppositionen aktivt har utnyttjat Twitter för att sprida sina falska bilder.

Flera av de dödsfall som rapporterats har varit taktiskt planerade av oppositionen som en ursäkt till att trappa upp våldet ännu mer. Exempelvis sköts en student vid namn Genesis Carmona till döds under en oppositionsmarsch och genast lade man skulden på regeringen. I efterhand fanns dock misstankar och bevis för att kvinnan blivit skjuten bakifrån, där oppositionen själva befann sig!

Förra veckan sköts brodern till en parlamentsledamots från revolutionens parti, PSUV. De statliga tv-kanalernas kontor och PSUV:s lokaler har blivit beskjutna och både journalister och soldater har skadats av oppositionsaktivister. I synnerhet är det arbetare som försvarar revolutionens framsteg som har blivit attackerade av oppositionen. Därmed inte sagt att övervåld inte använts från båda sidor, men detta bevisar den fanatiska högerns vidriga och reaktionära karaktär.

Detta påminner om situationen 2002 då borgarklassen använde sig av krypskyttar för att skjuta på vanligt folk och sedan skyllde på regeringen. De är beredda att gå hur långt som helst för att förvränga sanningen. Den så kallade ”demokratiska oppositionen” har spridit flygblad med ett sikte riktat mot presidentens huvud och en uppmaning om att mörda en ”Chavist”. Det är de reaktionära studenterna från oppositionen som ska ställas ansvariga för det våld som påbörjats och trappats upp de senaste två veckorna, och ingen annan.

Splittringen inom borgarklassen

Borgarklassen i Venezuela är i nuläget splittrad. Extremhögern som leds av Maria Corina Machado och Leopoldo Lopez vill störta regeringen omedelbart på ett liknande sätt som de försökte göra 2002. Den större delen av borgarklassen är dock överens om att förutsättningarna för att göra detta ännu inte finns. De vet att den bolivarianska revolutionen har ett brett stöd bland befolkningen och därför är det farligt för dem att i nuläget gå alltför hårt framåt. De kommer vänta på att det generella läget i landet ”mognar” för att en kontrarevolution ska kunna äga rum. Antagligen kommer det ekonomiska sabotaget att gå upp och ned periodvis för att nöta ned regeringen fram tills nästa val.

Båda delarna av borgarklassen vill krossa den bolivarianska revolutionen och ingen av dem är att lita på. De skiljer sig bara i taktiska frågor. Medelklassen har själv redan drabbats på olika sätt av oppositionens odrägliga beteende och därför har flera framstående ledargestalter gått ut och fördömt de våldsamma protesterna. Detta är inte för att de i allmänhet är emot att våld ska användas mot den bolivariska regeringen, men de inser att det är en dålig taktik just nu.

Vem som helst har rätt att gå ut och demonstrera på gatorna i Venezuela. Det är ingen som har berövat oppositionen den rättigheten. Det här handlar emellertid om helt andra saker: barrikader, vandalism, attacker mot offentliga byggnader, bilbränder och våld mot vanliga människor. Ingen regering i världen skulle tillåta att en liten grupp banditer beter sig på det sättet utan att vidta åtgärder. Nicolas Maduro har ett flertal tillfällen bjudit in oppositionen till diskussion, men utan resultat. De är inte intresserade av att diskutera eller kompromissa, och man kan inte heller förvänta sig något annat av borgarklassen, som är rädda att förlora den makt och de privilegier de njuter av på befolkningens bekostnad.

Revolutionen måste fullbordas!

Vi vill ha fred och stabilitet. Vi är de sista att uppmana till onödigt våld som förvanskar människoliv. Fred är dock bara möjligt att uppnå genom att avväpna de halvfascistiska elementen som just nu härjar på Venezuelas gator. Det är en fråga om att mobilisera och beväpna arbetarklassen. Självförsvarskommitteer måste upprättas på varje fabrik och arbetsplats, precis som Nicolas Maduro har uppmanat till. Arbetarklassen i sin helhet måste mobiliseras och ena sig för att se till att den fanatiska högern inte får något utrymme på gatorna. Men detta räcker inte. Lev Trotskij pratade för länge sedan om den permanenta revolutionen. Idag är det den enda vägen framåt för länder som Venezuela.

Borgarklassen kan inte längre spela en progressiv roll i Venezuela, vilket redan tydligt har bevisats under de årtionden de hade makten i landet och inte kunde genomföra de mest anspråkslösa sociala reformer. Sedan Chavez första valseger 1998 har Venezuela gjort kolossala sociala framsteg. Detta har gett massorna självförtroende, en känsla av rättvisa och hopp inför framtiden. Revolutionen måste dock fullbordas. Den ekonomiska makten måste vridas ur händerna på borgarklassen en gång för alla. Därför krävs en social revolution där bankerna, fabrikerna och de största företagen expropieras för att sedan demokratiskt planeras och kontrolleras av arbetarna själva. En isolerad revolution skulle dock inte kunna överleva länge, något som den ryska revolutionen 1917 bevisar. Därför är internationalismen en fråga på liv och död för massorna i Venezuela. Antingen krossar revolutionen oligarkins makt och sprids till resten av Latinamerika, eller så krossar oligarkin och USA revolutionen. Ingen tredje väg är möjlig. Socialismen måste segra!

Hannes Oscarsson

Artikeln publicerades ursprungligen i Avanti.

Nicolas Maduro, Bolivarianska Republiken Venezuelas president, beklagar i den venezuelanska regeringens och det venezuelanska folkets namn det nyligen utförda mordet på tre israeliska ungdomar, och kräver en djupgående undersökning för att finna säkra svar på vilka som är ansvariga för denna kriminella handling.

Likaså fördömer vi kraftfullt de israeliska styrkornas angrepp på Gazaremsan, som har haft tiotals palestinska offer: män, kvinnor, pojkar och flickor som beklagligen har mördats. Läs hela inlägget här »

Efter Hugo Chávez död i mars har motsättningarna i den bolivarianska rörelsen skärpts. Samtidigt som rörelsen är bred och brokig framträder dess politiska apparat enhetligt utåt. Att det finns skarpa konflikter inom rörelsen, inklusive den högsta ledningen och statsapparaten, är en offentlig hemlighet. Via bolivarianska gräsrotsmedier och internetforum lyfts dessa fram i ljuset, om än vanligtvis i lätt kryptisk form. En öppen diskussion om rörelsens motsättningar försvåras av att de borgerliga medierna cirklar som gamar runt rörelsen i jakt på konflikter som de hoppas ska innebära ett slut på ”chavismen”. Läs hela inlägget här »

Utdrag från en venezuelansk tidskrift för fri kunskap. Ursprungligen publicerad på spanska på bloggen Reflexion Teconologica. Översättning av Erik Andersson.

http://reflexiontecnologica.wordpress.com/2013/05/16/mas-alla-del-conocimiento-libre-el-conocimiento-liberador/

”…kunskapen som en immateriell tillgång tillhör mänskligheten, och utgör särskilt ett medium för utövandet av den folkliga suveräniteten och den integrerade mänskliga utvecklingen. Vi säger att det är en ”tillgång” inte bara i bemärkelsen den instrumentella nytta som kan genereras ur nämnda kunskap, utan huvudsakligen p.g.a. dess bidrag till försvaret och odlingen av vårt kulturella varande som folk. Ett ”Folk” som kommer ur en historia som är gemensam, och delar ett projekt som överskrider oss i riktning mot universaliteten.

Därför ska inte kunskapen förvandlas till en marknadsvara, som uppfattningarna om en ”kunskapsekonomi” gör gällande, som definierar kunskapen som en av faktorerna av den materiella varuproduktionen, och som, därför, antas kunna kapitaliseras och förvandlas till privat egendom (genom patent, som ”rätt” till exklusivt exploateringsmonopol, men också genom metoder för att ”stänga inne” kunskapen, som mellan universitet och företag).

Instängningen av kunskapen utgör en fara för de mänskliga kollektivens materiella och kulturella utveckling. Men på en annan nivå utgör också dynamikerna som försöker tillämpa exploateringsmonopol på kunskapen (hinder mot överföring av utländska teknologier, användningen av egendomsskydd för kunskap, etc) ett hot mot bevarandet av vår gemensamma identitet och vår förvandling som nation.

Kunskapen, som gemensam tillgång, bör skapas och delas utan begränsningar i hela samhället, med sikte på att säkra den materiella och kulturella utvecklingen. Det handlar, sammanfattningsvis, om en inställning till kunskapen som föreslår utveckling av inhemska strukturer och dynamiker som möjliggör en integrerad utveckling med utgångspunkt från erkännandet av vår egen kapacitet.

Denna inställning föreslår skapandet av en lokalt anpassad kunskap, eller, i andra termer, användning av specifika tekniker anpassade till vår sociokulturella kontext, inte lagd över denna. Därför talar vi om en ”fri” kunskap på så sätt att den är tillgänglig och kan delas utan begränsningar, med sikte på att tillfredsställa våra sociala behov.

Men vi anser även att denna kunskap inte kan vara politiskt neutral, utan behöver ha som mål att frigöra sinnen, i bemärkelsen att processen att bygga och kollektivt erövra kunskapen hjälper oss att begripa det system av sociala relationer som vi befinner oss i, vår historiska förvandling, vår gemensamma framtid och de sätt på vilka vi kan övervinna de nuvarande orättvisorna. Från denna utgångspunkt bör kunskapsproduktionen, förutom att vara ”fri” vad gäller tillgängligheten, också vara ”frigörande” från de dominerande formerna för förtryck politiskt, ekonomiskt och kulturellt.

Som sådan kommer kunskapen vara ”frigörande” i det ögonblick då den hjälper oss att övervinna den sociala och kulturella fragmenteringen, som är ett arv från vår kapitalistiska härkomst, när den tjänar till att övervinna subjektets alienation i sin relation till kunskapen, och när den hjälper oss att formera oss som en ny typ av kollektivt subjekt: ett ”folkligt vi” med ett projekt som nation vilket överskrider det nuvarande.”

Källa: Roca, S., Contreras J. y otros (2010). “Red Nacional de Sensibilización para el Conocimiento Libre”. El Clic Año 1 Número 1. Julio – Diciembre 2010; pp. 60-66.

Är det hemligheten till revolutionens slutgiltiga seger Maduro får höra?

Nicolas Maduro vann presidentvalet i Venezuela med 1,6 procentenheters marginal. Den bolivarianska revolutionen har klarat sig genom en oerhört svår period och säkrat presidentposten för sex år till. Ännu en gång har man segrat trots enorm underlägsenhet mot storbolagsmedierna. Läs hela inlägget här »

Vi publicerar här en översättning till engelska av det brev som Hugo Chávez skrev med anledning av högtidlighållandet av det civil-militära upproret den 4:e februari 1992. Brevet lästes upp vid firandet i Caracas. Översättningen publicerades först av Venezuelas ambassad i USA, och har även spridits av Venezuelanalysis.

Comrades, in commemorating the 21st anniversary of the civil-military rebellion of February 4, 1992, I want to direct this fervently Bolivarian and revolutionary message to the people and the armed forces as an indivisible whole.

How much I regret being physically absent from our national territory for the first time on this luminous date of birth, but that is what is required by this battle I am facing for my full recovery in brotherly and revolutionary Cuba, however my spirit and heart are with you on this Day of National Dignity.

There are dates on which all the volume of history is revealed and that mark the path of peoples once again, there are dates that seal and clear things up, that become a commitment and a signal of a destiny that has to happen to calibrate the past and let us see with greater clarity the liberating horizon, and February 4, 1992, was one of those dates.

On that memorable day, all the struggles of our people were vindicated, on that memorable day our liberators returned from all paths, on that memorable day [Simón] Bolívar returned and entered into battle now and forever.

Those of us who, like Bolívar, Robinson and Zamora, took up arms and went out that dawn to risk our lives for the country and the people, were fully aware that Venezuela had reached the bottom three years ago during the rebellion of February 27, 1989, a day that marked our path, when the people risked their lives fighting in the streets against the savage neoliberalism that Washington tried to impose on us.

Those of us in the military didn’t want to continue shouldering the disgrace of being the praetorian guard of a political class that was as oppressive and corrupt as it was criminal. Never again would they use us to drown the people’s calls for justice in blood.

The Caracazo marked and end and a beginning, the end of a system drowned in shame, the beginning of an era of change that required the rebirth of popular dignity.

Those of us who burst into the shadows of injustice and indignity that overwhelmed Venezuela in those days were, as Che Guevara said, guided by a great feeling of love, a love that was Bolivarian, of the people, rebellious, combative, an infinite liberating frenzy that brought us, as the liberator wanted, to cast off fear and save the nation.

Our poet Gustavo Pereira tells us with an eerie simplicity the following: “Love is the only important thing in the world.” It has been 21 years since that February 4th, of anguish and the dawn, of bravery and sacrifice, the march continues to be difficult, but with the irresistible force of love we recall Bolívar, we are on our way to achieving definitive independence, a socialist and liberated nation.

I want to exalt today the role of Venezuelan women on February 4th, of Columbas Rivas, Marisol Terán, a robust group of women that accompanied the rebellion, they were there at the moment of generosity and heroism, with all their patriotic fervor, all their abnegation.

The time is coming, history is coming, history made with the people that forge it each day, there is February 4th like a sacred cry from our collective memory that told Venezuela to get up and move forward, and thanks to the collective Lazarus that is the land of Bolívar, all of us are artifices of the resurrected nation, of the country that finally took in its arms the Bolivarian flag to be reborn in the light of dignity.

From the deepest reaches of the heart of the people I say, with Aquiles Nazoa, that thanks to February 4th, every compatriot can with full certainty “have a tomorrow, look upon the countryside and say this is my city, this is my nation.”

Brothers and sisters, today after 21 years of that civil-military rebellion, that decision made with the greatest sense of love for Venezuela, which we thought and rethought as the only possible way to have a nation, we live in a really and truly free country.

On February 4th our people saw the dawn of their hopes thanks to the military community; the people once again felt accompanied by patriotic soldiers. We left to brandish our swords in defense of social guarantees, of the rights of the greater Venezuelan community. We were only motivated by the ambition to become the heirs and followers of the independence army. We wanted to return to our Bolivarian essence, to truly be the people in arms forging liberty.

My history was already known. The patriotic and revolutionary military insurgencies in Carpano and Puerto Cabello, and in the 1960’s created a historic opening, and despite the fact that both rebellions were brutally put down by the bourgeois democracy, a furrow for a seed remained. That is where we come from, and from further back, from Indigenous resistance, from the slave rebellions, from Chirinos, Gual and España, Miranda, Bolívar, Sucre, Zamora, and Cipriano Castro.

I recall a memorable passage from a great revolutionary thinker named Walter Benjamin: “The past comes with a temporal code through which it delivers redemption; there exists a secret meeting between past generations and our own.” We could very well say that this secret meeting took place on February 4th, 1992, where the past, present and future received redemption.

February 4th has been fully justified by history. Those of us who were against the Pact of Punto Fijo have been blessed by a people who are today at the vanguard of the fight for peace and justice, and who serve as examples for the peoples of the world.

Honor and glory for the fallen soldiers and students!

In 1828, our liberator wrote: “Patriotism is a sacred fire that cannot be hidden and that often, when it is extended in truly pure sentiment, leads to greater happiness for the country.” I have long meditated on these words from our great commander, and the more I do so, the more convinced I become that this was the fundamental reason that led us to undertake that heroic action on February 4th. The sacred fire that stirred within could no longer be hidden.

To the brave Bolivarian soldiers, it is up to us to enhance that liberating fire of justice that will last century upon century, while we have the nation we now finally have.

Luis Alberto Crespo said of this servant: “His courage stems from that February 4th, and that courage is not just mine because I am not Chávez, Chávez is the people, and in reality and truth, as long as that sacred fire is extended in truly pure sentiment, it will be to the benefit of the greater happiness of our nation of the Americas and the immense nation we call humanity.”

We were not wrong in the certainty that encouraged the Bolivarian soldiers, which is identical to that which was personified in millions of fellow citizens at the time, and which is found in every corner of this nation that is making into reality the sentiment which spurred the rebellion.

I am going to repeat what I said 21 years ago: if our movement is triumphant, we will hand over power to the people so that they can strongly exercise it. And it is a fact that today the people exercise power strongly and fully.

February 4th was a day that set off forces that are still expanding. February 4th has not ended; its spirit should accompany us each day because the powers we confronted for more than two decades persist in their attempts to stop the course of history in Venezuela, in our Americas and in the world. They are the powers that threaten humanity and the planet with destruction.

The spirit of rebellion should live on in each of us to continue advancing and not be thwarted. Let us remember these words from our eternal leader, Bolívar: “Nothing is finished while there is still work to be done.” That is why the “for now” of 21 years ago, is today a “forever” for the Bolivarian people.

Let us always stay true to the ideal of our liberator: unity, unity, unity. Let us proclaim unity without wavering and build it each day. Let us be inspired by it, so that the empire and its lackeys in their repeated attempts to divide us cannot succeed. Let us allow the inestimable good of unity to flourish. We still have much of the nation to liberate, and that is why we need to be even more united as a people.

From my soldier’s heart I send an infinite embrace to the people, to the Bolivarian National Armed Forces, may you feel that I am with you on this Day of National Dignity. I am with you in my red beret and tricolor armband, strengthened by the people’s love, the love that heals me and gives me life. February 4th will now and forever be blessed.

Source: Press – Venezuelan Embassy to the U.S./ February 5, 2013

Denna artikel av Elias Jaua publicerades ursprungligen på den venezuelanska gräsrotsmediasidan Aporrea.org den 30:e december. Elias Jaua var Venezuelas vicepresident mellan januari 2010 och oktober 2012. Jaua är ursprungligen professor i sociologi. Inför regionalvalet i december fick han det tunga ansvaret att försöka återta delstaten Miranda, som vanns av Hugo Chávez i presidentvalet med bara några tusen rösters marginal. Jaua förlorade valet, och hans ställning i rörelsen är för tillfället något oklar.

I denna artikel försöker Elias Jaua att besvara frågorna vad chavismen är, och vad det innebär att vara chavista. Den ger en inblick i ett av många möjliga sätt att beskriva dessa identiteter. Uttolkningen av  dessa identiteter är och kommer fortsatt att vara föremål för diskussion. Läs hela inlägget här »

Erik Andersson, samordnare av Hands off Venezuela-kampanjen i Sverige, utvärderar valresultatet och diskuterar de kommande utmaningarna. Vilken är vägen framåt för Venezuela? Hur kan socialismen se ut på 2000-talet? Och vart går den bolivarianska rörelsen? Läs hela inlägget här »